Nr 3/2023

Läger för samiskan

Att träffa kompisar och lära känna nya vänner. Att vara i ett sammanhang där man känner gemenskap. Att hänga och ha kul.

När 17 deltagare samlades på språkläger i Sorsele var det några av skälen till varför de var där. Och så fick de bada i samiska på köpet.

Under sensommaren arrangerade sametingets språkcentrum för första gången ett språkläger för unga i åldrarna 15-16 år.

Dagarna innan var det närmare 30 anmälda, men av olika skäl föll ett tiotal bort. Vid starten var de 17 taggade deltagare som samlades i Sorsele för att umgås och med hjälp av olika aktiviteter samtidigt stärka samiskan.

Temat för lägret var sociala medier, jojk och musik. Under tre fullspäckade dagar fick deltagarna testa och förbättra sina skills i sydisdans, de fick lära sig att jojka och även lära sig hur man göra videos på sociala medier. Så mycket som möjligt på samiska.

Kvällarna bestod av alltifrån beachparty till dans och berättarstund.

Ella Stina Kråik Åström pratar lite samiska med sina föräldrar och syskon.

– Jag är här för att bli säkrare i mitt språk och för att träffa kompisar som jag saknat.

Agnes Jonsson tycker att språket är viktigt när man umgås med samiska kompisar.

– Man förstår varandra på ett annat sätt och man delar en annan sorts gemenskap och då är språket ett jättestort plus.

För Sámmol Ánde Skoglund är samiskan ett språk som han pratar hemma.

– Egentligen är det som vilket språk som helst, men det är klart att det är viktigt att använda.

Sara Omma Simma är enhetschef för samiskt språkcentrum och hon berättar att idén till språklägret föddes i deras arbetsgrupp, inte minst för att det inte blev någon samiskt konfirmationsläger i år.

– Vi förstod att det finns ett önskemål bland samiska ungdomar om att få träffas. Vi jobbar med och för att de samiska språken ska stärkas och synliggöras. Vi har tidigare anordnat språkbad så vi tänkte att vi anordnar ett språkläger, berättar Sara Omma Simma.

Språkcentrum hade förberett sig för att använda alla de fem godkända språken på svensk sida, nord-, lule-, syd-, ume- och pitesamiska, den språkliga kompetensen finns inom personalen.

Vid lägrets start visade det sig att de ungdomar som deltog på lägret var från nordsamiskt och sydsamiskt område.

Sara berättar att tanken är att uppmuntra alla att prata samiska, oavsett språknivå, och ingen ska bli tillrättavisad.

– Det är så klart utmanande att få alla att prata samiska när man är på olika språknivåer, Det är ju oftast så i samhället i stort, att om en pratar svenska så är det lätt att alla börjar göra det. Då gäller det att påminna varandra om att prata samiska.

En annan tanke att lyfta bland ungdomarna på lägret var man kan förstå varandra utan att prata samma samiska språk.

Syftet med lägret var att göra deltagarna mer språkmedvetna. En av punkterna var språkpepp, där ledarna ville lyfta vad kunskap i samiska kan leda till längre fram i livet.

– Vi vet att få läser samiska på gymnasiet och vi vill redan nu så ett frö att om man kan något av de samiska språken då är du attraktiv på arbetsmarknaden. Det kanske inte är något man vill upptäcka först när man är i 20-årsåldern, säger Sara Omma Simma.

Om språklägret kommer att bli årligt återkommande återstår att se.

– Vi märker ett intresse och har redan fått förfrågningar om nästa år. Vi ska utvärdera och se vad som varit bra och vad vi kan göra bättre och ta det därifrån.

Text och foto Katarina Hällgren

Bildtext1: Under ledning av Jörgen Stenberg fick deltagarna prova på att jojka. På bilden syns Ella Stina Kråik Åström, Agnes Jonsson och Sámmol Ánde Skoglund.

Bildtext2: Nästan hela gänget samlat. Bakre raden från vänster: Emanuel Sjaunja, Enok Sunna, Jovnna Simma, Anta Jonna Fjällgren, Sámmol Ánde Skoglund, Ristin Fjällström och Ivar Omma Simma.

Mittenraden från vänster: Sanne-Li Baer, Agnes Jonsson, Ella Stina Kråik Åström, Elena Sofie Nutti Brandsfjell och Saga Grahn.

Främre raden från vänster: Elena Lindholm Blind, Raste Andaras Utsi Laiti och Marge Nutti.

Hallå där…

Elise Viltok, 12, som i vinter kör sin fjärde tävlingssäsong som skotercrossåkare. Sedan förra säsongen kör hon en skoter som väger mer än sju gånger hennes egen vikt, i hög hastighet på bana med hopp, kurvor och platåer.

Hur kom det sig att du började tävla i skotercross?

– Jag har alltid älskat motorer och har ägt skoter i hela mitt liv. Det kanske är för att jag har en skotergalen pappa. Jag fick en minisnöskoter när jag var ett och ett halvt år gammal och har varit väldigt intresserad sedan dess.

Hur går ett skotercrossheat till?

– Varje heat är omkring åtta minuter i min klass, damer 12-16 år. Vi kör oftast två heat per tävling. I vår ungdomsklass kör vi fullstora 600-kubikare, men skotern är strypt så den inte kan varva mer än 6500 varv. Vi tävlar på olika banor, beroende på vilken förening som står som arrangör. En del banor är väldigt tekniska och har mycket hopp och då blir det ofta trångt och svårt att ta sig förbi, framför allt i kurvor. Oavsett bana är det alltid starten som är den viktigaste delen i varje race, att få komma ut bra. Annars hamnar man ofta i snösprut med dålig sikt, vilket gör det tuffare att sig om. då gäller det att öka farten på raksträckorna för att ta sig om.

Vad tänker du på inför ett skotercrossheat?

– Jag sitter helt stilla och fokuserar för att jag är så nervös. Mest tänker jag på hur jag ska ta starten, som är det viktigaste momentet.

Gillar du hög hastighet eller mer tekniska banor?

– Hög hastighet. Det får inte vara för tekniskt och smalt. Den sport som vi ungdomar tävlar i är ofta samma bana som SM-åkare kör. Det är som att längdskidåkare i ungdomsklass skulle tävla samma bana som Charlotte Kalla. Men de blir så när det är en dyr sport och svårt att hitta arrangörer, så när SM går av stapeln kör ungdomsklasserna på samma banor. Det hade varit önskvärt med ungdomsserie med tävlingar för barn och ungdomar, det hade varit väldigt roligt.

Hur långt flyger du med din skoter?

– Det är olika. I början av säsongen flyger vi inte så långt. I slutet av säsongen blir det längre. Man blir bättre och modigare när man blir varm i kläderna.

Har det hänt att du blivit rädd nån gång?

– Ja, det har hänt. Men jag kommer inte på någon speciell situation just nu. Jag har nog inte blivit så rädd, utan mest för stunden bara. Ibland har jag hunnit tänka att “nu kommer jag att krascha” men det har gått bra då jag styrt upp och hanterat situationen. Men jag har inte trillat av än, eller haft någon rejäl krasch.

Dock var nära en gång, jag kom av mig och körde av banan bakom ett stort hopp. Det kom en kille i full fart flygande över hoppet och nästan landade på mig. Det gäller att vara uppmärksam för de kommer väldigt snabbt bakifrån.

Är det en farlig sport?

– Det är klart att folk skadar sig ibland. Men vi har gått

säkerhetsutbildningar och fått utbildning i säkerhetstänk.

Hur tränar du?

– Jag har sju mil till tävlingsbanan, då jag kör för en klubb i Öjebyn, Infjärdens racing. Trots det tränar jag två gånger i veckan och minst en gång varje helg under säsong. Vi tränar starter och kurvor hemma också, då vi bor så jag kan träna hemma på gården. Men jag tränar truppgymnastik också året runt, Det är väldigt bra för min skotercrosskörning. Där får jag styrka, smidighet och rörlighet samt kondition. Men det var inget strategiskt val från början, utan för att jag tyckte det var roligt, men nu är det ett bra komplement till skotercrossen, för att hålla sig stark och skadefri.

Hur mycket kostar det att hålla på med skotercross?

– Det vet jag inte. Mycket. Det är en sport som nästan kräver sponsorer, ju längre man håller på och högre upp man klättrar. För det är många och långa resor. Dyr utrustning, reservdelar och mycket runt omkring. Förra året var längsta resan till Mora. Men jag söker alltid lite sponsorer och det är relativt lätt att få det som tjej i en motorsport.

Vad krävs för att bli en bra skotercrossåkare?

– Styrka och uthållighet, och såklart måste du tycka att det är kul då det är väldigt tidskrävande. På vintern är det enda jag gör i princip.

Vad är ditt bästa skoterminne?

– Jag älskar att vara med pappa när han friåker. Jag älskar att köra skoter med mina kompisar också, men de är inte lika intresserade som jag är.

Vad har du för ambitioner nu med nästa säsong?

– Att köra alla deltävlingar i Sverige samt finalen men även testa på tävling i Finland och sen fokusera på att bara träna, ha kul.

Fem snabba frågor:

Dagbok eller multiplikationstabellen? Multiplikationstabellen.

Renar eller hundar? Hundar.

Hooja eller Maxida Märak? Hooja.

Lynx eller skidoo? Skidoo.

Snyggaste killen eller din drömskotern? Drömskotern.

Text Lars-Ola Marakatt

Máret Áile gör låtar om livet

Máret Aile slutade på en andraplats i Sámi Grand Prix sångdel i våras med låten Ráhkis Hoavda. Hur låten kom till är några av frågorna vi får svar på i Nuorats musikintervju.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Jag har några konserter och så skriver jag låtar, som jag har gjort hela livet.

Vem är Maret Aile?

– Jag är arton år gammal och nu bor jag i Tromsö med hela familjen. Men jag flyttade ganska många gånger när jag växte upp. Först bodde vi i Kautokeino i några år, sedan flyttade vi till Tana och sedan till Grantangen och till så flyttade vi tillbaka till Tana. Och så har jag själv bott tre år i Kirkenes när jag gått vidaregåendeskole. Nu bor jag med familjen igen i Tromsö där jag läser första året psykologi på universitet. Jag har hållit på med musik hela livet, min mor är jojkare så jag har varit med henne på konserter och turnéer hela tiden när jag var ett litet barn. Så det är därifrån som jag har fått mitt intresse för musik.

Hur var det att tävla i Sámi Grand Prix?

– Det var väldigt spännande och väldigt lärorikt. Jag har aldrig varit med på en sådan stor tv-produktion förr, så jag har lärt mig mycket om vad som pågår bakom kulisserna och hur det fungerar.

Kan du berätta hur låten Ráhkis hoavda kom till?

– Det är en kul historia för den sången skrev jag faktiskt på en låtskrivarcamp som Ella Maria Hætta Isaksen arrangerade. Jag skrev den sången på ett par timmar, vi producerade den och så skickade vi bara in den till Sámi Gran Prix och den kom med.

Du kom två med låten Ráhkis hoavda, Hur kändes det att nästan vinna?

– Jag hade inte förväntat mig det, så det var bara kul. Det var så klart väldigt nervöst att sjunga på nytt, men det var faktiskt bara kul när jag kom upp på scenen.

Har du lust att tävla igen i Sámi Grand Prix?

– Kanske någon gång. Jag har inte planerat så långt i tiden. Men vem vet!?

Vilken typ av musik gör du?

– Jag har ganska enkel musikstil så jag spelar bara piano, jag harr bara spelat några gånger tillsammans med andra musiker. Jag skriver sånger på samiska för det mesta, de handlar om livet och mina upplevelser. Jag försöker bli lite bättre på piano så att jag kan ha konserter själv.

Jojkar du också?

– Ja, jag jojkar också men inte i konsertsammanhang. Jag måste bli lite tryggare på det också. Jag jojkade väldigt mycket som barn men nu har jag kommit lite ifrån det, men jag önskar att jag kommer tillbaka till jojken igen.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Jag önskar ju att jag kan leva på det. Men mitt mindre mål är bara att jag kan spela konsert och att folk vill lyssna på det, och att jag kan bidra musikaliskt till folks vardag. Men det stora och enda målet är att jag kan jobba med musik och att det går att leva av.

Ska du kan någon konsert i höst?

– Jag ska ha en julkonsert i Tana i december. Jag vet inte mer, jag tar det lite som det kommer.

Finns det några artister som du inspireras av?

– Det är de stora samiska artisterna för att de visar att man kan leva av det. Men det är min mor och far som inspirerar mig (mamma är artisten Sara Marielle Gaup Beaska och pappa är skådespelaren och politikern Beaska Niillas, reds. anm.).

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Jag gillar Katarina Barruk, Emil Karlsén och bandet ISÁK.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Jag har inte någon favoritlåt, men jag lyssnar mycket på Adjagas som var min mammas band när jag var liten. Det är mycket av min barndom, men de är ju upplösta nu.

Frågeställare Marica Blind

Brinner för musik och konst – och hårdrock

Áslat Eira spelar i hårdrocksbandet Not My Time To Die som i våras släppte den samiska hårdrocks-EP:n Sáivu. Vi på Nuorat ville så klart veta mer om Áslat och hans musik.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Jag flyttade nyligen till Tromsö för att studera, vilket innebär att medlemmarna i Not My Time To Die är spridda över hela landet. Så det är lite aktivitet i bandet just nu, men jag har en önskan om att samla lite folk i en replokal och spela musik som skiljer sig lite från Not My Time To Dies stil. Annars roar jag mig med att skriva filmmusik och längre symfonier. Det är mest för att utmana mig själv, och inte något som jag funderar på att ge ut till allmänheten.

Berätta, vem är Áslat Eira?

– Mitt fullständiga samiska namn är Iskkon-Máhte Niillasa Áslat Issát, och jag kommer från Guovdageaidnu. Jag föddes i en renskötande familj tillhörande Gearartenjárga-distriktet, men de flesta känner mig nog som en galen rockare! Jag spelar främst gitarr och sjunger lite för rockbandet Not My Time To Die, vilket är en historia för sig. Musik och konst är något jag brinner för, och att få spela musik har varit en stor välsignelse för mig.

Hur kom det sig att du började med musik?

– Min familj är lite konstnärlig, men jag har mycket att tacka min bror, Ánte Máhtte, för. När han var yngre spelade min bror gitarr och att höra min storebror plocka strängar till olika rocklåtar från sitt rum gav mig obeskrivlig glädje och en känsla av samhörighet. Han lärde mig det första jag kunde på gitarr, och som tonåring började jag musikskola och började spela i olika band. Att i ung ålder bli exponerad för så mycket olika slags musik, från jojk till hiphop till rock, gav mig en bred musikalisk vokabulär. Det tog inte lång tid innan jag började känna att jag har mycket att säga.

Hur kom du in på hårdrock?

– Precis som otaliga andra blev jag mobbad som barn. Jag har varit i fruktansvärt dysfunktionella relationer och vänskaper och som ung same upplever man det vi samer tyvärr gör. Det skapar otroligt mycket frustration hos en ung människa, och jag resonerar och identifierar mig så djupt med ljudet av aggressiv musik att det aldrig rådde någon tvekan om vilken väg jag gå. Dessutom tror jag att det är mycket hälsosammare att fördjupa sig i musiken snarare än att vara utåtagerande på andra sätt.

Varför heter ni Not My Time To Die?

– Haha! Bandet fick det hemska namnet långt innan jag gick med. Det kommer från någon låt tror jag, men jag har alltid velat byta namn. Nu är det kanske lite sent att byta namn, men det ger en ganska rolig punkig attityd. Vi är unga så länge vi lever, och kommer aldrig att dö!

Vilka fler än du är med i Not My Time To Die?

– Bandet bildades 2014 av bröderna Sander (vokalist, gitarrist) och Marcus Persen Esperås (trummis). Not My Time To Die har gått igenom många basister (!). I dag är Trygve Karlsen vår basist och han har hållit positionen i tre år nu.

I våras släppte Not My Time To Die ep:n Sáivu, vad kan du berätta om den?

– Sáivu är en musikalisk utveckling som var viktig för mig att gå igenom efter vår tidigare musik. Visst har det en annan, lite mer personlig betydelse när jag får sjunga på samiska. I den EP:n har jag tagit med så mycket av det som gör mig till mig. Låten Benne är en hyllning till min avlidna vallhund, Áigin återberättar historien från Nils Gaups första långfilm, och Boraspire handlar om allt det läskiga och äckliga som jag och de andra i bandet har upplevt när folk försöker utnyttja oss på något sätt.

Låten Sáivu i sig är något av det svåraste och mest personliga jag skrivit, där jag försöker få en slags introspektiv överblick över min egen mentalitet. Där hör du en rad, ”Seavdnjat fas, vaikko buohkat lehpet dás mu bálddas”, som jag känner resonerar hos många. Unga män, och särskilt inom same- och rennäringskulturen, håller tillbaka allt och jag vill visa att det är okej att säga ifrån om de svårigheter vi kan ha. Den psykiska hälsan är viktig att ta hand om i Sápmi, där vi är så få.

Kommer ni spela några konserter i höst eller i vinter?

– Not My Time To Die hade två konserter nu i september, i både Trondheim och Tromsö. Det blir nog våra sista konserter på ett tag, då vi har kommit överens om att ta en paus från att spela konserter. Sen hoppas jag innerligt på att kunna bara göra något spontant, vara med som gästartist på några konserter eller spela under eget namn en stund. Jag vet att jag kommer att vara med på ett par konserter i Kautokeino i december, i samband med Lounge Sápmi.

Kommer det mer ny musik från dig snart?

– Förhoppningsvis snart! Not My Time To Die har en mängd material i arkivet, och vi gör en hel del nytt. Tanken är att släppa ett längre, mer sammanhängande album med låtar på engelska, samiska och norska. Jag personligen har mer än tillräckligt med material för att spela in ett soloalbum, men det är inte min prioritet just nu, eftersom jag inte vet vilken typ av inställning jag ska ta till något sådant. Men ett nytt Not My Time To Die-album är på gång! Albumets preliminära titel är Sick of Suicide och förhoppningsvis siktar vi på 2024 eller 2025. Jus eallin ja dearvuohta!

Finns det några artister eller grupper som du inspireras av?

– Jag har blivit ett fan av Sofia Isella (från USA), som skriver helt fantastiska texter och dikter, och jag blir jävligt inspirerad att skriva något riktigt bra av att lyssna på henne. Niko Valkeapää är också någon jag gärna lyssnar på när jag vill bli inspirerad att skriva och spela. Men i slutändan kan jag alltid lita på att mitt hjärtas band, Guns N’ Roses, fyller ett tomrum. Axl Rose är min personliga Jesus.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Att hjälpa någon som är ung att känna sig lika träffad som jag, och följa sin dröm om att göra vad de vill.

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Áillohaš är en självklar favorit, men för tillfället är jag verkligen förtjust i Katarina Barruk och Gabba!

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Davás.

Frågeställare Marica Blind

En minoritet inom minoriteten

Några dagar innan jag skulle skriva denna text fick jag upp ett facebookminne i min mobil. En av mina vänner hade fångat mig på bild när jag besökte det vernissage som projektet Queering Sápmi hade i Umeå, i samband med att en bok med queera samers berättelser lanserades. I september i år hade det gått tio år sedan resultatet av projektet såg dagens ljus.

Vad har hänt sedan dess? Och hur är det att vara queer och urfolk idag? Det har vår frilansare Rebecka Forsgren tittat närmare på i detta nummer.

Hon har varit i kontakt med några queera urfolkspersoner, både i och utanför Sápmi. De berättar om skillnader och likheter, vilka ord som används för att beskriva hbtq-personer, om och hur de känner sig inkluderade – eller – exkluderade inom sin kultur och av majoritetskulturen.

Det som tycks förena de urfolk som Rebecka pratat med i detta nummer är hur koloniseringen av markerna och folken påverkat dem. Det fenomenet är ju inte helt obekant när man som folk utgör en minoritet. I det här fallet handlar det dessutom om en minoritet inom minoriteten.

Rebecka har också pratat med en av Queering Sápmis projektledare Elfrida Bergman som tittar tillbaka på både de utmaningar och det avtryck som projektet gjorde, och fortfarande gör i form av ett årligt Sápmi Pride.

I detta nummer berättar vi också om en manifestation om och för markerna.

Exploateringar av markerna är ett ständigt pågående orosmoment i Sápmi. I gruvkommunen Kiruna krymper markerna för varje år som går.

I augusti kraftsamlade ungdomar i Gabna och Laevas för att uppmärksamma den pressade situationen för samebyarna i området.

Den manifestation som anordnades gjordes för att ta farväl av och sörja de marker som gått förlorade på grund av gruvornas utbredning. Ett annorlunda men nog så viktigt grepp i exploateringsdebatten.

Jessika Allas var en av arrangörerna och hon berättar i detta nummer om den känslosamma manifestationen.

I det sydsamiska området på svenska sidan av Sápmi finns en av världens främsta freeskiåkare, Jesper Tjäder. Han är minst sagt framgångsrik i sin sport med bland annat OS-medalj och ett världsrekord i rails i bagaget.

Han är trygg i sin riskfyllda sport, men betydligt mer obekväm med att synas i media. Därför känns det extra kul att Nuorat i detta nummer publicerar ett porträtt på honom.

Som ni ser, i vanlig ordning ett fullspäckat nummer.

Katarina Hällgren

Birra nord, nr 2/2023

50 år av samarbete

Arktiska urfolk firade 50 år av samarbete i Ilulissat, Grönland, i somras. Mötet anordnades av the Inuit Circumpolar Council och Samerådet. Förutom att fira 50-årsjubileet och de framgångar samarbetet lett till var syftet att blicka framåt mot gemensamma frågor och utmaningar, exempelvis klimatförändringarna.

Under mötet antogs också en ny deklaration, som tydligt bekräftar att de arktiska urfolken kommer att samarbeta även i fortsättningen.

– Det är en framgångsfaktor att vi har organiserat oss och att vi har ett sånt etablerat samarbete mellan oss som urfolk, säger Åsa Larsson Blind, vice president för Samerådet till Sameradion.

Storfilm prisades

Ellos Eatnu – låt älven leva blev den stora vinnaren på Amandagalen, Norges motsvarighet till Guldbaggen.

Filmen var den mest nominerade till galan, med totalt åtta nomineringar. Ellos Eatnu – låt älven leva tog hem tre av priserna, ett för bästa norska film på bio, ett för bästa regi (Ole Giæver) och ett för bästa manliga biroll (Gard Emil Elvenes).

Källa: NRK

Unga idrottare prisades

Skidåkaren Nils-Markus Marakatt får Samernas Idrottsförbunds stipendium för 2023. Nils-Markus Marakatt deltog i vintras i Arctic Winter Games, där han tävlade mot äldre skidåkare.

– Det känns jättekul. Nu kan man satsa ännu mer nästa vinter, säger han i en intervju i Sameradion.

Stipendiet delades ut i samband med Same-SM i Jokkmokk. Då fick även Tomina Ripa ta emot 2022 års stipendium, och Herman Njaita fick ta emot eldsjäls-stipendium.

Kritiserad logga kvar

Det är tre år sedan Diplom-Is lovade att byta ut inuitflickan Eskimonika i sin logotype. Detta med anledning av den globala debatten om missbruk av urfolks symboler och namn. En debatt som ledde till att flera matproducenter bytte namn och logotyp. Men Diplom-Is har inte lyckats fullt ut med införandet av Iselina. Eskimonika finns fortfarande kvar i många sammanhang, bland annat på lastbilarna. Martin Kjekshus vid Diplom-Is säger till NRK Sápmi att det sker en gradvis omställning.

Konstpris til Nango

Norges största konstpris har tilldelats den samiske konstnären och arkitekten Joar Nango. Han valdes ut av en internationell jury, och de övriga nominerade var Anna Daniel, Ahmed Umar och Ane Graff. Priset, som består av 500 000 NOK, fick han ta emot den 2 september vid en ceremoni på Trondheim kunstmuseum.

I ett pressmeddelande säger Joar Nango att det är en stor ära att vinna detta konstpris.

Stipendium för engagemang

Petra Laiti, ordförande för den samiska ungdomsföreningen Suoma Sámi Nuora, tilldelas årets Fredrika Runeberg-stipendium för sitt arbete med att aktivt informera om samernas situation och lyfta fram ett samiskt perspektiv i den offentliga debatten.

I en intervju med YLE säger Petra Laiti att hennes engagemang kommer från tvång.

– Det är inte som att vi har något annat val än att kämpa vidare, säger hon.

Fredrika Runeberg-stipendiet består av 10 000 euro och delas årligen ut på Fredrika Runebergs födelsedag den 2 september, till en person som arbetat i hennes anda.

I årets motivering säger priskommittén: ”Liksom Fredrika strävar också Petra Laiti efter att skapa en mer rättvis och inkluderande värld. Laiti har försvarat mänskliga rättigheter trots den hatretorik hon har mött och hon har inspirerat andra till aktivism.”

Regissör till amerikansk filmakademi

Den samiske regissören, filmmakaren och skådespelaren Nils Gaup från Kautokeino är inbjuden som medlem i Academy of Motion Picture Arts and Sciences, Amerikanska filmakademien.

Han är en av 398 som bjudits in under 2023. Valet baseras på yrkeskvalifikationer och ett pågående engagemang för representation, inkludering och rättvisa.

Nils Gaup är mest känd för sin film Ofelaš/Vägvisaren från 1987, som nominerades till en Oscar 1988.

I ett pressmeddelande skriver Internationella Samiska Filminstitutet att man känner en stor glädje över att Nils Gaup fått den här inbjudan och äran. ”Han har sedan filmsuccén 1987 varit en förebild och inspiration för hela den samiska filmvärlden.”

Samerådet prisas

Nu tilldelas Samerådet tillsammans med den samiska gräsrotsrörelsen Civic Pride Awards 2023.

Det är European Civic Forum som årligen delar ut detta pris till framstående civila initiativ, i syfte att främja arbete för demokratin och mänskliga rättigheter.

I ett pressmeddelande säger Aslak Holmberg, president i Samerådet, att det här priset är en bekräftelse för både Samerådet och hela det samiska civilsamfundet, och att man vid exempelvis Fosen-aktionerna kan se en folkrörelse för samiska rättigheter. Han påminner också om att den norska regeringen fortfarande, mer än 700 dagar efter att Høyesterett i Norge fastslagit att vindkraftsanläggningen på Fosen-halvön utgör ett pågående brott mot mänskliga rättigheter, inte har lagt fram någon lösning för att stoppa brottet.

Ofredades av rapgrupp

Mihkkal Hætta, Kautokeino, satte upp sin lavvo utanför Stortinget i Oslo i en fredlig protest mot det människorättsbrott som pågår på Fosen. Han fick sällskap av Ida Helene Benonisen. Men redan andra natten stördes deras aktion av rapgruppen Roc Boyz, som försökte ta sig in i lavvon, och lade ut en video om det på Snapchat.

Mihkkal Hætta och Ida Helene Benonisen upplevde händelsen som obehaglig och respektlös.

Via sin manager hälsar Roc Boyz att de trodde att ”…det var noen deilige damer i teltet…”, och att de nu beställt samisk flagga på internet för att kunna flagga den 6 februari. Det rapporterar NRK Sápmi.

Årets bok

Vinnare av Årets bok 2023 är Folk som sår i snö av Tina Harnesk. Priset delades ut på årets bokmässa i Göteborg.

–Det här är kronjuvelen av pris i hela världen, jag är så glad!, sa debutanten Tina Harnesk i en intervju med Bonniers bokklubb, som står bakom priset. Vinnaren röstas fram av läsarna.

På andra plats kom Ann-Helén Laestadius med boken Straff. Hon vann utmärkelsen 2021 med boken Stöld.

Foto Caroline Andersson Renaud

Tema Sápmi

Nästa år är Sápmi ett av två teman på Bokmässan i Göteborg. Temat kommer att utforska samisk kultur från hällristningarna i Alta och fram till nutid, och framförallt mångfalden inom samisk litteratur, skriver bokmässan på sin hemsida. Tjállegoahte är hedersgäst och temat presenteras i samarbete med Bágo och Sámi Girječálliid Searvi.