Översättningar

Med låten Trineže Luohti vann Linus Johansen en av de tre priserna i musiktävlingen Pan-ArcticVision 2025 i november. Linus vann priset med låten som ger mest känsla av gemenskap och samhörighet.  

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Jag går fjärde året på en kandidatexamen i framförande musik och jag börjar tröttna på att plugga. Jag ska få ett album skrivet, måste bara landa på ett koncept. Jag har många färdiga låtar som jag inte har släppt än. För tillfället försöker jag hitta olika ljudlandskap med hjälp av PC och seaboard (en typ av midi-keyboard). Jag lägger också mer tid på att skriva texter.

Kan du berätta vem Linus är för den som inte vet?

– Jag är en nyfiken kille som försöker hitta rätt i livet som alla andra, och försöker föra det vidare genom musiken. Jag är 22 år och bor i Tromsö. Jag gillar att prata med mig själv när jag är ute i skogen.

Hur länge har du gjort musik?

– Jag började spela piano när jag var tolv, alltså ungefär i tio år nu. Jag tyckte det var jättetråkigt så jag ville sluta efter ett halvår, men jag slutade inte i alla fall, tack vare min mamma.

Kan du berätta om din musik?

– Jag har ett lite progressivt förhållningssätt till låtskrivande där jag vågar chansa, bara att det inte blir på bekostnad av att låten måste vara fängslande och ha en bra känsla. Jag skulle kalla det progressiv pop. Jag skriver mest på nordsamiska och jag gör även en del jojkar.

Du tävlade i Pan-ArcticVision november, varför ville du vara med där? 

– För att träffa massor av spännande människor från hela Arktis. Jag gillar också att resa, men det var nästan en lite för lång resa. Vi var i Iqaluit, som är helt i ingenmansland i Kanada.

Det var nio låtar som tävlade. Hur var det att tävla? 

– Jag såg det inte riktigt som en tävling. Det var mer ett slags musikevenemang där vi kunde dela musik med varandra.

Tävlingslåtarna sjöngs av artister från det arktiska området och på olika språk. Hur var det att träffa musiker och artister från andra delar av Arktis?  

– Väldigt ”kul”, som man säger på svenska. Jag hoppas få träffa dem igen någon gång.

Vilka likheter och skillnader upplevde du att det fanns mellan er artister från de olika arktiska områdena? 

– Många hade urfolksbakgrund, så det var väldigt relaterbart. Men även om alla pratade engelska så fanns det en del språkbarriärer också, jag visste inte riktigt om jag skulle prata norska med dem som pratade danska till exempel. Jag tycker att danska är svårt.

Du vann med låten Trineže Luohti, hur kändes det att vinna och varför tror du att du vann? 

– Det var riktigt kul att vinna, jag vann ett av tre priser man kunde vinna. Jag tror att den vann för att det är en mysig och gemytlig låt. Det är jojken till min katt Trine. Trine är en speciell katt.

Du har släppt EP:n Muoraš – Det lille Treet i höstas, kan du berätta med om den?

– Det är en samling av fyra låtar med lite olika teman, men med låten ”Én siste dag” och med omslagsillustrationen ville jag på sätt och vis tillägna den en vän till mig som tragiskt tog sitt liv för ett drygt år sedan nu.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Genom musik har du inflytande att förändra hur människor tänker om världen, så jag vill använda den för att få folk att sluta bråka. Och så hade det varit jättekul att spela en konsert på månen om 50 år eller något.

Finns det några artister som du inspireras av och varför?

– Gojira är mitt favoritband. De har väldigt heavy och avancerad musik, men det ger mig så mycket energi. De har också väldigt intressanta texter. Leprous är också ett coolt band, jag tycker att sångaren är väldigt bra på att sjunga.

Vilken är din favoritgrupp/artist från Sápmi?

– Kanske Gabba för tillfället.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Jag kan inte komma på något nu. Jag lyssnar faktiskt på väldigt lite musik.

Intervju Marica Blind

EiGA fick hela publiken att dansa på årets samedans på Jokkmokks marknad, med sina egna dansvänliga jojkar och covers. 

Jojkarna och artisterna Piera Eira och Johan Ivvár Gaup är båda från Máze. Tillsammans med musikproducenten Bernt Mikkel Haglund har både Piera och Johan Ivvár gett ut flera jojkar. Men de båda kände att det ville göra egen musik.

– Vi ville jojka vår egen stil. Edm, pop och jojk. Då gjorde vi det. Vi gillar det väldigt mycket och publiken gillar det också, berättar Piera.

Det var i slutet av 2024 de bildade EiGA. Bandnamnet kommer från att de slagit ihop de första bokstäverna i efternamnen Eira och Gaup.

Både Johan Ivvár och Piera är kända jojkare och musiker sedan tidigare. Förutom att ge ut jojklåtar med Bernt Mikkel Haglund så har de även tävlat i Sápmi Grand Prix. Piera vann så sent som i fjol sångdelen tillsammans med Máijá. 

De singlar som EiGA hittills släppt har de gjort tillsammans med musikproducenten Rolf Amundesen, som är känd från bandet rOlfFa. Första singeln Násti släppte de hösten 2025. 

– Den handlar om person som kan ta alla med storm med sin skönhet och som skiner mer än de flesta, berättar Piera. 

Det har släppt ytterligare två singlar, den egenskrivna Mirkočalbmi och Máhtte som är en tio år gammal personjojk av Nils Johan Bongo. I vår kommer ytterligare fler singlar och de har som mål att släppa totalt åtta låtar innan sommaren. 

Den som var på årets Jokkmokks marknad kunde se dem på Nuoraid Lávdi och också dansa till dem på samedansen. 

– Det var den bästa konsertupplevelsen. Har aldrig upplevt något liknade, det är långt hemifrån men ändå mitt i Sápmi, säger Piera om spelningen. 

I vår kommer de även spela på påskfestivalerna i Kautokeino och Karasjok. 

Text Marica Blind 

Hur är det att vara kändis nu? 

– För mig är det kul. Jag älskar när man får uppmärksamhet på ett positivt sätt. Jag var ute med mina varselkläder då en kille på Postnord sa “du jag måste bara säga, du är så lik han i Robinson” haha. Och en annan gång hann jag inte till baren innan jag blev bjuden. Det är bara kul. 

Du hade ju inte följt programmet innan, hur förberedde du dig inför äventyret? 

– Jag hade bara mycket data. Jag hade gymmat lite, men inte överdrivet. Jag är en kille som inte gör något halvdant. Jag såg till att få vardagsmotion som till exempel att aldrig ta hissen utan jag gick till sjunde våningen där jag bodde. 

Du hade med dig en slangbella som personlig sak. Var det ett bra val tycker du? 

– Som kommande deltagare fick man göra en lista på fem saker och rangordna dem. Jag hade skickat in fem saker men inget blev godkänt. Jag skrev till AI och bad den lista 20 saker som är bra att ha med till Robinson. När produktionen sen godkände slangbella hade jag inget minne av att jag skrivit det.

Hur fick du användning av slangbellan? 

– Vi hade en mycket creepy råtta i lägret. I en nightvisionkamera kunde vi se den när den stirrade in i kameran samtidigt som den var helt stilla. Den var inte rädd för oss och kröp omkring på folks bröst på natten. Folk vaknade till och skrek. Vi försökte träffa den med slangbellan men den råttan var för snabb. 

Vad är det starkaste minnet från Robinsonäventyret? 

– Det finns så många ögonblick som är obeskrivliga och betydelsefulla. När man var på ön drömde jag tillbaka mig till Sverige; om kanelbullar och att gå på affären. Nu när man är här i Göteborg där det är snökaos då drömmer jag mig tillbaka till ön, även om det var svält och jättetufft. Ett av minnena som är starkast är nog på kvällen, när vissa gick och la sig och jag och Matteo gick till stranden och kollade på himlen och på alla stjärnorna. Då frågade vi varandra vad vi var tacksamma för. Det fick oss att kämpa vidare, att vara tacksam för simpla grejer, som till exempel att man har tak över huvudet. Vi hade bara ett skjul. Vi hade samma kläder på oss hela tiden och fick torka våra kläder själva. Om det inte var sol var det kört. Båda paren strumpor var blöta. Här kan man bli blöt men grejerna torkar snabbt. Ett starkt minne var hur mycket mänskliga känslor betyder när man är på noll. Känslan av hämnd är superstark. Som till exempel när Pär hamnade i gränslandet och kom tillbaka till spelet. Då var hämnden så stark att han tänkte mer på det än hans egen överlevnad. 

Vad vill du helst glömma från Robinsonäventyret? 

– Ingenting. Jag vill komma ihåg allt. Jag vet att jag glömt bort hur jobbigt det var och att tiden gick så sjukt långsamt. Man satt och väntade. Det var som på den tiden när man satt i bilen när morsan var ute och handlade. Dötiden. Men den har jag redan glömt bort. När jag blickar tillbaka var det underbart. Vi i lag nord skrev grattis till varandra. Främsta julklappen i Robinson är att vi träffat varandra, vi har extremt bra sammanhållning.

Hur var det att följa Robinson i teverutan när du själv var med? 

– Jättekul. Ibland tänkte man bara: ”What? Sa jag det där?”. Då ser man andras reaktion på hur man beter sig. Fan vad jag rolig jag var. Eller som jag säger fan vad rubbad jag var. Bland annat då Johan hade sagt att han önskade en nästa tävling som gynnar honom och detsamma hade Emma sagt. Jag sa att jag hoppas det är en tävling som gynnar gud. När man ser det själv ser det helt knasigt ut. Ibland får man ett nytt perspektiv på sig själv. Det är klart att jag sällan gillar att vara självgod, men jag blir ändå stolt. 

Om någon är sugen på att testa. Vad har du för råd att ge dem? 

– Mitt tips, spela inte spelet. Försök att inte bli insnöad i spelet. Man blir lätt paranoid av att tänka på det. Ha god tro till andra, var dig själv och bjud på dig själv. Få folk att skratta. Ingen vill ha ut någon som får upp lagandan efter skratt.

Kommer du själv att följa programmet i fortsättningen?

– Jag vet inte. reality är kul. Jag tror jag måste göra det. Det kommer vara en helt annan upplevelse. Se hur saker framställs och så. Det kommer säkert vara roliga karaktärer att följa. Lite avis kommer jag nog att känna mig på dem som är där. 

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba frågor:

Att äta tills magen spricker eller svälta? Svälta.

Robinson eller soffan hemma? Robinson.

Youtube eller TV? Youtube.

Kokos eller en gädda? Kokos. Men jag är så trött på det. 42 dagar kokos vet jag inte om jag pallar igen. 

Personlighet eller tvättbräda? Jag har båda. 

Hjärna eller hjärta? Båda. Får jag svara det? 

För femton år sedan fick Åse Kathrin Vuolab idén till TV-serien Heajastallan. Utgångspunkten var en dysfunktionell familj. Nu avslöjar hon att hennes egna erfarenheter legat till grund för succén och att hon lärde sig en hel del under Metoo. 

– När Metoo kom förstod jag först inte poängen, jag tänkte att det där är dumheter, att alla våldtas ju, säger Vuolab. 

Heajastallan har blivit en internationell succé och lovordats av många recensenter, i både Sverige och Norge. Åse Kathrin Vuolab som skrivit och regisserat skådespelarna under inspelningarna i Kautokeino ifjol är nöjd. 

–  Det har varit overkligt många gånger. Under inspelningarna var jag ibland tvungen att tänka till om jag drömmer eller om vi faktiskt bandar serien. Den där känslan försvann inte förrän jag var i Toronto under världspremiären. 

Åse Kathrin Vuolab är uppvuxen i både Kautokeino och Karasjok men bor idag i Oslo. Hon berättar att hon jobbat grundligt med serien och att hon lider av duktigflicka-syndrom och vill alltid göra ett bra och grundligt jobb.

– Jag har velat att människor ska börja prata sinsemellan om problem som vi upplever. Det verkar som om jag har lyckats, berättar hon och nämner att hon hört om två kvinnor som verkligen berördes av serien. 

– De grät tillsammans över telefon efter att de sett serien. Ena av dem hadevarit gift med en man som varit otrogen hela tiden. Det är det som var mitt mål. Jag gillar när folk har diskuterat med sina vänners vänner och nära, då kan vi börja hantera de här frågorna. Det behöver inte alltid vara en offentlig debatt för att förändra. Många gånger gör det stor skillnad att börja prata över en kopp kaffe.

Åse berättar att hon försökt lyfta upp problemet som många familjer upplever, bristen av kommunikation och hon tror att det universella i berättelsen blir att det handlar om små samhällen som många har koppling till och känner igen. 

– Vi är så duktiga på se andras dåliga sidor, men dåliga på att se människor ur ett annat perspektiv. Det här kan vi bli mycket bättre på.

Inspelningarna av Heajastallan skedde i Kautokeino från februari till början av juni 2024. Som mest var det 200 statister på plats, när bröllopet hölls. För att få med allt som Åse ville belysa valde hon fyra huvudroller med olika problem, berättar hon.

– Jag tog med alla slags trauman och tänkte ju fler desto bättre. Just när det kom till homofobi var det väldigt tydligt att Henry skulle ha fördomar, att alla är homofober. Men han fick också öppna ögonen, tiden har förändrats sedan han lämnade Kautokeino som 16-åring. 

Var fick du alla idéer ifrån? 

– Det började med att jag var på bröllop i Kautokeino och såg allt som kunde gå snett, som hur länge potatisarna var kokade. Det var ju inte så stora problem och så mycket dramatik. Jag tänkte att det här är nog en rolig arena att sätta in ett familjedrama i. När jag har skapat karaktärerna har jag tänkt inåt. Förut har jag skapat karaktärer som är genomduktiga och positiva. Så tråkiga karaktärer och svårt att skriva. Nu började jag från det andra hållet. Jag gav dem dåliga sidor som jag känner att jag har. Och efter det började sätta in bra sidor till karaktärerna. När manuset skulle skrivas skissade jag ut en naturlig historia, vad som vanligen sker när man arrangerar bröllop. Därefter ställde jag frågan “vad det värsta är som kan hända”?. Och det skrev jag.

Du som är uppvuxen i Kautokeino och Karasjok, har du upplevt något av det som karaktärerna upplever i Heajastallan?

– Jag kan säga så mycket att när Metoo kom, förstod jag först inte poängen, jag tänkte att det där bara är dumt. Alla blir väl våldtagna. När jag jobbade i ett företag i Oslo pratade jag med mina kvinnliga kollegor om Meetoo sa jag att “jag förstår inte, alla våldtas väl, det sker väl åtminstone en gång om man är kvinna, åtminstone sexuella trakasserier”. Jag såg att det bara var jag som tänkte så. Då förstod jag hur viktig Metoo rörelsen var. För mig var det normaliserat att de flesta kvinnor upplever sexuella övergrepp. När jag började utveckla serien ville jag skriva en karaktär, Belle, som har normaliserat det och tänkt att det inte är något och gråta över. För dessvärre tror jag att det är många andra kvinnor som har tänkt detsamma. 

Hur är känslan att ha underhållit hela världen?

– Det är överväldigande. Jag hade förväntat mig att vissa skulle gilla den och andra inte. Men jag hade aldrig trott att det skulle bli så här. Det har varit en dröm att få göra ett teveprogram.

Text Lars-Ola Marakatt