Nr 2/2024

Debutanten som segrade

Nils Ove Kuorak, 29, från Gällivare vann Sámi Grand Prix jojkdel med Njealječalmmat som beskrivare Máhtte Ánte och hans hund. För Nuorat berättar han hur det kännes att vinna och om det kommer mer musik från honom.

Kan du berätta vem Nils Ove Kuorak för våra läsare?

– Jag är 29 år gammal, född och uppvuxen i Gällivare. Min mor är från Kautokeino så jag har spenderat mycket tid där också genom åren. Jag var iväg söderut och bodde bland annat i Göteborg i sex år, men kände att det inte passade mig eftersom att jag trivs bäst ute i naturen i vårat vackra Sápmi. Jag har förutom jojk ett stort intresse för slöjd och lägger därför mycket tid på det också i den mån jag hinner.

Du vann jojkdelen i årets Sámi Grand Prix, hur känns det?

– Först och främst så är jag glad över att ha varit med och lyckats framföra något som jag kan känna mig nöjd med. Det är givetvis jätteroligt att de som röstat har tyckt om det jag framförde och det har varit ett kvitto på att det var rätt för mig att delta.

Innan Sámi Grand Prix har inte så många vetat om att du jojkat, hur länge har du jojkat?

– Det har väldigt länge varit något som jag håller varmt om hjärtat, både att lyssna på jojk och att jojka själv. Jag kan inte säga exakt när jag skulle ha börjat men det har nynnats och lyssnats i princip så länge jag kan minnas.

Varför började du jojka?

– Jag har alltid tyckt att det kan vara väldigt vackert både melodiskt men också hur man kan beskriva den eller det man jojkar. Jag har nog bara fastnat för det och ryckts med.

Vad jojkar du mest?

– Egentligen gillar jag det mesta, jag jojkar med när det spelas nyare typer av jojk med mycket musik och fart men hemma är det lite mer traditionella och äldre jojkar. Men mest av allt jojkar jag närmaste släkten och familjen.

Det är din ipmi Máret Ristiina Haetta Sara som gjort jojken

Njealječammat, varför ville du tävla med den i Sámi Grand Prix?

– Tanken att vara med i SGP har länge funnits men det har ändå inte varit så lockande förrän jag hörde just den här jojken. Jag fick en sån sinnesro och texten var som en berättelse för mig så där och då bestämde jag att om jag ska vara med så ska det vara med den jojken.

Du gjorde lite ändringar i jojken innan du tävlade, varför?

– Det var mer omedvetna än medvetna ändringar. Hon har sitt sätt att jojka medan jag har mitt så ändringarna har vuxit fram i takt med att jag har övat in jojken, en del ”svängar” har fått en annan ton som jag är bekvämare med.

Vad sa Máret Ristiina Haetta Sara när du vann?

– Egentligen inte så mycket om själva resultatet, men det var givetvis roligt för oss bägge två att det gick bra på scenen för mig. Jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått av henne genom åren och för att jag fick lov att tävla med en jojk som hon har gjort.

Årets Sámi Grand Prix kunde man se i Norge, Finland och Sverige, vad betyder för dig att nå ut till så många i Sápmi?

– Det är fint att hela tävlingen har fått en större spridning och det är som sagt roligt att få ett kvitto på att mitt bidrag har uppskattats av en större publik.

När du tävlade så hade du en snygg ljusshow, hur visualiserar man jojkar med ljus och lampor?

– Jag hade själv ingen aning om hur det skulle se ut på scenen innan långfredagen så jag fick också en överraskning av det. Jag tycker att det ramar in hela upplevelsen på ett bra sätt eftersom att man i jojkkategorin är ganska blottad annars.

Vad har vinsten i Sámi Grand Prix betytt för din musikkarriär?

– Jag har fått lite förfrågningar så tanken är att uppträda lite redan i sommar. Jag har också med hjälp av nya bekanta börjat fila på konserten till nästa påsk.

Kommer du släppa mer jojkar?

– Än så länge så har jag faktiskt inte gjort någon egen jojk men målet är att komma igång med det också. Jag har en liten tanke om att det hade varit roligt att spela in ett album med både nytt material och lite mer kända jojkar.

Kommer du spela live någonstans i sommar?

– Det är inte helt spikat men tanken är att uppträda som en del av större arrangemang.

Har du någon favoritjojk eller favoritsång från någon tidigare års Sámi Grand Prix?

– Det finns många fina jojkar men jag har nog ingen som jag kan peka ut som favorit.

Intervju Marica Blind

Jojken är ett viktigt verktyg för Lávre

Lávre släppte i början av mars debutalbumet Vuložat som han har arbetat med i några år. För Nuorat berättar han om jojkens betydelse för honom och om framtidsplanerna med musiken.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Jag har släppt mitt debutalbum Vuložat och förbereder mig nu för ett par konserter med skivan.

Kan du berätta vem Lávre är för de som inte vet?

– Jag är 23 år och är jojkare, samisk artist och musiker från Kautokeino. Nu har jag nyligen också blivit skivbolagsdirektör, då jag precis har haft mitt första släpp på mitt egna skivbolag Fierran Records.

I februari släppte du singeln Gosa Gehčče, kan du berätta mer om den?

– Det är en något mystisk låt för mig som kom till mig en gång för några år sedan, i sin helhet med text, melodi och ackord på samma gång. Jag känner att Gosa Gehčče är en hoppfull, men melankolisk låt. Det bitterljuva är ju min favoritkänsla, och jag tror att den här låten har mycket av det. Jag tycker också att det är lite mystiskt och mörkt. Låten är också lite inspirerad av den mörka medeltiden och hur den ofta driver en att titta lite inåt.

Kan du berätta om ditt debutalbum?

– Albumet innehåller både traditionell jojk och samtida jojk som sträcker sig över genrer och generationer, och balanserar tradition med innovation. Vuložat är resultatet av många års inre arbete, och speglar början på en djupdykning i min egen personliga mytologi och det samiska folkets historiska ursprung. Det är en kombination av jojk och sång, intuitivt gitarrspel och texter som tar utgångspunkt i de rika metaforiska texter som finns i gamla jojkar. Skivan handlar om förhållandet mellan personliga och historiska minnen, händelser och trauman, och reflektioner kring ett botemedel mot de sår som har tillfogats oss och våra förfäder. Kanske en resa genom saker som ofta döljs under ytan, både för en själv och i den samiska kulturen.

Vilken låt tycker du bäst om och varför?

– Jag tror att min favoritlåt från skivan är Máttaráddjá, åtminstone den viktigaste för mig. Det är jojken som startade mycket av min musikaliska resa. När jag var i sena tonåren fick jag ett e-postmeddelande från min bestefar som jojkade sin far, och det var en väldigt stor upplevelse för mig. Den jojken har funnits med mig sedan dess, och det var en ära att ha den på min skiva.

Jojk är med i många av dina låtar, varför?

–Jojk har blivit ett så viktigt verktyg för att få fram, bearbeta och kommunicera de saker som är lite svåra att sätta ord på. Det är det perfekta verktyget för att hitta det vi kan ha gömt undan.

Du vann öppna klassen/låtskrivare i Sami Music Awards, hur känns det och varför tror du att du vann?

– Det är en stor ära att vinna detta pris. Jag tycker att Sami Music Awards är en väldigt viktig scen för att lyfta fram vad som händer i vår lilla stora samiska musikbransch. Jag utgår ifrån att juryn har lagt vikt vid texterna jag skriver, och arbetet med min skiva som äntligen har blivit verklighet. Det känns bra att bli uppmärksammad för det.

Du slutade på andra plats i Sámi Grand Prix-jojkdel i år, hur kändes det?

– Det var helt klart lite tråkigt att inte vinna, men jag är samtidigt väldigt tacksam över att jag fick vara med. Det var en fantastisk upplevelse att ha min farbrors jojk i SGP, och jag känner att det var ett viktigt steg för mig i arbetet med traditionell jojk, som blir viktigare och viktigare för mig. Det var en stor ära att få dela scen med så många duktiga jojkare, och jag kände verkligen att det var en hög nivå i jojkdelen i år.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Jag har ambitioner att fortsätta med musiken. Jag har skrivit material till ganska många skivor till, så om det tar lika lång tid att släppa dem som min första skiva kan jag nog hålla på i ett par decennier till. Jag är tacksam över att jag har fått möjligheten att försörja mig på musik, och kommer att fortsätta göra det så länge som möjligt. Jag känner också att jag har ett ansvar för branschen jag är i och att jobba med mitt lilla skivbolag känns som en viktig del av det för mig. Förhoppningsvis kan jag släppa några andra samiska artister också.

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Jag är nog Hildá Länsmans största fan! Wimme och Torgeir Vassvik har också varit väldigt viktiga för mig och Adjagas var rent stärkande för mig på sin tid.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– The Whale in The Stone, Inside The Birch Tree av Torgeir Vassvik.

Intervju Marica Blind

Sidoprojektet bycecilia blev en vinnare

Bycecilia vann sångdelen i årets Sámi Grand Prix med låten Mannem åajaldahteme. Bakom artistnamnet finns Cecilia Dyrøy som bor Trondheim, men är uppvuxen i Røros og Brändåse. Hur vinnarlåten kom till och vad vinsten betyder för henne berättar hon för Nuorat.

Kan du berätta vem artisten bycecilia är?

–Bycecilia är en artist som precis har gett sig ut på en sorts musikalisk språkresa, och som försöker ta reda på och ta tillbaka ett hjärtespråk och samtidigt lyfta fram det sydsamiska språket genom popmusik. Under många år hade jag Bycecilia som ett av tusen sidoprojekt, och jag stod vid ett slags vägskäl och visste inte åt vilket håll jag skulle ta min musik. Men när Sami Grand Prix dök upp som en möjlighet blev det väldigt tydligt och allt kändes väldigt rätt. Så projektet Bycecilia har gått från att vara ett sidoprojekt utan mål och mening, till att bli min kanske viktigaste prioritet för mig själv som person och min identitet.

Du vann sångdelen i årets Sámi Grand Prix, hur känns att ha vunnit?

–Nu har det gått en tid sedan finalen i mars, men det känns fortfarande väldigt overkligt. Men såklart helt fantastiskt! Det är förmodligen det största som någonsin har hänt mig, och kommer förmodligen att vara den mest betydelsefulla upplevelsen någonsin karriärmässigt.

Hur kom vinnarlåten Mannem åajaldahteme till?

–Den skapades under ett låtskrivar-camp i Oslo. Jag hade gjort grundnoterna för några år sedan, men jag hade lagt bort låten för att jag inte kunde komma någonstans med den. Sedan tog jag upp projektet igen och tänkte att det kanske gick att bygga vidare på och då blev Mannem åajaldahteme resultatet. Låten skrevs först på engelska, sedan fick jag fantastisk hjälp med översättningen av Ejva-Krihke Jonassen.

Varför ville du tävla i Sámi Grand Prix och varför ville du tävla med Mannem åajaldahteme?

–I flera år har många sagt till mig att jag borde skriva samisk musik, men jag har aldrig vågat med tanke på att jag inte kan språket flytande. Man tänker mycket på vad alla andra säger och tycker, och det tar över självförtroendet och känslorna. Det sitter bara i huvudet, men huvudet styr allt. Men när frågan om Sámi Grand Prix kom kändes det väldigt rätt att delta, att göra det för min egen skull för att bevisa för mig själv att jag kan om jag vill. Och eftersom Mannem åajaldahteme är min allra första samiska låt fick den vara med. Den var väldigt speciell och den låten betyder mycket för mig.

Årets Sámi Grand prix kunde man se i Norge, Finland och Sverige, vad betyder för dig att din låt når ut till så många i Sápmi?

–Det har betytt otroligt mycket. Jag har fått så mycket fin feedback efter finalen, som verkligen har peppat mig och som såklart ger mig motivation att fortsätta att ge ut samisk musik.

Kommer du ge ut mer musik på samiska?

–Det blir säkert mer samisk musik! Men jag får ta det i mitt eget tempo, jag ska lära mig sydsamiska samtidigt, så jag har typ två fokusområden just nu. Men det är kul att leka med språket, och göra saker på mitt sätt.

När du tävlade så hade du en snygg scenshow, hur kom de scenshowen till?

–Tack så mycket! Jag var så nöjd med showen! Den regisserades av Charlotte Øverland Våset, som har gjort detta i många år. Hon tog in dansarna Emilie Solhaug, Christiane Bergersen och Marte Brækken som är tre superduktiga och professionella dansare.

Årets vinnare kommer inte tävla i musiktävlingen för europeiska minoritetsspråk Liet International, hur känns det?

–Det har aldrig varit det ett mål under processen med Sámi Grand Prix, så jag tänker inte så mycket på det. Det hade såklart varit kul, men det viktigaste var Sámi Grand Prix som var en fantastisk upplevelse.

Vad har vinsten i Sámi Grand Prix betytt för din musikkarriär?

–Vinsten betyder så mycket! Och det var mycket att göra när man först kom hem, vilket är underbart. Nu ligger fullt fokus på att skriva ny musik som kommer att släppas under hela året, så förhoppningsvis blir det en turné så småningom. Jag har trots allt lärt känna många nya människor och knutit kontakter runt omkring, så det händer mycket spännande framöver.

Kommer du spela live någonstans i sommar?

–Det blir nog inga konserter med Bycecilia i sommar, fokus ligger som sagt på att skriva nytt material så att man kan göra sig redo för nästa år – vilket jag verkligen ser fram emot.

Har du någon favoritjojk eller favoritsång från någon tidigare års Sámi grand Prix?

– Det kanske måste bli Sofia Jannok med låten Liekkas. En otroligt vacker låt!

Intervju Marica Blind

Hævvis Jonna och Nelly: ”Podden har stor betydelse för sydsamiskan”

Podden Hævvi är inne på sin tredje säsong och programledarna Nelly Anna Engström och Jonna Dunfjeld-Mølnvik börjar bli varma i kläderna som programledare – och de välkomnar rollen som sydsamiska förebilder.

När Nuorat får en pratstund med Hævvi-tjejerna Jonna och Nelly sitter de på redaktionen i Trondheim och håller som bäst på att förbereda och planera en livepodd. Det har blivit några sådana sedan podden startade.

– Det ser vi verkligen fram emot, säger Nelly Anna och Jonna ler och håller med.

Hævvi, som betyder självklart, är NRK Sápmis första sydsamiska podd och sänds också i tv-format i NRK.

Från början gjordes programmet i första hand för den sydsamiska publiken, men efter tre säsonger har programmet blivit mer etablerat och fått större publik.

– Vi får förklara saker som annars kanske är självklara för samer. Men det gäller att göra det på ett bra sätt, så man inte skriver folk på näsan, säger Jonna.

Men det kan ju vara utmanande?

– Ja, men samtidigt så är det en självklarhet. För det är roligt och bra att fler är intresserade av sydsápmi. Även om vår samiska publik är den som vi är mest glad i så klart, säger Jonna.

Det är många som fått upp ögonen för de frispråkiga programledarna som inte räds ämnen som sex och alkohol.

I första programmet så sa ni att ni ville bli förebilder och skriva autografer. Har det blivit så nu?

– Ja… jag har nog fått skriva några autografer, ler Jonna. Men det här med att vara en förebild är på ett sätt svårt. Hon fortsätter:

– Det är ju både positivt och negativt, för man har också ett ansvar. Dels att vara en samisk profil, och dels för att man hamnar i den situationen att har Hævvi sagt det, så menar alla samer det. Så det är svår balans, säger Jonna.

Jonna och Nelly Anna samtalar ärligt om aktuella ämnen som psykisk hälsa, sex och alkohol.

Jonna berättar att de får mycket positiv feedback inte minst via sociala medier då folk delar deras videoklipp. Men det finns också dem som tycker att de är för öppna och ärliga.

– Det är något man bara får ta. Vi kan inte ”pleasa” ett helt folk. Vi gör podd för ungdomar och det viktiga är att de gillar oss, säger Jonna.

Finns det något ämne som är tabu?

– Nä, egentligen inte, svarar Jonna efter en stunds funderande.

– Men bara för att vi är Hævvi-profiler, så är vi också privatpersoner. Så vi säger ju inte allt, säger Nelly Anna och tittar på Jonna som håller med.

Ibland driver Jonna och Nelly Anna med nordsamer i podden och drar upp skillnaden mellan nordisar och sydisar.

– Ja, det är kul. Folk kan tro att det är någon beef mellan åarjel och nordsamer, men så är det inte, utan bara vanlig intern samisk humor, skrattar Jonna.

Det är inte bara unga lyssnare och tittare som följer podden.

– Vi har en trogen tittare och det är Jonnas aajja. Efter varje avsnitt får vi feedback av honom. ”Dagens avsnitt var bra” kan han skriva och om det varit lite mer snusk, så skriver att han ”att den här avsnittet var nog kanske inget för mig”. Men han stöttar oss alltid, skrattar Nelly Anna.

Att sydsamiskan är viktig och deras hjärtspråk för både Jonna och Nelly Anna går inte att ta miste på.

I vintras tilldelades de NRK Sápmis språkpris för att de främjar och stärker det sydsamiska språket, både för sig själva och andra.

För Nelly Anna som inte vuxit upp med sydsamiskan, som Jonna gjort, så var det ett stort erkännande.

– Jag har jobbat hårt för att ta tillbaka mitt språk, så det var väldigt fint. Den största utmaningen för mig har varit att sitta framför kameran i nationell TV och prata på ett språk som jag inte vuxit upp med, säger Nelly Anna som växte upp i Vilhelmina med föräldrar som inte pratade samiska hemma.

– Jag har aldrig haft något problem med att sitta framför kameran, skrattar Jonna och fortsätter:

– Jag har bokstavligen vuxit upp med att NRK ofta var på besök hos oss för att filma eller intervjua oss. Jag minns första gången jag var med i NRK Sápmi, då var jag två eller tre år och sjöng för kungen.

På frågan vad podden betyder för sydsamiskan, så menar båda att Hævvi är viktig för språket.

– Men det kan också bero på ämnen som vi tar upp. Det är sådant som berör ungdomar, säger Nelly Anna.

Till sist, vad vill ni skicka med er för tips till ungdomar som funderar på att börja podda?

– Bara gör det! Man behöver inte ha det dyraste och nyaste prylarna. Använd din telefon och ladda ner någon app. Sápmi behöver fler poddar, säger Nelly Anna Engström.

Text Anna-Karin Niia

Hallå där Risten Alida Siri-Skum…

13, från Ammarnäs som spelar unga Elsa i Netflixfilmen Stöld.

Hur var det att vara med i filmen?

– Det var väldigt roligt att vara med, men det var långa dagar.

Vad var roligast?

– Polishunden och filma på polisstationen. Det var ganska coolt att vara på en riktig polisstation.

Vad var den största utmaningen och hur löste du det?
– Kanske att filma scenerna då det skulle vara jobbigt. Jag försökte så gott jag kunde och tänkte att jag skulle ha det tungt och tänkte bara tråkiga tankar. Det var svårt men det gick bra.

Hur var det att filma scenen där mannen dödade Nástegállu?
– Det var roligt men svårt. Det kändes som om jag var tvungen att göra det tusen gånger. Men jag gissar att vi filmade den scenen tio gånger. Ibland skulle jag stå på ett ställe. Och det var svårt att komma ihåg replikerna. Men lyckligtvis var det snälla människor där som hjälpte mig.

Vad har folk sagt till dig när det sett filmen?
– De har berömt mig, mest det. Klasskamrater har sagt att jag är jättebra.

Hur var det när regissören också pratade samiska?
– Det var jättebra och lätt för mig, då kunde jag prata mitt eget språk.

Vad tänker du kring renstölder och när folk plågar renar?
– Väldigt tråkigt att det sker. Det berör verkligen mig. Helt crazy värld vi lever i.

Tror du filmen hjälper på något sätt?

– Jättebra att den visas, så folk får se vad som händer. Det är inte vi samer som förstör, vi försöker bara leva och bo här.

Har du själv upplevt rasism?

– Inte så mycket. Men ifjol hände det en sak när jag satt i skolbussen. Det var vår och renar hoppade upp på vägen. Busschauffören tutade stannade och skrek “lappjävlar”.

Vad tänkte du då?
– Jag blev väldigt ledsen, men vågade inte säga något. Jag berättade det för mamma och pappa några veckor senare.

Hur var det att se filmen?

– Ganska häftigt. Tror inte att något kan kännas bättre än att se sig själv i en Netflixfilm. Det var helt out of this world.

Hur är det att vara filmstjärna?

– Det är ganska kul att vara så här känd. Jag har inte varit så här igenkänd tidigare. Men kan vara lite tungt också, när folk på skolan frågar “är det du som är den där tjejen i filmen”.

Vill du fortsätta som skådespelare?

– Ja det ska jag verkligen. Jag lärde mig jättemycket och tror att jag ska fortsätta att jobba med det här. Men det var ganska tungt att filma vissa scener, men det var värt det. Och nu får folk lära sig hur det verkligen är.

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba frågor:

TV eller Film? Film.

Vår eller höst? Höst.

Föl eller renkalv? Föl.

Räkna eller läsa? Läsa.

Ryttare eller Skådespelare? Ryttare.

“Jag blev förskräckt när jag fick rollen”

Han är hyllad i Sápmi för sina insatser som renskötaren Mattias i filmen Stöld. Men Sápmis nya skådespelarstjärna Lars-Ánte Wasara trodde inte alls att han skulle få en roll i filmen, och säger att det blev en chock när han fick förfrågan:
– Jag tyckte inte det gick så bra på castingen och när de erbjöd mig rollen tänkte jag för mig själv “hur ska jag ta mig ur detta”.

När Lars-Ánte Wasara, 26, gick på casting till filmen Stöld hade han inga tankar på att han skulle få jobb som skådespelare. Han, som till vardags är renskötare i Könkämä sameby var inte så nöjd med hur han skötte sig på castingen heller.

– Det var obehagligt och det var en konstig känsla att stå inför främmande människor och skådespela.

Efteråt gick det lång tid utan att han hörde något ifrån castinggruppen, och han berättar att han till och med hann glömma det hela när de hörde av sig och bad honom komma på en andra castingrunda. När han sedan erbjöds rollen bestämde han sig för att ta den även om han först ville ta sig ur situationen.

Han berättar att temat i filmen Stöld ligger nära honom då han både varit med om att renar försvunnit och hittats dödade. Men vardagsrasism säger han sig varit förskonad ifrån i Karesuando där han är uppvuxen.

Hur var det att vara med i filmprojektet?
– Det var stelt till en början och kändes inte så bra. Men under de sista scenerna var det som om jag alltid jobbat som skådespelare,.

Han beskriver filmjobbet som något naturligt för honom när han är renskötare till vardags. Mellan filmdagarna var Lars-Ánte i renskogen, inte så många mil från inspelningsplatserna. Och hans erfarenheter från vardagen hjälpte honom också framför kameran.

– För mig var det där jobbet som en del i mitt vanliga liv, när jag var hemma var jag i skogen och när jag åkte för att filma åkte jag till skogen. Det var samma, samma men annorlunda.

Dagen innan han skulle filma en scen fick han även vara med om en händelse som påminde om innehållet i filmen.

– När vi en morgon kom till våra renar upptäckte vi massor av skoterspår där vi haft renarna, som hade skingrats. Den kvällen bestämde jag mig för att vakta renarna. När jag var där såg jag flera skotrar som var på väg mot renarna och jag körde efter. När jag hann ikapp dem var de mitt i renhjorden. Jag frågade varför de körde mitt bland våra renar. Först sa de att de inte sett mer än någon ren och att de då vänt. Men jag sa att jag sett alltihopa då jag varit på fjälltoppen och spanat.

Dagen efter skulle Lars-Ánte filma en scen där den misstänkta rentjuven har tagit sig till en sjö för att pimpla där det är skoterförbud.

–Jag kom till jobbet och berättade för regissören Elle-Márjá om händelsen. Hon frågade om jag fortfarande var arg och det var jag. Då sa hon att jag skulle använda den där ilskan i mitt skådespeleri. Den där dagen kändes det som om jag var hemma och inte framför filmkamerorna.

Hur gick det för dig med skoteråkarna?

– Det var finländare som kommit från södra Finland för att köra på svenska sidan om gränsen då friåkning inte är lagligt i Finland. De bad till slut om ursäkt.

Lars-Ánte Wasara är nöjd med filmen men tyckte det var konstigt att se sig själv på en stor bioduk.

– Jag tänkte “Herregud, hur hamnade jag där”. Men jag orkade hålla de tankarna borta när jag såg resten av filmen. Jag kände att jag kunnat göra det bättre, men i det stora hela var jag ändå nöjd. Det blev en bra film och alla gjorde ett bra jobb.

Skulle du göra det igen?

– Ja. Det var en rolig upplevelse och en spännande film med ett viktigt tema. Jag tror den kan betyda mycket och ge många en inblick i hur vi renskötare och samer har det. Men samtidigt finns det säkert andra som inte tar emot den lika väl och kanske tänker att det där inte kan vara sant.

Vad kommer du att komma ihåg när du är 70 år och tänker tillbaka på upplevelsen?
– Jag kommer minnas min duktiga hund. En sådan duktig hund som Bittus, 8, har man bara en gång i livet. Det kommer vara roligt att titta på min bästa vän när jag så vill.

Text Lars-Ola Marakatt