NUORAT

Tidningen för, om och med samiska ungdomar

Nr 1/2019

Sociala medier i Sápmi Instagiellagänget har tagit pulsen

I detta nummer har vi låtit delar av Instagiellagänget ta pulsen på hur sociala medier används i Sápmi. Här publicerar vi de delar i texterna som är på samiska i tidningen.

Vad betydde Instagiella som projekt för er? (sid 40-41)

Naima:
– För mig var det ett väldigt intressant projekt. Det blev liksom viktigare att prata samiska med dem som kan annan samiska än mig, och det är ju kul när man kan använda samiskan men ännu fler. Det var också väldigt glädjande att jobba tillsammans med andra samiska ungdomar med språket för kul skull. Det värmde mitt språkhjärta att vara en del av detta.

Juhán Nikolaus:
– För mig är projektet ett bevis på att vi samer inte bryr oss om gränser, vare sig det handlar om riks- eller språkgränser. Att nordsamer och sydsamer inte förstår varandra är något som staten har hittat på och tvingat på oss. Vi i #instagiella-gänget förstår varandra i och utanför jobbet. Och jag vet att den andan lever vidare.

Enkätsvar (sid 46)

Juhán Niila Stålka, Jokkmokk

Vad är sociala medier för dig?

– Jobbigt. Det är ett bra verktyg. Man får bättre koll. T.e.x. några släktingar fick bra koll på Sápmi. Dock måste man vara tillgänglig ofta, vilket kan vara stressande. Det blir jobbigt att hålla på med dem. Jag har slagit av notiser för att slippa bruset. Jag lägger undan den när jag är bland folk. Scrollar inte mycket överhuvudtaget. Kollar mest twitter. Då är jag up-to-date.

Vad är bra med sociala medier?
– Det är schysst att hålla koll på vem som är med vem. Släkten får man koll på. Man bygger ett kontaktnät. När man har typ 1000 vänner blir det svårt att hålla koll. Man kan ringa folk och få en arbetsmöjlighet eller boendeplats. Det förutsätter att man håller koll, håller ordning med vem man blivit kompis med. När man driver ett føretag kan man bedriva det på sociala medier. En form av internethandel. Man kan välja att logga av och på vilket är mycket bra.

Vad är dåligt med sociala medier?
– Att hela tiden förväntas vara tillgänglig. Ett tag slog jag av notiser. Nu nås jag bara när jag själv vill. Man måste själv hålla på med sociala medier.

Vad delar du med dig av på sociala medier?
– Man har oftast en bild av sig själv. Jag använder sociala medier för att stärka den bilden av mig själv utåt. Att bekräfta sig egen självbild. Jag brukar använda Instagramstories för att försöka berätta något. Oftast finns ett koncept, men om det alltid är välpolerat är en annan sak.

Vad vill du inte se på sociala medier?
– Folk är gnälliga. Det bråkas i kommentarsfälten, med ingen trevlig ton. Lösningar söks ej. Det går att vända på, men det blir svårt. Jag tycker att det hade blivit roligare om det blev så.

Vad är sociala medier för dig?
– För mig är det en rad olika saker. Det är komplicerat. Social media kan användas till många olika saker. Mest bra saker, men också dåliga saker. Ett exempel på dåligt är cybermobbning, som inte är coolt.

Nils Joel Partapuoli, Årosjokk

Vad är bra med sociala medier?
– Hålla kontakt med folk, se nyheter från föräldrar och vänner samt höra vad de gör. Sociala medier är bra tidsfördriv. Dessutom är det ett bra sätt att håll mig uppdaterad om vad som händer runtom i världen.

Vad är dåligt med sociala medier?
– Folk kan förlora den riktiga världen när de alltid ska vara uppdaterad på Snapchat eller Instagram. Dessutom kan man bli stressad när man inte vet vad som händer.

Vad lägger du ut på sociala medier?
– Dickpics obviously. Skämt åsido. På Snapchat brukar jag lägga ut saker på det jag gör just då. Instagram handlar mer om statements. Där brukar jag lägga upp lite finare bilder.

Vad hör inte hemma på sociala medier?
– Rasism, misogyni, sexism, främlingsfientlighet hör inte hemma där. Inte överhuvudtaget.

Poesi, jojk och sydisdans på årets Nuoraid lávdi

Nästan lika säkert som att det är Jokkmokks marknad varje år, arrangerar Sáminuorra Nuoraid Lávdi varje marknadslördag. Scenen där många unga talanger gjort sin debut. 

Klockan halv sex på lördagskvällen öppnade insläppet till Nuoraid Làvdi som arrangerades på Östra skolan i Jokkmokk. När klockan slagit några minuter över sex så presenterade sig Hannes Suopanki Lakso och Saara Hermansson som var kvällens konferencierer. Nu skulle det bli en timmes underhållning.

Astrid Tuorda var först ut och det här var andra gången hon var med i Nuoraid Lávdi. Hon inledde med en jojk som hette Màttaràhkkusom Ulla Pirttijärvi skrivit. Efter det så fortsatte hon med en låt av Jovva Spiik som handlade om renhjorden.

Astrids röst är helt magisk, men det kanske inte är så konstigt då hon sjungit sedan hon var liten.

Moa Åstot läste sin prisvinnande novell En liten röd droppe. Hennes första bok Jordgubben Kalleskrev hon vid fem års ålder. Det var mysigt att sitta och lyssna på hennes röst efter att ha sprungit några dagar på marknaden, jag skulle vilja höra fortsättningen om det finns en fortsättning. 

När Moa var färdig sjöng Hannes en egenskriven låt och spelade gitarr.

“Det är lugnt mamma, jag blir nog inte känd, men något hoppas jag på”. Något i den stilen var texten, en låt som kanske handlar om att lugna ner sin oroliga mamma. 

Slam-poeten Anna Kajsa Partapuoli från Soppero/Skånland läste en stark text på nordsamiska, väldigt snabbt. Det var häftigt att lyssna på men jag önskar att jag förstod mer.

Sedan var det dags att dela ut ett helt nytt stipendium. 

Kören Vaimo som sjunger för livet delade ut ett stipendium för att lyfta fram samiska ungdomar som kämpar för att lyfta problematiken med psykisk ohälsa eller ungdomar med musikaliska talanger. i år var det Kristina Påve och Anneli Marainen som fick ta emot stipendiet. De är två stora förebilder som är öppna med sin psykiska ohälsa och genom det hjälper andra. 

När stipendiet delats ut uppträdde Saara och Hannes med en låt på sydsamiska. 

Inga Maja Blind från Karesuando uppträdde med en låt som hette Feels like home på både samiska och engelska. Hon har en stark och vacker röst som man ryser av när hon tar i.

Kvällens yngsta deltagande var Elias Kuoljok som är 12 år gammal. Han framförde två jojkar samtidigt som han spelade gitarr. En av jojkarna var Padjelanta miessie. För att endast vara 12 år gammal så var han jätteduktig.

Det mest udda under kvällen var när John Isak Lyngman Gälok gick upp på scen och började göra konstiga ljud ifrån sig under tiden han jojkade och pratade. Jag trodde först att han var jättenervös men efter ett tag förstod jag att det var hans nummer och det blev genast roligare och bättre.

Kvällen avslutades med att fem sydisar, Julia Rensberg, Daana Rensberg, Sunna Rensberg, Signe Rensberg och Tova Thomasson försökte lära publiken att dansa sydisdans. De hade gjort om texten på låten Tänd ett ljusoch gjort det till en danskurs. 

”En fot fram, andra bak. Först ut och sen in igen. Vi kör nu på repeat.”

Jag vet inte om texten var svår att förstå eller om publiken var alldeles för trött. 

Men det var ett bra avslut efter nio olika uppträdanden.

Kanske någon eller några blir Sàpmis nästa stjärnor.

Text Mirja Nilsson Utsi

Foto Sáminuorra

Jokkmokks marknad 2019

Ministrar, utställningar, konst, kultur och stipendier. Det händer många saker under de få dagarna som Jokkmokks marknad pågår. Här har vi samlat ett urval av händelserna.

Nuorat sprang på Amanda Lind (Mp), ny kultur- och demokratiminister, när hon på den samiska nationaldagen 6 februari, gästade Jokkmokk och hann ställa en fråga till henne:

Hej Amanda Lind, vad kan våra samiska ungdomar förvänta sig av dig som kultur- och demokratiminister?
– Under förra mandatperioden höjde regeringen ambitionerna för samepolitiken och min företrädare Alice Bah Kuhnke drev frågorna. Jag kommer att fortsätta det arbetet med en hög ambitionsnivå så att vi ska kunna ro iland ett antal frågor som har rullat länge. Vi ska se till att få på plats en konsultationsordning för samer till exempel och också, om sametinget så önskar, en sannings- och försoningskommission.

Tidigare under dagen träffade Amanda Lind Sáminuorra och ordföranden Sanna Vannar passade på(!) att passa pennan som ska skriva under ILO169 till Amanda Lind. #passapennan.

Kulturarbetare prisades

Fem kulturarbetare från olika delar av Sápmi har tilldelats Sápmi Art-stipendiet. Priset delades ut under Jokkmokks marknad och slöjdaren Per-Stefan Idivuoma och ljudkonstnären och kompositören Ánndáris Rimpi fanns på plats för att ta emot sina stipendier. Per-Stefan Idivuoma tilldelades en stipendiesumma på 25 000 kronor medan Ánndáris fick ett stipendium på 10 000 kronor. 

De övriga pristagarna, som inte kunde närvara vid stipendieutdelningen, var Elle Sárá Gaup Oskal, Annlina Turunen och Sandra Blind.

Stipendiet riktar sig till personer som är verksamma inom bild/form, duodji/hantverk och musik och delas ut av Team Lapland.

Här är samtliga prissummor och motiveringar:

25 000 kr

Per-Stefan Idivuoma (39 år, Lannavaara, Kiruna), visar på känsla för de klassiska proportionerna i sin duodji. Med stor skicklighet låter han alster växa fram som både bevarar och förnyar slöjdtraditioner.

15 000 kr

Elle Sárá Gaup Oskal (26 år, Kautokeino, Norge), vågar gå utanför ramarna med sitt bild- och formspråk. Med starka färger skapar hon nya uttryck. Hon har goda framtidsutsikter för utvecklingen av sitt konstnärskap.

15 000 kr

Anniina Turunen (35 år, Inari, Finland), har tagit sin slöjd vidare. Hon skapar fina möten mellan traditionell och modern skinn- och textilsömnad. Det känns spännande att se utvecklingen mellan nu och då.

10 000 kr

Ánndaris Rimpi (45 år, Göteborg), bär på en stark röst inom musik och kultur. Genom idogt arbete med bland annat ljudinstallationer och konserter fortsätter han att sprida samisk kultur och språkvitalisering.

10 000 kr

Sandra Blind (28 år, Vittangi), har genom sitt moderna uttryck banat väg för att ta samisk inspirerad inredning in i hemmet. Vi vill med stipendiet uppmuntra henne att fortsätta utveckla sitt formspråk.

Hej…

Karolina Sevä, en av fem duojárat i utställningen Biktalit. Tillsammans med Lena Viltok, Lise Tapio Pittja, Katarina Spiik Skum och Katarina Unga ställde ni ut era alster med temat att klä sig under Jokkmokks marknad.

Hur hamnade du här?
– Vi har pratat om det här lite hit och dit några stycken. Att rodda en hel utställning själv känns lite mycket, men att gå ihop några tillsammans och göra en gemensam utställning kändes som en bra lösning. Vi var sju stycken från början, men sedan i somras blev det vi fem som bestämde oss för att göra en gemensam utställning.

Hur gick ni tillväga?
– Vi pratade sinsemellan om vad vi ville göra och vi tänkte på marknadstemat, Värme i kylan, och kom fram till namnet Biktalit och sedan var det upp till var och en att tolka vad det är. Vi har jobbat fram våra alster utan att veta vad de andra gör och hållit kontakten via Messenger. Vi tänkte att vi skulle träffas och prata ihop oss, men det blev aldrig av.

När fick ni se varandras alster?
– Det var på måndagen innan marknaden när vi satte upp utställningen. Då insåg vi att vi kompletterat varandra. Det hade varit jobbigt om alla hade gjort mössor och vi hade stått där med bara mössor. Vad hade vi kallat utställningen då?

Är ni ett team?
– Vi har fått frågan om vi är konkurrenter, men det är vi verkligen inte. Det här känns bara som en rolig grej som vi gör tillsammans. Och det är mycket bättre att göra det tillsammans än att göra det ensam och vi lyckades ro iland det!

Vad är ditt favoritplagg för att inte frysa?
– Det måste vara mössan! Det är verkligen jag.

Text och foto Katarina Hällgren

Liv Aira dansade i Jokkmokk

Dansaren Liv Aira dök upp på lite olika ställen under Jokkmokks marknad. Hon började med att uppträdde på invigningen och sedan fick många se henne på flera olika ställen. Bland tillsammans med Sara Ajnnak på Sameradion & SVT Sápmis nationaldagssändning, på Ájtte och på Gasskas tillsammans med Nina Nordvall. 

”Genom årtusenden, från generation till generation, har duodjin förts vidare.” ”Det våra förfäder gett oss tar vi tacksamt emot.” Så var inledningen och avslutningen i foldern till slöjdtvåornas traditionsenliga utställning. Som alltid var det fullsatt vernissage på marknadsonsdagen och elevernas alster imponerade i vanlig ordning. Årets utställning hade namnet Gieresvuodajn – med kärlek. 

Här är årets avgångselever på slöjdlinjen i hårdslöjd och mjukslöjd:

Bakre raden från vänster: Inga-Wiktoria Påve, Lannavaara, Najda Blind Labba, Idivuoma, Robert Gaelok Sundell, Tysford, Anna Erika Svakko, Klimfjäll, Susanna Kristoffersson, Sjöberg, Angelica Hedberg, Gällivare och Johannes Nilsson, Ammarnäs/Östersund.

Främre raden från vänster: Susanne Tuoljoa, Jokkmokk/Skellefteå, Anna Laila Blind, Nikkaluokta, Isak Pirak, Jokkmokk, Julia Rensberg, Dalarna/Härjedalen, Lova Isabelle Lundberg, Dalarna och Per Thomas Aira Balto, Karasjok.

Birra julev, nr 1 2019

Dokumentär om att ta tillbaka språket

Sara Aira Fjällström gick sameskola sina sex första skolår, flera vuxna i hennes närhet pratade lulesamiska med varandra men inte med henne. Hon lärde sig inte prata samiska som barn och ville inte att ytterligare en generation skulle gå samma väg som henne. Så hon lärde sig samiska i vuxen ålder. Numera är Sara Aira Fjällström lärare i lulesamiska och pratar lulesamiska med sin drygt treåriga dotter Jonna.

I kortdokumentären Samiska för min dotters skull i Tendens i P1 berättar Sara Aira om sin språkresa.
– När jag började läsa så var det en stark drivmotor att: Om jag någon gång får barn så vill jag ju ge dem språket. De ska inte behöva gå samma väg som jag, berättar Sara bland annat.

Programmet sändes den 6 februari och finns på sverigesradio.se och där poddar finns. 

Klassiskt verk på lulesamiska

I år kommer för första gången en inspelning av de klassiska sångerna ”Dichterliebe”, av Robert Schumann på lulesamiska. Det är Valborg Mangs som översatt och Anders Rimpi kommer att sjunga in styckena. I en intervju i P1:s Kulturnytt berättar Anders Rimpi:
– Vi tycker att den passar väldigt bra, de här naturlyriska texterna som Heinrich Heine har skrivit på början av 1800-talet; att det passar även i en samisk kontext, nära naturen.

Han känner inte till någon tidigare utgivning på skiva där klassisk musik görs på samiska. 

Skivdebut för Elin Teilus

I samband med Jokkmokks marknad släppte Elin Teilus sin debutskiva Iellemij – To Life. Skivan är en hyllning till människorna och markerna i Uttja. De som gått före, barnen och de generationer som ska komma. Elin är sångerska, jojkare och skådespelerska och har sina rötter i Udtja och i Göteborg. Den 6 februari hade Elin Teilus releasekonsert på Stora teatern i Göteborg följt av releasekonsert i Jokkmokk på marknadslördagen. 

Ett år för urfolksspråk

FN har utlyst 2019 som det internationella året för urfolksspråk. Syftet är att öka medvetenheten om hur viktiga urfolksspråken är, inte bara för talarna själva, utan även för att bidra till att öka världens kulturella mångfald. Invigningen av urfolksspråkåret skedde den 28 januari på UNESCO:s högkvarter i Paris. På plats fanns representanter från sametingen och Katarina Barruk var en av artisterna som framträdde. 

Läs mer om språkåret 2019 på: https://en.iyil2019.org

Ny regering och nya ministrar

Det tog många talmansrundor och historiskt lång tid innan Sverige slutligen fick en regering efter valet den 9 september 2018. Den 21 januari presenterade Sveriges nygamla statsminister Stefan Löfvén (S) sin regering och ministrar. Amanda Lind (Mp) blev ny kultur- och demokratiminister efter Alice Bah Kuhnke och Jennie Nilsson (S) blev ny näringsminister efter Sven-Erik Bucht. I skrivande stund har Amanda Lind hunnit besöka Jokkmokks marknad och träffat representanter för sametinget, SSR och Sáminuorra.

Ekoturismpris till Sápmi Nature Camp

Lennart Pittja, som driver turismföretaget Sápmi Nature Camp, har fått ta emot Grand Travel Awards ekoturismpris 2019. Förmedling av nutida arktisk livsstil, med tusenåriga traditioner, förpackad i en glampingcamp av lavvus under en norrskenssprakande himmel i Unescos världsarvsområde Laponia innebär en unik och äkta upplevelse. Det gör Sápmi Nature till pristagaren av ekoturismpriset. Priset delades ut på Grand Hotel i Stockholm på Alla Hjärtans Dag. 

”Det här är ingen vildmark. Det är vårt hem sedan många generationer. Här lever människor med en stor kunskap om livet och naturen i Arktis. Men spåren av livet här är så subtila att de är svåra se. Samerna har inte byggt motorvägar, gruvor eller dammar. Naturens resurser har nyttjats på ett respektfullt sätt. Kanske själva definitionen av hållbarhet?”, säger Lennart Pittja i en intervju på naturturismforetagen.se efter att han mottagit priset.

App mot rasism

Reality Check heter Sveriges första app mot rasism. Den riktar sig till användare som är 13-19 år och är baserad på ungdomars egna upplevelser av rasism och tanken är att utmana fördomar och normer. Appen är uppbyggd som ett spel där man får inträda rollen som en karaktär som själv blir utsatt för rasism och fördomar. I dagsläget kan man spela karaktärer som afrosvenska Malcolm, muslimska Donia eller romska Rosa. Nästa karaktär som projektet ska utveckla är en ung samisk person och nu söker man unga samer som vill vara delaktiga i att bland annat dela med sig av sina upplevelser av rasism och diskriminering. Projektet är ett samarbete mellan Teskedsorden och Mångkulturellt Centrum. 

Klimatet som ingen längre kan förutspå, nr 1 2019

Förra våren blev det helt plötsligt sommarvärme i maj. Härligt, ur ett rent egoistiskt perspektiv. Efter flera kalla vårar där snön legat kvar långt in i juni i högre terräng så var det välkommet med värme. 

Sommaren 2018. Rekordvärme dag efter dag. Många solade, badade och njöt av att få en ”riktig” sommar. Men, plötsligt började det brinna i skogarna. Det brann och brann och det kändes som att hela landet stod i lågor. Helt normal sommar eller extremvärme på grund av förändrat klimat?

Jag kan inte minnas när jag första gången hörde talas om begreppet klimatförändringar. Jannie Staffansson, som vi intervjuat i det här numret, vet att hon var i tioårsåldern när hon blev varse om att klimatet ändrats och det är ungefär tjugo år sedan. Många unga idag har alltså mer eller mindre vuxit upp med begreppet och följderna av förändringarna. I det här numret lyfter vi temat klimat och miljö. Hur ser man i Sápmi på klimatförändringarna? 

Visst finns det människor både i och utanför Sápmi som av olika anledningar tycker att det här är en överdrift och kanske till och med en bluff. Men alla som vi intervjuat i detta nummer i vårt tema om klimat och miljö är ordentligt oroade. Bland dem verkar det inte finnas några som helst tveksamheter att något onormalt händer med naturen och klimatet. Och något måste göras, menar de. Eller snarare, många saker måste göras. Alltifrån att återvinna det som går i det dagliga livet, till att klimatanpassa och inte minst påverka makthavare och lyfta urfolkens syn på land och vatten. 

Klimatsmart eller inte, nyligen var det återigen dags för Jokkmokks marknad och även i år har vi, på begäran, gjort en slöjdspaning. Denna gång har Saara Hermansson skannat av duodjifavoriter med sina vassaste ”duodjiglasögon” på.

Instagiellaprojektet avslutades ifjol, men vi sammanförde delar av instagiellagänget och lät dem ta pulsen på sociala medier i Sápmi. 

Det är några axplock av vad årets första nummer av Nuorat bjuder på samtidigt som vårvintersolen förhoppningsvis börjat värma. Nu återstår att se vad dagens klimat bjuder på för väder tills vi ses igen i juni. För vädret verkar man inte längre kunna förutspå, inte ens med de bästa och längsta kunskaperna. 

Katarina Hällgren

Student på samisk filmskola – den första i Sápmi

Just nu händer det mycket i den samiska filmvärlden. Filmvärlden söker efter speciella urfolksberättelser och efter Amanda Kernells populära film Sameblod har samisk film verkligen slagit internationellt. Många samiska kortfilmer visas nu på filmfestivaler runt om i hela världen. Dessutom har NRK även valt att satsa på att utveckla en TV-serie med samiskt innehålltillsammans med Internationella samiska filminstitutet. Hösten 2018 började även den första samiska filmutbildningen på den samiska högskolan i Kautokeino. Här berättar Elin Marakatt om hur det är att gå filmskola.

Så hur gör man en film? 

Med de tankarna körde jag till Kautokeino i september.Jag tänkte bara att det bara är att ta en filmkamera och börja filma. Hur svårt kunde det egentligen vara?Men jag tänkte även hur viktigt det var att vi samer själva berättar våra egna berättelser. Jag hade valt att söka in på den första samiska filmutbildningen på den Sámi Allaskuvla i Kautokeino. Filmkursen som är en del av den treåriga journalistutbildningen som redan finns påSámi Allaskuvla. Plötsligt befann jag mig i ett klassrum med de världskända samiskaregissörerna Nils Gaup som regisserat långfilmer som Ofelaš-Vägvisaren och Kautokeinoupproret, samt Sameblods välkända regissör Amanda Kernell. 

För att kunna förstå, analyseraoch diskutera filmer och för att senare kunna skapa en egen film. Såvi studerade film. Vi såg olika kort-och långa filmer i olika genrer. Ochdet kändes speciellt att se Ofelašfilmen som blev Oscarsnominerad tillsammans med regissören Nils Gaup och att diskutera filmen med honom. 

Men frågan var hur gör man en film? Och om vad?

Vi började att berätta i helgrupp vilka idéer vi hade som skulle kunna vara möjliga att realisera till examensfilmen i december. Min filmidé som jag ville realisera var från en verklig mystisk händelse som jag själv hade upplevt. Jag körde bil då min stereo av sig själv började spela CD-skivan som var i bilstereon. Låten som spelades var 100 miila av Felgen orkester. När jag körde ökade volymen tills högtalarna skrek ut ”Gosa don leat mannamin?” Varsär du på väg? Jag ville skapa en mystisk film med skräckinslag. Det var så jag började att utveckla mitt första filmmanus som skulle spelas in till en kortfilm på tre månader. 

För att utveckla sin idé till ett färdigt filmmanus måste man ha tålamod, det fick jag lära mig snabbt. Varenda detalj är viktig, varje ord och varje handling. Så man måste vara beredd att skriva om, ändra, skriva om igen och förvandla en verklig händelse till fiktion. Även om berättelsen bygger på en verklig händelse så måste man kunna ändra historien och själva händelsen så det fungerar i ett filmmanus för att man ska kunna filma historien. För i filmens värld är allting möjligt, så det är endast ens fantasi som stoppar en. Jag skrev mitt mina första rader, meningar och sidor som sedan blev cirka sex A4 sidor. Man räknar med att varje sida ska bli en minut film. I början var det väldigt obehagligt att dela med sig av sin text till andra människor. Speciellt till kända regissörer som Amanda Kernell och Nils Gaup. Filmmanuset ska läsas bedömas och diskuteras. Varför jag valt att skriva så, och varför gör karaktärerna så och varför säger de så? Man måste veta varför – och hitta kärnan i berättelsen. Så det är viktigt att berätta historien och det är bra att folk läser och ifrågasätter dina val. 

När du har skrivit om filmmanuset några gånger och valt att berätta en historia via en huvudperson måste du ”lära känna” din huvudkaraktär. Vem är personen? Vad vill hon? Och hur ska hon nå dit? Ofta är det huvudkaraktären som utvecklas i historien. Samt var sker historien?  Så det är dags att börja tänka på att hitta skådespelare och locations, alltså platser där filmen ska spelas in. 

Plötsligt var jag både manusförfattare och regissör på inspelningsdagen. Med ett utarbetat bildmanus hade jag bestämt vilka bilder jag behöver för att berätta historien. Jag hade lyckats casta Ingá Márja Sarre samtJohan Rasmus Eira som skådespelare. Med ett bra manus och bildmanus så är det lättare att arbeta utifrån det. Det var min film, alltså skulle jag bestämma allt, allt från vad skådespelarna skulle och säga till vilka bilder samt ljud fotografen skulle ta. Det är det man gör som regissör. Men vi var ett bra litet team med ett utarbetat manus så till slut fick vi alla bilder som jag behövde för att sätta mig med redigeringsprogrammet för att börja klippa.

Snart var det dags att visa min film för allmänheten. Efter en lång tid med redigeringsprogrammet och med fjärilar i magen av nervositet, och tankar som snurrade runt i huvudet bar mina ben mig knappt till den stora aulan på Sámi Allaskuvla i Kautokeino. Jag såg massvis med människor som var på väg dit. Skulle alla se min film? Hade jag redigerat filmen rätt? Tänk om ljudet är för lågt eller för högt? Tänk om jag har missat något? Alla dessa tankar snurrade i huvudet och snart såg jag mitt namn på den stora bioskärmen. Mitt namn och min film! Alla dessa ögon som satt i biomörkret följde min berättelse och min kortfilm Nalde som jag har skrivit, med levande bilder och musik som jag har valt. Det kändes som att ge en bit av sig själv. För film är väldigt personligt, det kan vara ens egna upplevelser som man försöker återskapa.  Det kändes konstigt att se filmen på bioskärmen med surroundljud, det kändes att det var på riktigt. Det blev inte som jag tänkt mig, det blev ännu bättre! Plötsligt kom filmens rulltext och människorna i den mörka biosalongen började klappa händerna. Filmen var slut, min första kortfilm hade visats på Sámi Allaskuvlai Kautokeino. 

Efter denna korta men intensiva filmkurs vet jag hur mycket jobb det ligger bakom en film. Jag ser på film på ett annat 

sätt nu, det är konst och personliga berättelser som folk har valt att lägga mycket tid och energi på att kunna berätta för världen. Varenda detalj är utvalt, vartenda ord som skådespelarna säger och varje scen har tagits om flera, flera gånger. Sedan har allt material redigerats, valts ut, ändrats för att filmen och berättelsen ska bli så bra som möjligt.  Publiken som har köpt biljett och sitter i biosalongen ska känna huvudpersonen i filmen, känna dess känslor och uppleva den personens liv för en kort stund och senare få en annan syn på sitt eget liv när man kommer ut från biosalongen. Nu vet jag hur det är att skapa en film från en berättelse till manus till levande bilder med ljud och känslor. När man väl sitter där i biosalongen har man glömt allt för då är det värt allt hårt jobb. Alla omskrivningar av manus, alla omtagningar, alla timmar med redigering. För till slut är det en färdig film som man själv skrivit och regisserat och som kanske snart finns på Sapmifilm.com. 

Elin Marakatt

Här hittar du samiska filmer Sapmifilm.com

Det finns många samiska filmer men förut kunde det vara svårt att få tag i dessa.

Därför har Internationella samiska filminstitutet skapat en ny hemsida för samiska filmer.

Den fungerar som alla andra streamingstjänster. Man skapar ett konto och loggar in så kan man kolla samiska och andra urfolksfilmer. I tjänsten tillkommer nya filmer hela tiden.

Här är Elins fem tips på samiska kortfilmer på Sapmifilm.com:

1. Eahpáras av Anne Merethe Gaup

2. Sámi bojá av Elle Sofe Henriksen

3. Hilbes Biigá av Marja Bål Nango

4. Iđitsilba av Elle Marja Eira

5. Morit Elena morit av Anders Sunna& Inga Wiktoria Påve