Översättningar

Hævvis Jonna och Nelly: ”Podden har stor betydelse för sydsamiskan”

Podden Hævvi är inne på sin tredje säsong och programledarna Nelly Anna Engström och Jonna Dunfjeld-Mølnvik börjar bli varma i kläderna som programledare – och de välkomnar rollen som sydsamiska förebilder.

När Nuorat får en pratstund med Hævvi-tjejerna Jonna och Nelly sitter de på redaktionen i Trondheim och håller som bäst på att förbereda och planera en livepodd. Det har blivit några sådana sedan podden startade.

– Det ser vi verkligen fram emot, säger Nelly Anna och Jonna ler och håller med.

Hævvi, som betyder självklart, är NRK Sápmis första sydsamiska podd och sänds också i tv-format i NRK.

Från början gjordes programmet i första hand för den sydsamiska publiken, men efter tre säsonger har programmet blivit mer etablerat och fått större publik.

– Vi får förklara saker som annars kanske är självklara för samer. Men det gäller att göra det på ett bra sätt, så man inte skriver folk på näsan, säger Jonna.

Men det kan ju vara utmanande?

– Ja, men samtidigt så är det en självklarhet. För det är roligt och bra att fler är intresserade av sydsápmi. Även om vår samiska publik är den som vi är mest glad i så klart, säger Jonna.

Det är många som fått upp ögonen för de frispråkiga programledarna som inte räds ämnen som sex och alkohol.

I första programmet så sa ni att ni ville bli förebilder och skriva autografer. Har det blivit så nu?

– Ja… jag har nog fått skriva några autografer, ler Jonna. Men det här med att vara en förebild är på ett sätt svårt. Hon fortsätter:

– Det är ju både positivt och negativt, för man har också ett ansvar. Dels att vara en samisk profil, och dels för att man hamnar i den situationen att har Hævvi sagt det, så menar alla samer det. Så det är svår balans, säger Jonna.

Jonna och Nelly Anna samtalar ärligt om aktuella ämnen som psykisk hälsa, sex och alkohol.

Jonna berättar att de får mycket positiv feedback inte minst via sociala medier då folk delar deras videoklipp. Men det finns också dem som tycker att de är för öppna och ärliga.

– Det är något man bara får ta. Vi kan inte ”pleasa” ett helt folk. Vi gör podd för ungdomar och det viktiga är att de gillar oss, säger Jonna.

Finns det något ämne som är tabu?

– Nä, egentligen inte, svarar Jonna efter en stunds funderande.

– Men bara för att vi är Hævvi-profiler, så är vi också privatpersoner. Så vi säger ju inte allt, säger Nelly Anna och tittar på Jonna som håller med.

Ibland driver Jonna och Nelly Anna med nordsamer i podden och drar upp skillnaden mellan nordisar och sydisar.

– Ja, det är kul. Folk kan tro att det är någon beef mellan åarjel och nordsamer, men så är det inte, utan bara vanlig intern samisk humor, skrattar Jonna.

Det är inte bara unga lyssnare och tittare som följer podden.

– Vi har en trogen tittare och det är Jonnas aajja. Efter varje avsnitt får vi feedback av honom. ”Dagens avsnitt var bra” kan han skriva och om det varit lite mer snusk, så skriver att han ”att den här avsnittet var nog kanske inget för mig”. Men han stöttar oss alltid, skrattar Nelly Anna.

Att sydsamiskan är viktig och deras hjärtspråk för både Jonna och Nelly Anna går inte att ta miste på.

I vintras tilldelades de NRK Sápmis språkpris för att de främjar och stärker det sydsamiska språket, både för sig själva och andra.

För Nelly Anna som inte vuxit upp med sydsamiskan, som Jonna gjort, så var det ett stort erkännande.

– Jag har jobbat hårt för att ta tillbaka mitt språk, så det var väldigt fint. Den största utmaningen för mig har varit att sitta framför kameran i nationell TV och prata på ett språk som jag inte vuxit upp med, säger Nelly Anna som växte upp i Vilhelmina med föräldrar som inte pratade samiska hemma.

– Jag har aldrig haft något problem med att sitta framför kameran, skrattar Jonna och fortsätter:

– Jag har bokstavligen vuxit upp med att NRK ofta var på besök hos oss för att filma eller intervjua oss. Jag minns första gången jag var med i NRK Sápmi, då var jag två eller tre år och sjöng för kungen.

På frågan vad podden betyder för sydsamiskan, så menar båda att Hævvi är viktig för språket.

– Men det kan också bero på ämnen som vi tar upp. Det är sådant som berör ungdomar, säger Nelly Anna.

Till sist, vad vill ni skicka med er för tips till ungdomar som funderar på att börja podda?

– Bara gör det! Man behöver inte ha det dyraste och nyaste prylarna. Använd din telefon och ladda ner någon app. Sápmi behöver fler poddar, säger Nelly Anna Engström.

Text Anna-Karin Niia

Hallå där Risten Alida Siri-Skum…

13, från Ammarnäs som spelar unga Elsa i Netflixfilmen Stöld.

Hur var det att vara med i filmen?

– Det var väldigt roligt att vara med, men det var långa dagar.

Vad var roligast?

– Polishunden och filma på polisstationen. Det var ganska coolt att vara på en riktig polisstation.

Vad var den största utmaningen och hur löste du det?
– Kanske att filma scenerna då det skulle vara jobbigt. Jag försökte så gott jag kunde och tänkte att jag skulle ha det tungt och tänkte bara tråkiga tankar. Det var svårt men det gick bra.

Hur var det att filma scenen där mannen dödade Nástegállu?
– Det var roligt men svårt. Det kändes som om jag var tvungen att göra det tusen gånger. Men jag gissar att vi filmade den scenen tio gånger. Ibland skulle jag stå på ett ställe. Och det var svårt att komma ihåg replikerna. Men lyckligtvis var det snälla människor där som hjälpte mig.

Vad har folk sagt till dig när det sett filmen?
– De har berömt mig, mest det. Klasskamrater har sagt att jag är jättebra.

Hur var det när regissören också pratade samiska?
– Det var jättebra och lätt för mig, då kunde jag prata mitt eget språk.

Vad tänker du kring renstölder och när folk plågar renar?
– Väldigt tråkigt att det sker. Det berör verkligen mig. Helt crazy värld vi lever i.

Tror du filmen hjälper på något sätt?

– Jättebra att den visas, så folk får se vad som händer. Det är inte vi samer som förstör, vi försöker bara leva och bo här.

Har du själv upplevt rasism?

– Inte så mycket. Men ifjol hände det en sak när jag satt i skolbussen. Det var vår och renar hoppade upp på vägen. Busschauffören tutade stannade och skrek “lappjävlar”.

Vad tänkte du då?
– Jag blev väldigt ledsen, men vågade inte säga något. Jag berättade det för mamma och pappa några veckor senare.

Hur var det att se filmen?

– Ganska häftigt. Tror inte att något kan kännas bättre än att se sig själv i en Netflixfilm. Det var helt out of this world.

Hur är det att vara filmstjärna?

– Det är ganska kul att vara så här känd. Jag har inte varit så här igenkänd tidigare. Men kan vara lite tungt också, när folk på skolan frågar “är det du som är den där tjejen i filmen”.

Vill du fortsätta som skådespelare?

– Ja det ska jag verkligen. Jag lärde mig jättemycket och tror att jag ska fortsätta att jobba med det här. Men det var ganska tungt att filma vissa scener, men det var värt det. Och nu får folk lära sig hur det verkligen är.

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba frågor:

TV eller Film? Film.

Vår eller höst? Höst.

Föl eller renkalv? Föl.

Räkna eller läsa? Läsa.

Ryttare eller Skådespelare? Ryttare.

“Jag blev förskräckt när jag fick rollen”

Han är hyllad i Sápmi för sina insatser som renskötaren Mattias i filmen Stöld. Men Sápmis nya skådespelarstjärna Lars-Ánte Wasara trodde inte alls att han skulle få en roll i filmen, och säger att det blev en chock när han fick förfrågan:
– Jag tyckte inte det gick så bra på castingen och när de erbjöd mig rollen tänkte jag för mig själv “hur ska jag ta mig ur detta”.

När Lars-Ánte Wasara, 26, gick på casting till filmen Stöld hade han inga tankar på att han skulle få jobb som skådespelare. Han, som till vardags är renskötare i Könkämä sameby var inte så nöjd med hur han skötte sig på castingen heller.

– Det var obehagligt och det var en konstig känsla att stå inför främmande människor och skådespela.

Efteråt gick det lång tid utan att han hörde något ifrån castinggruppen, och han berättar att han till och med hann glömma det hela när de hörde av sig och bad honom komma på en andra castingrunda. När han sedan erbjöds rollen bestämde han sig för att ta den även om han först ville ta sig ur situationen.

Han berättar att temat i filmen Stöld ligger nära honom då han både varit med om att renar försvunnit och hittats dödade. Men vardagsrasism säger han sig varit förskonad ifrån i Karesuando där han är uppvuxen.

Hur var det att vara med i filmprojektet?
– Det var stelt till en början och kändes inte så bra. Men under de sista scenerna var det som om jag alltid jobbat som skådespelare,.

Han beskriver filmjobbet som något naturligt för honom när han är renskötare till vardags. Mellan filmdagarna var Lars-Ánte i renskogen, inte så många mil från inspelningsplatserna. Och hans erfarenheter från vardagen hjälpte honom också framför kameran.

– För mig var det där jobbet som en del i mitt vanliga liv, när jag var hemma var jag i skogen och när jag åkte för att filma åkte jag till skogen. Det var samma, samma men annorlunda.

Dagen innan han skulle filma en scen fick han även vara med om en händelse som påminde om innehållet i filmen.

– När vi en morgon kom till våra renar upptäckte vi massor av skoterspår där vi haft renarna, som hade skingrats. Den kvällen bestämde jag mig för att vakta renarna. När jag var där såg jag flera skotrar som var på väg mot renarna och jag körde efter. När jag hann ikapp dem var de mitt i renhjorden. Jag frågade varför de körde mitt bland våra renar. Först sa de att de inte sett mer än någon ren och att de då vänt. Men jag sa att jag sett alltihopa då jag varit på fjälltoppen och spanat.

Dagen efter skulle Lars-Ánte filma en scen där den misstänkta rentjuven har tagit sig till en sjö för att pimpla där det är skoterförbud.

–Jag kom till jobbet och berättade för regissören Elle-Márjá om händelsen. Hon frågade om jag fortfarande var arg och det var jag. Då sa hon att jag skulle använda den där ilskan i mitt skådespeleri. Den där dagen kändes det som om jag var hemma och inte framför filmkamerorna.

Hur gick det för dig med skoteråkarna?

– Det var finländare som kommit från södra Finland för att köra på svenska sidan om gränsen då friåkning inte är lagligt i Finland. De bad till slut om ursäkt.

Lars-Ánte Wasara är nöjd med filmen men tyckte det var konstigt att se sig själv på en stor bioduk.

– Jag tänkte “Herregud, hur hamnade jag där”. Men jag orkade hålla de tankarna borta när jag såg resten av filmen. Jag kände att jag kunnat göra det bättre, men i det stora hela var jag ändå nöjd. Det blev en bra film och alla gjorde ett bra jobb.

Skulle du göra det igen?

– Ja. Det var en rolig upplevelse och en spännande film med ett viktigt tema. Jag tror den kan betyda mycket och ge många en inblick i hur vi renskötare och samer har det. Men samtidigt finns det säkert andra som inte tar emot den lika väl och kanske tänker att det där inte kan vara sant.

Vad kommer du att komma ihåg när du är 70 år och tänker tillbaka på upplevelsen?
– Jag kommer minnas min duktiga hund. En sådan duktig hund som Bittus, 8, har man bara en gång i livet. Det kommer vara roligt att titta på min bästa vän när jag så vill.

Text Lars-Ola Marakatt

“Det var en välsignelse att vara med”

Hyllade skådespelaren Elin Oskal spelar huvudrollen Elsa i filmen Stöld och beskriver upplevelsen som svår, kylslagen, farlig och en välsignelse. Hon erkänner att hon inte fått jobbet utan lite hjälp av storasyster. Elin hoppas att filmen blir till hjälp för samerna när så många runt om i världen sett filmen.
– Det är bra när det samiska får större plats i världen, då är det inte längre så coolt att vara rasist.

För två år sen var Elin Oskal mest känd för sin röst. Med låtar som The Way You Make Me Feel och Bávkkanas på BlimE. Men även för att hon var rösten till Anna i Frozen 2. Idag är det miljontals människor som sett henne runtom i världen, men det var nära att det inte alls blev så.

– Det var inte det att jag inte ville eller orkade, men jag hade ingen tro på att det skulle gå bra.

Hon hade precis upplevt en lång och krävande castingprocess och var besviken när hon inte fick rollen till den norska filmen som hon castat för.

– Jag hade helt slutat att tänka på att jag någon gång skulle bli skådespelare efter den processen. Jag trodde inte det var möjligt och hade gett upp. Jag hade exponerat mig och satt hela min själ i den castingen och när det inte lyckades tänkte jag, fuck this!

Men storasyster Ann-Marge hade andra planer och anmälde lillasyster till castingen. Elin kunde inte säga nej och några veckor senare, två dagar innan julafton 2022 fick hon sitt livs julklapp. Då bodde Elin Oskal i Kautokeino, platsen som föräldrarna lämnade när hon var ett och ett halvt år.

Hennes far bestämde sig då för att flytta till Elins mammas hemtrakter Lönsdal, till Saltfjäll renbetesdistrikt. Elin hade en fin men utmanande barndom, för det var långt ifrån en samisk ort som Kautokeino hon växte upp i. I mitten av 2000-talet var det inte lika stort intresse och förståelse för samiska frågor, minns Elin.
– Jag blev aldrig retad för att jag var same. Men jag levde i två olika världar. Hemma var jag same, men jag gav upp att framhäva den samiska kulturen när jag var i skolan, berättar Elin.
– När andra berättade att de ätit pizza och tacos hemma då berättade jag att jag ätit soppa gjord på ett renhuvud. Alla sa “usch”, “eah”. Det blev tungt för mig att höra och en dag bestämde jag mig för att jag inte orkade mer. Jag svarade som alla andra. Jag ljög att jag ätit tacos fast jag inte visste vad det var. Jag var norsk i skolan och same när jag kom hem.

Förutom sin familj hade Elin bara en kusin hon kunde prata samiska med. Men trots de har hon och hennes familj behållit samiskan, i ett område där alla pratade norska.

– Rektorn på skolan var väldigt emot det samiska. Vi fick inte prata samiska. Hon sa “Dokker har kommet till ett norskt land och her snakker vi norsk”. Då var det ganska dåligt ställt för oss samer i området.

Idag tackar hon sina föräldrar för att de behållit språket. Istället för att gå i en norsk förskola så fick barnen vara hemma. Föräldrarna kämpade och fick till undervisning i samiska i skolan.

När Elin blev 15 år deltog hon på det samiska konfirmationslägret i Vålådalen, och det blev som en väckarklocka för henne:
– Det väckte min samiskhet. Förut var den samiska kulturen mer som en börda istället för en välsignelse. För första gången kände jag att jag ville att andra skulle veta mer om den samiska kulturen. Jag var inte längre ensam. Under min skoltid hade jag läst två sidor om samerna i historieböckerna.

Konfirmationslägret inspirerade Elin så mycket att hon flyttade till Jokkmokk där hon gick gymnasiet. Hon berättar att det var mest för det att hon skulle få umgås med samer och för att hon var less på det norska samhället. Det blev tre år på renskötarprogrammet på Bokenskolan. Och Jokkmokk var som en helt ny värld för henne då hon fick prata om renskötsel.
– Det var så bra för mig. Det kändes som om det fyllde mitt hjärta på något sätt.

Hur gick det till när du blev artist och skådespelare?
– Jag brukade sjunga för mig själv och på bussen på väg hem från skolan. Busschauffören berömde mig och det gjorde även mamma. Men programmet Idol har skrämt upp mig. Där brukar människor tro att detär bra på att sjunga trots att de är tondöva. Jag brukar tänka att jag bara tror jag kan, men att jag i själva verket inte alls kan.

Elins faster är skådespelare, och Elin har själv alltid tänkt att det är en möjlig väg för henne också. Till en början blev det akrobatik på den lokala kulturföreningen. Men sista året på gymnasiet vågade hon stå inför publik och sjunga och fick mycket lovord. Hon började sjunga på små tillställningar.

2019 gick hon på audition till filmen Frozen 2. Det var en stor utmaning, berättar Elin, för hon hade inte någon utbildning i sångteknik. Men hon fick rollen och blev Anna med hela världen och sjöng även alla Annas låtar.

– Det var så roligt men svårt. Speciellt låten där Anna sörjer Olaf. Min kusins vän hade gått bort ett år innan. Om man lyssnar på låten så hörs det att jag gråter på riktigt i början av sången. Det var tungt, för det var mycket känslor och dessutom en väldigt teknisk låt.

Men det hela väckte Elins lust till att fortsätta med musik. Hon bestämde sig för att bli artist. Men hon bodde i Lönsdal, långt från alla musikproducenter. För att uppfylla sin dröm bestämde hon sig för att publicera sina låtar på Instagram.

Och en dag ringde Jon Henrik Fjällgren och The Way You Make Me Feel föddes. Det blev även en andra låt, Hold Your Head Up High. Elin beskriver det som om varje jobb öppnat nya dörrar för henne och en dag ringde de från den samiska nationalteatern Beaivváš och erbjöd henne jobb som skådespelare. 2021 gick flyttlasset till Kautokeino där hon blev en del av musikalen Guovssahasa hálddus som Nils Gaup skrivit och som han även regisserade. Han blev som en mentor för Elin.

– Jag lärde mig så mycket och såg hur han jobbade. Det var otroligt värdefullt, för jag hade ju inte gått någon skådespelarskola. Jag var som en svamp och jag hade sådan lust men också en stor respekt och tog in allt han sa.

Men från det till Netflix mångmiljonsatsningen Stöld är det ju ett ganska stort steg. Hur vågade du tacka ja till huvudrollen?

– Jag vet inte om jag vågat om jag vuxit upp i Kautokeino. Jag är uppvuxen bland norskar som den enda renskötartjejen i en klass med 25 elever. Jag har varit unik och annorlunda fast jag inte velat. Därför vågar jag, och bryr mig inte vad andra tänker då jag alltid varit annorlunda. Här i Kautokeino hade jag inte varit speciell eller annorlunda.

Filmupplevelsen beskriver hon som en välsignelse och är nöjd med jobbet, trots att hon är väldigt självkritisk.

– När jag såg filmen på bio tänkte jag att det var mycket jag kunnat göra bättre, men jag är jättehård mot mig själv. Alla andra var superduktiga och jag sa “Herregud, vad ni är bra” till dem. Själv tänkte jag inte så om mig. Men jag kan inte göra något annat än att lära mig. Om jag får chansen att göra det här igen har jag i alla fall fått en bra utbildning. Jag har alltid en vilja att utvecklas och bli bättre.

Är det inte svårt att vara skådespelare, när man ska ha så bra minne?

– Jag har sämst minne i hela vår familj. Och jag var väldigt rädd att jag aldrig lär mig. Men i skådespeleri är minnet knutet till kroppen. När man börjar spela med kroppen då går det bra. Och det är ingen idé att vara rädd att glömma. Världen går ju inte under om det sker. Jag har väldigt stor respekt för att tid är pengar när det produceras teater, dubbas eller görs film. Men jag är bara människa, och det går inte att vara rädd för att jag ska säga fel.

Hur var filminspelningarna?

– Det var ofta kallt. När det kröp ner under trettio minusgrader då känner du inte hur ditt ansikte rör sig. Och när du inte känner dina läppar då blir det svårt att skådespela. Den där scenen där jag ska vara så glad under Jokkmokks marknad när Elsa och Niila är på väg till hotellrummet, där vill jag bara gråta. Jag kände inte mina tår längre. Jag kände mig som en sköldpadda när det var så himla kallt. En annan gång sjöng temperaturen till -48 grader och vi var ute. Det var väldigt svårt. Jag blev sjuk och fick feber men var tvungen att jobba ändå. Då var det svårt att vara skådespelare när näsan rann och rösten ändrade sig.

Så det var inte så mycket glamour under filminspelningarna?

– Nej, haha. Man var tvungen att jobba oavsett om man höll på att dö eller inte. Givetvis försökte de att göra det så bra för mig men de kunde ju inte trolla.

Vissa delar av filmen ser ut att vara inspelade i hus, men i verkligheten filmades de scenerna inne i ett stort garage där man byggt rummen som såg ut som om man befann sig inne i stugor. Men där var det nära att inspelningarna var tvungna att avbrytas, när olyckan var framme.

– Jag var i källaren och jag hade känt på kedjorna jag skulle dra. Men när jag drog och tittade upp så föll kedjan med en jättestor bult rakt på min näsa. Och det var en tung bult av järn. Jag har brutit många ben under mitt liv, men aldrig gråtit. Men då var det nästan att det kom en tår för att jag hade så ont och näsan började svullna upp. Då kom det någon same som var med i teamet med en bit kläde och satte på näsan och blåste och vips så blev det bättre. Det syntes ingenting och vi kunde fortsätta. Det var nära på att jag fick mina tänder förstörda, berättar Elin.

Vad tror du filmen innebär för oss samer?

– Det är jättejättebra. När fler människor känner till och lär känna vår kultur blir det skämmigt att vara rasist. Rasister finns ju men då kan det inte bli så att vi är de enda människorna emot.

Har du fått mycket reaktioner?

– Det har skrivit människor till mig från hela världen. Argentina, Chile, Kanada. Det var en från Sverige eller Norge som skrev: “Jag hade inte respekt för renskötseln då jag inte hade kunskapen. Jag körde skoter var jag ville och när det passade. Men nu ska jag tänka på hur jag kör i närheten av djuren”. När jag läst det blev jag nöjd. När vi har förändrat människors syn. När en människa har ändrat sig så är det bra för flera hundra renar.

Text Lars-Ola Marakatt

Birra syd, nr 2/2024

Bättre skydd för rättigheter

Amnesty International vill att samernas rättigheter får ett bättre skydd.

Tilda Pontén, jurist på Amnesty har varit med och skrivit årets rapport från Amnesty International, där man har granskat hur 155 länder tagit hänsyn till mänskliga rättigheter under föregående år. När det gäller Sverige säger man att trycket på samiska traditionella marker ökar samtidigt som det begränsade skydd som finns är långt ifrån tillräckligt, och att den samiska kulturens överlevnad är hotad på sikt.

– Det här har ju FN och andra internationella organ konstaterat gång på gång, säger Tilda Pontén till SVT Sápmi.

Amnesty vill nu ha en ny lagstiftning, som stärker det rättsliga skyddet för samers rättigheter genom att garantera samisk rätt till mark och ett fritt och informerat förhandssamtycke.

Trycket på de samiska traditionella markerna kommer från bland annat gruvor, skogsavverkning och vindkraftsanläggningar, men också från effekterna av klimatförändringarna.

Uppmärksammad dansfilm

Filmen Faamoe, producerad av Marika Renhuvuds företag Renhuvud Dans, har nominerats på flera olika filmfestivaler, bland annat i Montreal, Cannes och Barcelona. Filmen har även fått en semifinalplats på New York International Women Festival.

– Det känns overkligt, och jättejättekul. Jag hoppades att det skulle bli spridning på den här filmen, men var inte beredd på att det skulle vara så många olika festivaler som skulle tycka om den, säger dansaren och koreografen Marika Renhuvud till Sameradion.

Rapport om våld mot kvinnor

På uppdrag av Sametinget har Umeå universitet tagit fram en rapport om våld mot samiska kvinnor i Sverige. Den visar att över hälften av de samiska kvinnorna har utsatts för sexuellt våld, sju av tio har utsatts för psykiskt våld och nästan var tredje för fysiskt våld.

Rapporten visar också att en större andel samiska kvinnor än kvinnor i Sverige i stort uppger att de utsatts för de grövsta formerna av sexuellt våld, såsom våldtäktsförsök och våldtäkt.

– Resultaten är mycket oroande och talar sitt tydliga språk. Det krävs många fler åtgärder i det samiska samhället och i majoritetssamhället riktade mot våldet mot samiska kvinnor och flickor, samt HBTQI-samer, säger Marie Persson Njajta, styrelseledamot i Sametinget.

Rapporten visar också att samiska kvinnor under 45 år är mer utsatta för våld än äldre kvinnor.

Jenny Brandén, huvudförfattare till rapporten, säger i en intervju med Sameradion att man inte har undersökt orsakerna bakom den statistiken, men att hon gärna skulle vilja gå vidare och veta mer om varför det ser ut så.

Hotfullt klotter

Glädjen över att kunna presentera den samiska utställningen ”Colors of Kolonialism” byttes snart mot oro och otrygghet. Kort efter vernissagen möttes personalen vid Aerpie, en del av Slipvillan konstcentrum på Långholmen i Stockholm och centrum för samisk samtidskonst, av hotfullt klotter på flera av utställningsaffischerna vid entrén.

– Det var chockartat och väldigt obehagligt. Det känns väldigt hotfullt och jag känner mig personligen otrygg på den här platsen nu, säger Emma Göransson, konstnärlig ledare på Aerpie till SVT Sápmi.

Utställningen ”Colors of Colonialism” handlar om motståndskraft, hopp i kolonialismens spår och samer som tvingats anpassa sig efter nationella gränser. Den är skapad av konstnären Lena Stenberg.

Opassande bildval

När DN på ledarplats skrev om turerna kring Anna Kinberg Batra med rubriken ”Det är inte Anna Kinberg Batras lapp i receptionen som är det största problemet” valde man att illustrera texten med en bild på Kinberg Batra tillsammans med Sametingets ordförande Daniel Lyngdorf Vinka – den senare klädd i kolt.

Bildvalet väckte kritik och efter att läsare hört av sig till tidningen byttes bilden ut.

– Vi gjorde fel, säger Amanda Sokolnicki, politisk redaktör på Dagens Nyheter till SVT Sápmi.

Jon Petter Stoor, forskare vid Umeå universitet, är en av dem som reagerade på bildvalet.

– Det är bra att man förstår att det är problematiskt. Men jag tror att vi skulle behöva ha ett offentligt samtal om hur vi använder ordet lapp och hur vi förhåller oss till det, säger han i samma intervju med SVT Sápmi.

Renköttsöverenskommelse

Vilhelmina kommun har gjort en överenskommelse med samebyarna för att säkra tillgången på livsmedel i händelse av kris eller krig. Överenskommelsen innebär att Vilhelmina kommun kan avropa 3 000 kilo renkött från samebyarna för att säkerställa livsmedel till kommunens vård, skola och omsorg. Vilhelmina Norra sameby och Vilhelmina Södra sameby är positiva till överenskommelsen och ser det som ett sätt att höja statusen på rennäringen som yrke och renen som råvara.

Läsorganisation prisas

Årets Almapris, Astrid Lindgren Memorial Award, går till den australiensiska läsorganisationen Indigenous Literacy Foundation. Organisationen får priset, fem miljoner svenska kronor, för sitt innovativa arbete med att sprida litteratur till barn bland Australiens urfolk.

Totalt 245 kandidater från 68 länder och regioner var nominerade.

– Vi är chockade. Det kommer att ta tid för oss att förstå det här och verkligen ta in det här fina utfallet, säger Ben Bowen, vd för Indigenous Literacy Foundation till SVT Sápmi.

Han berättar också att organisationen har flera samarbetspartners och är verksamma i 427 samhällen runt om i Australien.

Sydsamisk kulturfond

Norges regering avsätter 5 miljoner kronor till sydsamisk kulturfond i sin budget.

– Regeringen följer upp Fosenavtalet. Tanken med kulturfonden är att medlen ska kunna användas under flera år för att stötta upp den sydsamiska kulturen, säger energiminister Terje Aasland (Ap), i ett pressmeddelande.

Birra nord, nr 2/2024

Hedersmedlem

Britta Marakatt-Labba har utsetts till hedersmedlem i Samiska konstnärsförbundet (SDS).

Beslutet togs i samband med årsmötet, och som hedersmedlem uppskattas hon för sitt betydelsefulla bidrag till att främja samisk konst både nationellt och internationellt.

Enligt SDS har Britta Marakatt-Labba ”exceptionellt vassa stygn som spänner över konstvärlden”, och hennes verk har inte bara fått uppmärksamhet inom konstvärlden, utan också varit en viktig röst för att bevara och främja den samiska kulturen, rapporterar Sameradion.

Filmframgångar

Det blev stora framgångar för Je´vida och Máhccan – Homecoming när Finlands största filmgala Jussigalan arrangerades.

Je´vida var nominerade till inte mindre än sju Jussipriser, och tog hem priser för bästa kostym, bästa originalmusik och bästa ljudbearbetning. Filmen hade premiär i oktober förra året, och är skriven och regisserad av Katja Gauriloff. Den handlar om livet för en skoltesamisk kvinna.

Dokumentären Máhccan – Homecoming, gjord av Suvi West och Anssi Kömis, berättar om samiska museiföremål som återvänder till sitt folk. Den vann priset som Årets dokumentär. Filmskaparna fick också ta emot ett pris från Nordisk Film Award på 20 000 euro, med motiveringen att man höjt nivån på filmskapandet och därmed berikat den finländska filmkulturen.

De första Jussistatyetterna delades ut redan 1944, och Jussipriset är därmed ett av Europas äldsta filmpris.

Kulturpris

Simon Issát Marainen är en av årets kulturpristagare hos Gunborg och Sten Rosenströms stiftelse för norrländskt kulturstöd. Priserna delas ut till kulturarbetare inom de fyra nordligaste länen, eller för berättelser om norrländska förhållanden och intressen. Som en av årets kulturpristagare får Simon Issát Marainen 25 000 kronor. Rosenströms stiftelse bildades 2010 och syftet är att dela ut priser till utövare och möjliggöra inom kultursektorn.

Litteraturprisnominerad

Boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa, skriven av Fredrik Prost, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Den är skriven på samiska, och kommer inte att tillgängliggöras på svenska eller något annat majoritetsspråk. Med anledning av nomineringen kommer dock en översättning att göras, men den ska endast läsas av juryn.

– De kommer att få numrerade papperskopior. Sen ska kopiorna skickas till mig och jag kommer att bränna upp dem, säger Fredrik Prost till SVT Sápmi.

Boken handlar om den samiska trumman och traditionell samisk andlighet, och Fredrik Prost vill att informationen och kunskapen ska stanna och bevaras i det samiska samhället.

Beslutet att inte översätta sin bok är ovanligt, men Kirsi Paltto, medlem i bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris säger till SVT Sápmi att hon, med tanke på innehållet, förstår och stöttar författarens beslut i det här fallet.

Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris offentliggörs i oktober.

Den enda samiska författare som hittills fått priset är Nils-Aslak Valkeapää, som vann 1991 med boken Beaivi, áhčážan, rapporterar SVT Sápmi.

Coola experiment

I tolv avsnitt av det samiska barnprogrammet Coolas geahččaladdamat/Coola experiment visar Sissel Björne Trägårdh experiment som barn kan göra hemma tillsammans med en vuxen. Via programmen, där teman som ytspänning, kemisk reaktion och densitet berörs, får barnen bland annat se och lära sig hur man gör en gejser av läsk, en elmotor av batterier och magneter och hur man kan göra ett gummiägg av ett vanligt kokt ägg. Barnprogrammet, som finns på SVT Play, riktar sig mot femåringar, och är helt på nordsamiska med undertext på svenska.

Underläge i avtal

Samebyarna är i underläge gentemot exploatörer när det gäller avtal. Det visar en ny rapport från Stockholm Environment Institute. Det är första gången som forskare fått tillgång till samebyarnas avtal med exploatörer. Fem samebyar och 15 avtal har ingått i forskningen.

Avtalen man studerat handlar om vindkraft, turism, biltestverksamhet, vattenkraft, mineralbrytning och utomhussportverksamheter. I rapporten konstateras att de sämsta avtalen skrivs med vindkraftsföretaget. Bland annat innehåller dessa avtal klausuler som innebär att man inte får överklaga till myndigheter och domstolar, eller berätta om sina avtal publikt.

Matti Blind Berg, ordförande för SSR, är inte förvånad över rapportens innehåll.

– När vi får ett avtalsförslag i handen då ställs vi ofta mot väggen, underteckna avtalet eller bli överkörda. Det är ju bara grader av överkörning som skiljer, säger han till SVT Sápmi.

Kvinnliga ledare

När fackförbundet Ledarna utsåg Framtidens kvinnliga ledare 2024 hamnade Sáminuorras ordförande Sara-Elvira Kuhmunen på plats 22 av 30. Tanken med utmärkelserna är bland annat att lyfta fram kvinnor som chefsförebilder och tydliggöra ett modernt ledarskap. Framtidens kvinnliga ledare delades ut första gången 2007.

Författare och slöjdare prisas

Författaren Elin Anna Labba, aktuell med romanen Far inte till havet, och slöjdaren Sara Svonni, aktuell som kostymör i filmen Stöld, har båda tilldelats Olof Högbergplaketten av Norrlandsförbundet.

Elin Anna Labba får priset för att hon i levande berättelser från Sápmi lyfter fram den okända historien om övergrepp mot människor och natur som är ett dolt kapitel i historien. Sara Svonni prisas för sitt passionerade arbete att sätta duodjin i centrum och att lyfta fram det samiska kulturarvet.