För femton år sedan fick Åse Kathrin Vuolab idén till TV-serien Heajastallan. Utgångspunkten var en dysfunktionell familj. Nu avslöjar hon att hennes egna erfarenheter legat till grund för succén och att hon lärde sig en hel del under Metoo.
– När Metoo kom förstod jag först inte poängen, jag tänkte att det där är dumheter, att alla våldtas ju, säger Vuolab.
Heajastallan har blivit en internationell succé och lovordats av många recensenter, i både Sverige och Norge. Åse Kathrin Vuolab som skrivit och regisserat skådespelarna under inspelningarna i Kautokeino ifjol är nöjd.
– Det har varit overkligt många gånger. Under inspelningarna var jag ibland tvungen att tänka till om jag drömmer eller om vi faktiskt bandar serien. Den där känslan försvann inte förrän jag var i Toronto under världspremiären.
Åse Kathrin Vuolab är uppvuxen i både Kautokeino och Karasjok men bor idag i Oslo. Hon berättar att hon jobbat grundligt med serien och att hon lider av duktigflicka-syndrom och vill alltid göra ett bra och grundligt jobb.
– Jag har velat att människor ska börja prata sinsemellan om problem som vi upplever. Det verkar som om jag har lyckats, berättar hon och nämner att hon hört om två kvinnor som verkligen berördes av serien.
– De grät tillsammans över telefon efter att de sett serien. Ena av dem hadevarit gift med en man som varit otrogen hela tiden. Det är det som var mitt mål. Jag gillar när folk har diskuterat med sina vänners vänner och nära, då kan vi börja hantera de här frågorna. Det behöver inte alltid vara en offentlig debatt för att förändra. Många gånger gör det stor skillnad att börja prata över en kopp kaffe.
Åse berättar att hon försökt lyfta upp problemet som många familjer upplever, bristen av kommunikation och hon tror att det universella i berättelsen blir att det handlar om små samhällen som många har koppling till och känner igen.
– Vi är så duktiga på se andras dåliga sidor, men dåliga på att se människor ur ett annat perspektiv. Det här kan vi bli mycket bättre på.
Inspelningarna av Heajastallan skedde i Kautokeino från februari till början av juni 2024. Som mest var det 200 statister på plats, när bröllopet hölls. För att få med allt som Åse ville belysa valde hon fyra huvudroller med olika problem, berättar hon.
– Jag tog med alla slags trauman och tänkte ju fler desto bättre. Just när det kom till homofobi var det väldigt tydligt att Henry skulle ha fördomar, att alla är homofober. Men han fick också öppna ögonen, tiden har förändrats sedan han lämnade Kautokeino som 16-åring.
Var fick du alla idéer ifrån?
– Det började med att jag var på bröllop i Kautokeino och såg allt som kunde gå snett, som hur länge potatisarna var kokade. Det var ju inte så stora problem och så mycket dramatik. Jag tänkte att det här är nog en rolig arena att sätta in ett familjedrama i. När jag har skapat karaktärerna har jag tänkt inåt. Förut har jag skapat karaktärer som är genomduktiga och positiva. Så tråkiga karaktärer och svårt att skriva. Nu började jag från det andra hållet. Jag gav dem dåliga sidor som jag känner att jag har. Och efter det började sätta in bra sidor till karaktärerna. När manuset skulle skrivas skissade jag ut en naturlig historia, vad som vanligen sker när man arrangerar bröllop. Därefter ställde jag frågan “vad det värsta är som kan hända”?. Och det skrev jag.
Du som är uppvuxen i Kautokeino och Karasjok, har du upplevt något av det som karaktärerna upplever i Heajastallan?
– Jag kan säga så mycket att när Metoo kom, förstod jag först inte poängen, jag tänkte att det där bara är dumt. Alla blir väl våldtagna. När jag jobbade i ett företag i Oslo pratade jag med mina kvinnliga kollegor om Meetoo sa jag att “jag förstår inte, alla våldtas väl, det sker väl åtminstone en gång om man är kvinna, åtminstone sexuella trakasserier”. Jag såg att det bara var jag som tänkte så. Då förstod jag hur viktig Metoo rörelsen var. För mig var det normaliserat att de flesta kvinnor upplever sexuella övergrepp. När jag började utveckla serien ville jag skriva en karaktär, Belle, som har normaliserat det och tänkt att det inte är något och gråta över. För dessvärre tror jag att det är många andra kvinnor som har tänkt detsamma.
Hur är känslan att ha underhållit hela världen?
– Det är överväldigande. Jag hade förväntat mig att vissa skulle gilla den och andra inte. Men jag hade aldrig trott att det skulle bli så här. Det har varit en dröm att få göra ett teveprogram.
Text Lars-Ola Marakatt