Nr 1/2024

Duodjitvåornas utställning – Tradition varvat med vattentätt nyskapande

Silversmycken, skinnföremål, härnmattor i olika storlekar, älgöronmössa och en vattentät skopmehke. Det var några av alstren som andraårseleverna i duodji på Samernas utbildningscentrum visade upp under den årliga utställningen under Jokkmokks marknad.

På frågan om vad som varit roligast – och vad som varit den största utmaningen blir Laura Rantatalo Suikkis svar detsamma på båda frågorna.

– Att sy!

Andraårseleverna var i år en liten skara, fem stycken totalt. Det har i sin tur gjort att det varit lätt att samarbeta och att lita på varandra, berättar Laura.

– Vi pratade redan i början av det här året om att snälltolka varandra. Vi visste att vi kommer att vara stressade inför marknaden så att inte ta det andra säger som kritik har vi haft i bakhuvudet hela tiden, berättar Teresa Forsgren.

Och även om vägen fram till den traditionsenliga vernissagen, som alltid infaller strax efter marknadsinvigningen, inneburit en hel del jobb och sena kvällar och nätter så har det ändå vilat ett sorts lugn inför utställningen, menar Kerstin Karlsson.

– Jag tror nog att andra varit mer oroliga än vad vi har varit att vi ska hinna klart.

Men en viss urladdning har det också varit.

– Det känns som att jag kan andas igen. Jag har inte tänkt på att jag gått runt och hållit andan för det har varit en del stress och nervositet, säger Teresa Forsgren.

Att jobba mot en utställning, säger hon, innebär mycket fix som inte syns i det färdiga resultatet och som inte ryms inom ramen för en 40-timmarsvecka. Som att planera och förbereda olika material och att ha kontakt med etablerade slöjdare.

– Vi har rätt mycket kontakt med kunskapsbärare från våra olika områden, säger Teresa.

Izabel Nordlund säger att Lisbeth Kielatis är en person som varit otroligt viktig för henne under skolåren hittills.

– Hon känner till min släkt och min familj och det har varit otroligt värdefullt att bolla saker med henne. På en lördag förmiddag när det inte finns lärare på plats och jag behöver veta om jag får använda grönt till ett visst alster eller om jag får ha snoddarna på ett visst sätt, då har hon alltid varit tillgänglig och det har varit jätteviktigt.

Ett av Teresas alster i utställningen var en traditionell oväderskrage i otraditionellt material, nämligen plast.

– Idén kom till efter min konfirmation 2010. Det var regn och vi var i Ankarede på midsommar och hade fått nytt silver och ny gapta och sedan skulle man på med en skopmehke och dölja allt det fina. Jag och min kompis Marika Renhuvud sa att vi kan ju lika gärna ta på oss en jacka för ingen ser ju allt det fina man har under. Sedan var på på Storsjöyran där de sålde plastponchos. Då kom vi på att göra något liknande i samistyle. Jag lovade henne att om jag någon gång går på Samernas ska jag sy en sådan, så det känns kul.

Eftersom materialet är så pass skört berättar Teresa att hon bara fick en chans på sig att sy sömmarna.

– Jag är en perfektionist och det var viktigt för mig att göra något som det inte är prestation bakom utan bara kul och lite konstigt.

Och hon är medveten om att materialet inte är varken traditionellt eller hållbart.

– Men jag vill ju visa det traditionella som finns under den så jag tänker att det går att kombinera. Och jag har hållit mig till traditionellt mönster.

Ett av Izabels alster som fick mycket uppmärksamhet var en lulesamisk mössa sydd av älgöron. Idén kommer från hennes släkting Sara Linnea Rimpi som under en älgjakt upptäckte att älgöron har samma form som den lulesamiska mössan.

– Vi pratade om det så jag tänkte jag testar. Det finns så lite kunskap om lulesamiska mössor och pälsmössor överlag så jag tänkte att det är en rolig grej att prova på.

Det var lättare sagt än gjort, visade det sig. Izabel berättar att det tog jättelång tid att flå öronen eftersom materialet är så skört.

– Närmast huvudet är skinnet jättetjockt och längst ut är det tunt som papper. Drar man för hårt går det sönder och skär man med kniven går det sönder. Jag fick liksom lära mig med händerna hur jag skulle göra. Sedan fick jag hitta ett mellanläge hur hårt jag kunde sy och vilka sömmar jag kunde använda. Det har varit som ett stort experiment, men det har varit jäkligt kul också.

Och jo, det har gått åt några älgöron avslöjar Izabel.

– Men folk har varit jättegenerösa, inflikar Teresa, och berättar att när världen fick vetskap om att Izabel sökte älgöron dök det upp öron från alla möjliga håll.

– Jag har älgöron till en hel produktion, säger Izabel och skrattar.

Text Katarina Hällgren

Musikaliskt äventyr på Nya Zeeland

Nyligen åkte Astrid Tuorda och Elle Marja Eira Andersson till Nya Zeeland för att representera Sápmi på världsmusiklägret Ethno. Det tio dagar långa lägret avslutades med en gemensam konsert på Auckland Folk Festival.

– Ur ett urfolksperspektiv var det väldigt givande, säger Astrid Tuorda.

Ethno är ett läger som äger rum i över 20 länder runt om i världen. Det var artisten Sara Ajnnak, som är engagerad i Ethno Sweden, som gjorde Astrid och Elle Marja uppmärksam på att lägret på Nya Zeeland existerade och de fick frågan om de ville representera Sápmi.

Lägret är öppet för alla i åldrarna 18-30 år, oavsett musikalisk bakgrund och det är inte ett krav att tillhöra ett urfolk.

– Det som var speciellt med Ethno i Nya Zeeland var att lägret var på en marae, en helig plats för maorifolket, säger Astrid.

De 30-talet deltagare ägnade sig åt musik från morgon till kväll. Astrid berättar att alla deltagare hade med sig något som är knutet till en själv och ens historia, som man ville lära ut till andra.

– Vi hade med oss nationaljojken Samieatnan duoddariid som vi valde att lära ut. Alla är inte sångare så de som spelade olika instrument som exempelvis fiol, cello, keyboard och gitarr fick lära sig att spela ackorden, berättar Astrid.

Under olika workshops fick deltagarna berätta om sig själva och sin kultur.

– Ingen som var där hade hört talas om det samiska folket, men de var väldigt engagerade och intresserade när vi höll vår workshop. Jag hoppas de fick med sig en del, även om det är svårt att berätta om kulturen på ett par timmar.

För Astrid var den största upplevelsen att träffa folk som delar intresset för musik.

– Vi lärde känna några maorier som var i samma ålder som oss och det var en av de bästa upplevelserna, att känna samhörigheten med dem. Hela resan var en upplevelse. Det är inte varje dag man får chansen att uppleva en sådan här grej.

Text Katarina Hällgren

Kristoffer Karjalainen aktuell med EP

Kar heter EP:n som Kristoffer Karjalainen släppte i januari. Låtar har han skrivit sedan tonåren, men pandemin fick honom att börja producera musik.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Nu har jag just spelat färdigt konserter, jag har varit uppe i Alta och spelat i Røverstaden här i Oslo. Så nu tänker jag att jag har lust att prioritera produktion och låttextförfattande.

Kan du berätta vem Kristoffer Karjalaien är för den som inte vet?

– Jag är 26 år och bor i Oslo. Jag kommer ifrån Alta och är en väldigt engagerad och kreativ människa som skriver väldigt mycket musik, sjunger och producerar.

Hur länge har du hållit på med musik?

– Jag tror jag började skriva låtar när jag var tretton år. Och så började jag sjunga och uppträdda när jag var 16–17 år gammal. För ungefär fyra år sedan började jag producera musik. Faktiskt under pandemin. Jag har lärt mig producera själv, suttit hemma prövat och sett hur man gör på Google och Youtube.

Du är producent också, producerar du även för andra artister?

–Just nu producerar bara för mig själv. Jag försöker bli duktigare och lära mig att producera bättre. Jag tycker det är en väldigt fin egenskap att ha när man skriver musik att kunna producera. Till exempel när man gör sina egna demos då är det lättare att bygga demolåten med arrangemang och produktion.

Kan du berätta mer om EP:n Kar?

–Det är en fun story! 2017–2018 använde jag aliaset Kristoffer Kar. Kar är en förkortning av mitt efternamn. Sedan en tid tillbaka har jag inte haft på några av låtarna på någon av musikplattformar. Men jag kände att det var låtar med texter som jag väldigt tycker om och då tänkte jag att varför inte sätta dem tillsammans som en EP och kalla den för Kar.

Vilken av låtarna från EP:n tycker du bäst om och varför?

– Alla betyder väldigt mycket. Svår fråga… Den jag tycker mest om är kanske Take Me Down, för det är power i den och så är det lite eurovisionvibe! Det är ett väldigt stort arrangemang och jag tycker väldigt mycket om stora produktioner. Det är en stor refräng och en bridge som man bara kan ropa ut. Det är väldigt dramatiskt!

Hur jobbar du fram dina låtar?

– Oftast så sitter jag bara med gitarren och spelar till jag hittar en fin melodi. Och så spelar jag den om och om igen tills jag lägger på text. Andra gånger kan jag faktiskt bara skriva texten medan jag hör melodin i huvudet och då prövar jag få fram den på gitarren och blanda samman dem. Sedan spelar jag in dem på en demo, i ett musikprogram. Antingen producerar jag den själv eller så drar jag till en studio med andra producenter för att arbeta med låten.

Du har släppt låtar på norska och engelska. Har du gjort någon låt på samiska?

–Jag växte inte upp med språket, men jag började lära mig samiska 2017–2018. Det har tagit lite tid innan jag har känt att jag har lärt mig språket. Jag ser en framtid där jag kan ge ut samisk musik, men det är en personlig process. Jag vill väldigt gärna få med samisk text i musiken allt eftersom jag vänjer mig att prata samiska.

Hur är det att bo i Oslo och jobba med musik?

– Det är ett väldigt fint nätverk. De flesta av mina vänner håller också på med musik, så vi pratar om det och tänker väldigt lika. Alla gör olika saker, någon producerar, någon spelar instrument och någon sjunger. Ibland träffas vi bara och har det kul. Det är en fin plats att göra musik på. Jag bodde i Alta i fjol, jag har nyligen flyttat tillbaka till Oslo. Alta är egentligen också en väldigt bra plats att göra musik på för det finns väldigt många studios tillgängliga och så finns det väldigt många duktiga musiker och producenter. Men jag trivs väldigt bra i Oslo på grund av vänner och nätverk.

Finns det några artister som du inspireras av och hur/varför?

– Jag känner att jag blir väldigt inspirerad av många olika. Många melodier. Jag kan inspireras bara en pianoslinga, jag vill bara göra något som ger mig samma känsla som det jag hör. Jag tror jag inspireras väldigt mycket av musik framför artister.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Jag tycker väldigt om att förmedla och sjunga och jag tycker mycket om att underhålla och stå på scen. Mitt mål är att skriva låtar som jag är stolt över som jag kan förmedla på scen, och spela så mycket som möjligt och bara ha det kul.

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Katarina Barruks album Ruohtto, jag tycker det är ett väldigt bra album och det är så många bra låtar. Jag har alltid en favoritlåt på det albumet och det kommer alltid en ny låt som blir en favorit. Så det är kanske Katarina som jag lyssnar mest på.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

–Ozan av Adjágas.

Intervju Marica Blind

Bures…

Elin Anna Labba, författare och journalist, som romandebuterar med boken Far inte till havet. Din första bok, Herrarna satte oss hit tilldelades Augustpriset 2020. Nu skriver du om hur vattendämningarna påverkat människors liv.

Varför valde du att skriva en roman istället för en fackbok den här gången?

– Det var ett enormt jobb att skriva min första bok, Herrarna satte oss hit, då det krävdes mycket tid och resurser att hämta hem historierna då vi inte har så mycket skrivet. Nu kände jag att jag testar det här, då jag har mer frihet och kunde andas ut efter min förra bok och få vila lite. Första boken var som ett forskningsprojekt. Medan det här var en utmaning som jag inte gjort förut.

Du skildrar vattenkraftsutbyggnaden genom tre kvinnor och har själv anknytning till Váisa där vattenkraften påverkat människorna. Hur har du jobbat fram manuset?

– Det är många intervjuer som ligger till grund för boken. Men jag har bott hemma i Váisáluokta, på somrarna och vårarna, där jag gått och hämtat hem saker. Men jag har också läst mycket om andra urfolk och om bland annat stora dammprojekt i Finland och jag har också hittat mycket i lokaltidningarna NSD och Kuriren.

Hur har du själv och din familj påverkats av vattenkraftsutbyggnaden?

– Vi har som alla andra varit tvungna att flytta och lämna vissa boplatser. Sjön äter och förstör marken. Det var faktiskt när jag höll på och jobbade med boken Herrarna satte oss hit som folk berättade om det här som är som ett öppet sår, att förlora sitt hem. Den här boken är som en syster till min förra bok.

Först tvångsförflyttningen och nu vattenkraftsutbyggnaden, känner du ett ansvar som författare att lyfta berättelser ur ett samiskt perspektiv?

– Det är inte min utgångspunkt. Jag brukar vilja skriva för att klarlägga saker. Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att förstå, och ett naturligt sätt att kommunicera både känslor och minnen. Jag har lust och ett behov av att hitta de här historierna. Och jag tycker om att träffa människor och höra om deras historier. Vi har så bra berättare och det är en ynnest och ära att jag får jobba med dessa berättelser. Det är grunden, sen tänker jag att vi inte är så många i Sápmi, och om man har en plats och en röst så är det bra att använda det på bästa sätt.

Hur var det att läsa recensionerna av din nya bok?

– Väldigt roligt. Jag hade inga förväntningar när jag inte har gjort det här förut. Det här är en längre text och jag var osäker på hur jag skulle klara det. Hittills är jag nöjd. Det viktigaste är dock vad folk där hemma säger, men det vet jag inte ännu.

Hur nöjd är du med din debutroman?

– Nöjd och tacksam att jag får jobba med det här och att Tjállegoahte finns och att det finns ett intresse för samiska skribenter och litteratur. Nu är vi så många som skriver, vi är som en familj och det är så roligt att vara en del av den. Det känns inte ensamt, jag har många som hjälper mig, vi läser varandras manus och peppar varandra.

Nu när du skrivit både en roman och en fackbok. Vad föredrar du?

– Både och. Det är jätteroligt att tänka och komma på saker och det är en stor frihet i det. Men jag kan sakna det där sociala med att skriva en fackbok. Jag har saknat det journalistiska. Jag tror jag kommer skriva både och i framtiden.

Vad är ditt nästa bokprojekt?

– Jag ska skriva om språket och om att tappa språket och ta tillbaka det, och även om skolorna och om skolornas historia, som är kopplat till min egen språkresa. Jag vill försöka förstå varför det blivit som det blivit; att många har tappat språket och hur det påverkar. För mig har det varit en livsomvälvande upplevelse.

Text Lars-Ola Marakatt

Fakta:

Namn: Elin Anna Labba

Ålder: 43

Utmärkelser: Augustpriset 2023 för årets fackbok. Hon vann även Norrlands litteraturpris, Hedenvindplaketten samt IM-priset med sin fackbok, Herrarna satte oss hit.

Aktuell med boken Far inte till havet som är hennes första roman och bygger på berättelser om samiska byar som dränktes under 1900-talet stora vattenkraftsepok i norra Sverige.

Dolda talanger: Klättring, franska

Rädd för: Mörkret

Bästa jobbet: Redaktör för Nuorat.

Hobbit på lulesamiska tack vare Are

Han är en stolt språknörd som översatt Hobbit till lulesamiska – helt enkelt för att böcker främjar språk. Are Tjihkkom ser sällan svårigheter, bara möjligheter med att synliggöra samiskan genom översättningar.

– Det finns väldigt många möjligheter samtidigt som man lär sig något nytt.

”Bara gör det!” var rubriken på den föreläsning som Are Tjihkkom höll på Tjállegoahte i samband med Jokkmokks marknad. Att bara göra det handlade till stor del om att översätta böcker till lulesamiska.

Han har några översättningar i ryggen. Bland annat Alice i Underlandet som var den första roman han översatte.

Den kanske största, och mest uppseendeväckande är den över 350 sidor tjocka fantasyboken Hobbit av J.R.R Tolkien.

Det låter kanske för många som ett enormt projekt, men för Are tog det totalt ett och ett halvt år, inklusive korrekturläsning tillsammans med en språkkonsulent.

– I grunden är det ganska enkelt när man gör det själv. Vissa planerar på förhand, men egentligen är det bara att sätta sig och skriva. Fördelen med skriftligt språk är att du kan ta en paus och göra något annat och gå tillbaka och fortsätta sedan.

Anledningen till att Are började översätta var att det inte finns särskilt många böcker på lulesamiska. Det i sig var en motivation, berättar han. Att han gav sig på att översätta Hobbit var för att det är en känd och etablerad bok.

– Det är en av världens mest kända böcker och det är en bok som blir läst. Eftersom jag inte kan översätta alla böcker själv så siktar jag på kvalitet hellre än kvantitet. Istället för att översätta 30 böcker på tio sidor vardera så tar jag hellre en bok på över 300 sidor och ser till att den blir väldigt bra.

Reaktionerna har varit positiva. Are säger att de flesta varit väldigt begeistrade att få läsa Hobbit på lulesamiska. Samtidigt är det inte en bok för alla, det är en hög fantasygenre som kräver ett speciellt intresse.

– Det har faktiskt gått så långt att internationella tolkienmiljön fick reda på att det fanns en lulesamisk översättning, så jag har fått beställningar från bland annat Nederländerna och Irland. Det är alltså samlare, inte samer. Det är väldigt kul för det är ju också en del av synliggörandet av språket.

Are är uppvuxen med en finsktalande mamma och en lulesamisktalande pappa så språkintresset kom tidigt. Nu pluggar han språklingvistik på universitetet i Oslo.

Han driver sedan några år tillbaka sitt eget förlag Tjihkkom Almudahka och kombinerar sin pluggtid med att översätta.

På frågan om han kallar sig själv språknörd är svaret ett givet ja, med viss stolthet i rösten.

– Jag studerar ju språkvetenskap så det är svårt att undgå den beteckningen. Det är ingenting skadligt med att vara språknörd så länge man har ”backekontakt”. Från och till när jag översätter tar jag en paus och går ut och tar på marken, säger han och skrattar.

Att ge råd hur man återtar eller utvecklar sitt språk tycker Are är svårt.

– Visst kan jag säga ”gör det bara”, men det är lite väl i överkant optimistiskt att förvänta sig att folk bara tar tag i det, det är inte bara utan vidare man lär sig. Men om man har far- eller morföräldrar som pratar, prata med dem.

Just nu jobbar Are med att översätta Pan av Knut Hamsen, som ska vara klar till Hamsendagarna i augusti. Men, säger han, det blir ingen översättning av Harry Potter.

– Efter att jag översatt Hobbit har jag fått frågan om jag ska översätta Ringarnas herre. Efter det kommer frågan om jag ska översätta Harry Potter. Men det blir inget av det nu. Kanske om tio år, först ska jag avsluta studierna.

Text Katarina Hällgren

Vill du översätta en bok? Här kommer Ares tre tips:

Välj en bok du vill översätta
Skriv avtal med förlaget som gett ut den att du får översätta
Sök pengar för att översätta den

Birra lule, nr 1/2024

Vann Golden Globe

Lilly Gladstone vann en Golden Globe för sin skådespelarinsats som Mollie Burkhart i filmen ”Killers of the flower moon”. Hon har också nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Lily Gladstone är därmed den första från de amerikanska urfolken att nomineras i denna kategori, enligt Sameradion. Filmen, som hyllats av filmvärlden, utspelar sig i 1920-talets Oklahoma och skildrar seriemord på ursprungsbefolkningen. Bland skådespelarna kan, förutom Lily Gladstone, även Leonardo DiCaprio och Robert DeNiro nämnas.

Ny lag

En ny lag som kan försvaga urfolkets rättigheter, och beskrivs som en attack mot urfolk, har röstats igenom i Brasilien, enligt The Guardian.

Lagen innebär att urfolken enbart har rätt till de marker som de fysiskt förfogade över 1988, när konstitutionen bildades. Många urfolk blev dock förflyttade från sina marker innan dess.

Ungdomsstipendiater

Isabell Kitok och Aslak Vasara – Hammare är var för sig årets mottagare av Samiska Minnesfondens ungdomsstipendium på 7 000 kronor.

Isabell Kitok vill använda stipendiet för sina studier till tandläkare, och för att utveckla och främre samiska språket i sitt blivande yrke.

Aslak Vasara-Hammare satsar på en framtid inom renskötseln och vill med hjälp av stipendiet utveckla en hållbar renskötsel.

Stipendiet inrättades 2022 och delas ut till unga samer mellan 16 och 25 år, för att uppmuntra och främja arbete, studier och samisk kultur.

Kielatis x 2 prisade

Lisbeth Kielatis får årets lulesamiska kulturpris från föreningen Julevsámega, och Noomie Kielatis får Nils Hövenmark-stipendiet.

Bägge två prisas för sitt arbete med arbete med slöjd, och de fick ta emot priserna under Jokkmokks marknad.

I en intervju med Sameradion säger Lisbeth Kielatis, som arbetat som lärare under många år och får stipendiet för sitt arbete med att föra slöjdtraditionen vidare till kommande generationer, att det är en livsuppgift för henne att föra slöjden vidare.

Noomie Kielatis får stipendiet för sin föremålsforskning runt tenntrådsbroderier bland annat på en altarduk från 1700-talet. Hon säger till SVT Sápmi att hon ska använda stipendiet till fortsatta föremålsundersökningar.

Trummor till Sápmi

Två trummor har hittat hem till Sápmi igen, efter många år på drift. De finns på Ájtte fjäll- och samemuseum som ett lån under ett års tid. Museichefen Elisabeth Pirak Kuoljok hoppas att de ska bli kvar för gott. Trummorna tillhör ett museum i Marseille, men har varit utställda på Östasiatiska museet i Stockholm, rapporterar SVT Sápmi.

De är från 1700-talet och kommer ursprungligen från umesamiskt område. Bägge trummorna är dokumenterade i etnologen Ernst Mankers böcker. Under 1930-talet besökte han europeiska museer för att fota, mäta och katalogisera trummor som stulits med våld från Sápmi.

Våtmark renar vatten

Våtmarksväxter kan rena vatten från kemikalier som exempelvis miljögiftet PFAS. Idag används en metod med aktivt kol för att rena dricksvatten från PFAS. Den metoden är dyr och används endast i reningsverk. Forskare vid Stockholms universitet menar att odling av våtmarksväxter därför kan vara en bra och billigare metod för att rena vatten i naturen.

I ett inslag i Vetenskapsradion förklaras att vissa våtmarksväxter tar upp PFAS från färskvatten och samlar det i skotten. Genom att skörda växterna och ta bort dem från platsen kan man rena vattnet ute i naturen. Miljögiftet PFAS används bland annat i funktionskläder och skidvalla.

Lulesamiska på frimärken

För första gången i historien finns nu det lulesamiska språket representerat på norska frimärken. Det berättar NRK Sápmi. Frimärksdirektör Halvor Fasting säger att det är naturligt att man gör denna markering i samband med att Bodö är kulturhuvudstad 2024. Sedan tidigare har nord- och sydsamiska språk funnits på frimärken.

Frimärkena, som blev tillgängliga den 5 februari, har designats av Kristin Slotterøy, Nordland.

Kritik mot tv-satsning

SVT:s satsning ”Historien om Sverige” har kritiserats för att serien osynliggör norra Sveriges historia. Malin Brännström, chef för Silvermuseet i Arjeplog, är en av kritikerna, och hon menar att okunskapen är stor och förståelsen liten.

– Berättelsen om Sverige är väldigt mycket utifrån södra Sveriges perspektiv, men det är lika viktigt att förstå vad som har hänt här uppe och att det skiljer sig. För att vi ska kunna fatta beslut om framtiden måste man förstå backspegeln, vad som har hänt, säger hon i en intervju med SVT.