Umbejensámiengiälla

Hallå där…

Elvira Ajnnak, som lånat ut sin röst till en av rollerna i dataspelet Geävrrie.

Hur var det att spela akka i spelet?

– Det var ganska fränt att få var en del av spelet. Men att spela akka var lite svårt när man har en röst som en 16-åring. Jag kom dit, pluggade in texten och sedan fick jag veta min karaktär. Jag bara: ”Herregud, vad är det här? Kan ni förvränga min röst?”. Jag fick plugga in texten igen och försöka låta gammal. Sedan fick jag se den i efterhand och då hade de förvrängt min röst i alla fall. Jag minns att jag var hes dagen efter inspelningen.

Hur går det till att spela en roll i ett spel?

– Rent praktiskt fick jag en hjälm på huvudet som är kopplad till en telefon som läser av ansiktsrörelserna och en mick som spelar in vad jag säger. Så ansiktsrörelserna på akka i spelet har mina ansiktsrörelser, det är lite fränt. Hon är som en typisk akka som säger att man ska följa sin inre röst, typ.

Hur var det att göra allt på umesamiska?

– Jag har alltid varit osäker om jag kan språket, och jag fick nästan panik när jag fick manuset, det var ju hur mycket som helst att läsa in och jag tänkte hur ska jag klara det här? Men jag kunde hur bra som helst. Det var skönt i efterhand att få veta att jag faktiskt kan prata umesamiska. Jag har ju inte så många att prata med, men jag har en kompis, Ellen Emanuelsson, som också är med i spelet och vi pratar umesamiska med varandra. Jag tror faktiskt det blivit mer umesamiska efter att vi var med ooh det är faktiskt jättekul.

Har du lärt dig något av att medverka i ett dataspel?

– Jag har inte lärt mig jättemycket, men jag har förstått processen bakom att göra ett spel och vilket arbete det ligger bakom.

Har du testat spelet själv?

– Ja, på lanseringen. Man skulle använda händerna och kroppsrörelser och det laggade tyvärr lite. Det hade varit kul att testa med en datormus. Men det känns ganska mäktigt och fint och som ett privilegium att vara en del i att skapa ett spel på ett språk som nästan är utdött. Även om jag fått mer självförtroende i att jag kan språket så är det bästa att få vara en del i att föra språket vidare till dem som är i samma situation som jag och att man kan lyssna på språket på ett intressant sätt.

Text Katarina Hällgren

Emil varvar slöjden med gitarrspel

Emil Ragnefjäll från Österåsen i Jämtland skriver egna låtar och har spelat live några gånger. Han har en förkärlek för att skriva låtar på jämtska och naturen har en stor plats i låtarna.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Just nu är det ganska lugnt faktiskt. Jag spelar lite på gitarren ibland och skriver lite på någon låt när inspirationen kommer.

Kan du berätta vem Emil Ragnefjäll är för den som inte vet?

– Jag är 25 år och uppväxt cirka tre mil norr om Östersund i en by som heter Österåsen. Just nu går jag Samernas i Jokkmokk. På fritiden tillbringar jag mycket tid med mina hundar och jagar med dom när det är jakt. Jag gillar också att vara i renskogen.

Hur länge har du hållit på med musik?

– Farsan har spelat musik hela min uppväxt så man har väl som fått inspiration av honom. Jag har väl alltid velat spela musik men det tog ganska länge innan jag tog tag i de riktigt. Jag har spelat gitarr nu ett par år, men jag är ju ingen mästare på det än så länge.

Du gör även egen musik, vad kan du berätta om den?

– Jag skulle väl inte riktigt kunna säga att jag har nån speciell genre. Men lite åt folkmusik och visa. Jag skriver egna melodier och texter och ibland tolkar jag andras låtar på mitt egna vis. Mestadels blir det låtar på svenska, men jag har även en förkärlek till jämtska som är ett språk jag växt upp med. Så det blir att jag skriver en del på jämtska, mest för att jag tycker de är roligt att hålla det språket vid liv. Jag jojkar lite också i några låtar jag skrivit.

Vad handlar dina låttexter om?

– Mina låttexter handlar mycket om naturen. Jag har fipplat ihop några jaktlåtar. Annars skriver jag om allt från roliga historier om saker och ting man hört eller upplevt, till låtar som är lite mer sorgsna och djupa.

Kommer du spela in och släppa någon musik?

– Det är väl inget jag har planerat just nu, men de skulle ju såklart vara roligt att spela in någon låt om jag känner att jag har en låt som jag är riktigt nöjd med. Det är ju alltid roligt om det uppskattas av andra.

Du har bland annat spelat live på Jokkmokks marknad, hur är det att spela live?

– Det är roligt att spela för andra tycker jag. Nu har jag ju inte spelat så många gånger inför publik mer än då man spelar för kompisar när man umgås. Men de är ju något helt annat att spela för publik. Och det är lite nervigt såklart.

Du går slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum, hur är det att kombinera slöjdandet med musik?

– Det blir ju såklart mer slöjdande än musik när man går Samernas. Men jag hinner med att spela lite när det finns tid över.

Finns det några artister som du inspireras av?

– Det finns många artister jag inspireras av. Ganska mycket av amerikansk folk/countrymusik.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Det är ju såklart någonting jag vill fortsätta med. Kanske släppa en låt någon gång. Jag har nog inte något riktigt mål än, men man får se vad som händer i framtiden. Skriva musik kommer jag nog alltid hålla på med, mer eller mindre.

Kommer du spelar live inom någon snar framtid?

– Det är inget planerat, men man vet aldrig kanske händer det någon gång så småningom.

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Jag skulle nog säga att Felgen Orkester är en favoritgrupp som ligger högt på den listan.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Det är nog Åaerjelsaemien Njiejte av Lars-Jonas Jonasson.

Intervju Marica Blind

Ella-Marja Lindh är speakerrösten i SVT:S program om Vindelälven

Ella-Marja Lindh med rötter från Kraddsele och Dearna kunde inte umesamiska som barn, men hon har pluggat språket och hennes språkintresse har öppnat flera dörrar efter gymnasiet. Hon jobbar i dag på samiska förskolan i Lycksele, och har varit speakerrösten i SVT-programmet om Vindelälven.

En som jobbar med umesamiskan varje dag är 25-åriga Ella-Marja Lindh. Hon jobbar på samiska förskolan i Lycksele. Hon har nära till skratt och beskriver sig som en glad människa som gillar att vara med sina kompisar, pyssla, skapa och vara ute i skogen.

– Egentligen gillar jag allt, det mesta tycker jag är kul, förutom att laga mat.

Varför inte det?

– För att jag är jättedålig på det! Jag har ingen paradrätt, men oftast lagar jag kött och pären (potatis, reds. anm) och det brukar bli gott, skrattar Ella-Marja.

Ella-Marja växte upp både i Kraddsele och Tärnaby i Västerbotten och har varit intresserad av språk sedan hon var liten. Hon läste sydsamiska när hon gick på sameskolan i Dearna. Hon började läsa sitt eget språk, umesamiskan först i högstadiet i Suarssa.

– Det var en kamp att hitta en lärare. Rektorn på högstadiet tyckte inte det var viktigt att läsa umesamiska, hen tyckte det var bättre att läsa tyska eller spanska, eftersom det är världsspråk. Men både mamma och pappa kämpade verkligen för att vi skulle få samiskan i skolan. Efter att de till slut kontaktat högsta chefen på kommunen, då hände det saker. Efter typ en vecka, då hade jag en lärare.

Stämmer det att du jämför samiskan med matematik?

– Ja, det gör jag, säger hon med ett leende. När vi jobbade med kasus till exempel, så hittade jag ett mönster i det och kopplade ihop det med matematiken. För min del blev allt så mycket lättare när jag gjorde så.

Ella-Marja tvekar inte en sekund på svaret om vem som har inspirerat henne att fortsätta med umesamiskan.

– Det är mina lärare, Sara-Helen Persson och Sophia Rehnfjell. De har hållit på länge med umesamiskan och de gör verkligen allt för att föra vidare språket. De är riktiga förebilder för umesamiskan!

Även om Ella-Marja Lindh har jobbat med umesamiskan sedan gymnasiet och hade lätt för att lära sig språket så har hon haft utmaningar.

– Det gäller framförallt att våga. Det är fortfarande svårt ibland, det är den där språkspärren, när man blir rädd att säga fel, svarar hon efter en liten stunds funderande.

Hur gör du för att komma över språkspärren eller vinna över rädslan?

– Det är bara att ställa in sig på att våga prata. Blir det fel, så blir det fel – det är ingen fara. För säger jag fel på svenska, då är ingen som uppmärksammar det. Egentligen ska man inte göra det när någon pratar samiska. Det kan bli fel oavsett vad, konstaterar Ella-Marja och fortsätter:

– Egentligen är det en själv som sätter stopp för en själv.

Du kanske är en många som sett SVT:s program om Vindelälven. I så fall har du hört Ella-Marja då hon är speakerrösten. Hon berättar att det började med att hon fick ett samtal från SVT. De hade hört att hon pratade umesamiska och på den vägen är det.

Du har en jättebra speakerröst. Berätta, hur var det att jobba med det?

– Min första tanke var att det är en ny upplevelse. Och sedan så det var ju jätteroligt, jag kan absolut tänka mig fler sådana jobb, säger en leende Ella-Marja och erkänner att hon själv ännu inte sett den. Men den ligger på hennes att-göra-lista.

I dag jobbar Ella-Marja på samiska förskolan i Lycksele, där det finns fjorton barn. Men när det gäller vad hon vill göra i framtiden, så har hon inga direkta planer.

Vad gör du i framtiden, säg om fem-tio år?

– Jag vet inte, säger hon med en liten suck. Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir ”stor”. Jag tar dagen lite som den kommer. Jag vill vara ute i renskogen, jag vill också arbeta med språket och språkutveckling. Jag vill prova på lite allt möjligt, säger Ella-Marja med ett skratt.

Text Anna-Karin Niia

Några snabba språkfrågor till Ella-Marja:

Hur gjorde du för att lära dig umesamiska?

– Ja, jag gjorde som min lärare sa, skrattar hon. Eftersom jag hade så stort intresse, så var det enkelt för mig att läsa.

Vilka är dina bästa tips för att lära sig samiska?

– Hitta din arena eller område som du är mest intresserad av. Det kan exempelvis vara inom renskötseln, eller inom hemmet. Då är det lättare att lära sig ett språk.

Vilket är ditt favoritord på samiska?

– Násti tycker jag är fint. För att det är så gulligt ord, en stjärna lyser som upp och det tycker jag att ordet gör också.

När är det bra att kunna samiska?

– Om man är två som kan samiska, då kan man prata hemlisar med varann, fnittrar hon. Och inom renskötseln, där är språket levande. Och oftast är det vissa ord som bara finns på samiska. Då är det bra att kunna samiska.

Ett ögonblick…

Anton Westergren, som har fått Sparbanksstiftelsen Norrlands stipendium Unga Ideella krafter för sina insatser att bevara och främja umesamiskan.

Grattis! Hur känns det?

– Det känns roligt att att någon ser att man gjort litegrann och uppskattar det man gör. Jag visste knappt om att stipendiet fanns och jag hade inte hört något om det, så när jag fick ett samtal att fått det för att jag läser umesamiska blev det en väldigt positiv chock. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på ett bättre sätt.

Du benämns som en förebild för andra unga, hur är det att höra det?

– Jag har bara varit mig själv och gjort det jag tycker är kul, så det är roligt att få höra att man är en förebild för unga. Det är ingenting jag satsat på att vara, det har bara blivit så.

Hur gick det till när du började plugga umesamiska?

– När jag gick lågstadiet så fick vi titta på barnens rajd (Sámi Duodjis pegagogiska material) och då fick jag höra att man får läsa samiska i skolan om man är same. När vi hade utvecklingssamtal i slutet på tvåan sa jag till läraren att jag ville läsa samiska. Läraren frågade om jag hade rätt till det och då taggade min mamma igång. Hon skickade in en ansökan och jag hade min första lektion när jag började trean. Lycksele kommun stoltserar med att de har undervisning i samiska så det gick ganska enkelt.

Hur många år har du pluggat samiska?

– Från hösten när jag fyllde nio år tills jag var 19 år och tog studenten. Det blev en del av skolvardagen och det är kul att folk sett det. Jag fick ett lite annat perspektiv när jag fick stipendium för det. Nu när jag inte går skola måste jag ta mer eget ansvar. Det hade kunnat gå bättre, men jag pratar lite med mamma och min lillasyster. Det är inte så att jag ligger i träningsläger, men jag försöker läsa själv.

Hur mycket umesamiska skulle du säga att du kan?

– Jag skulle inte säga att jag kan det flytande, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd på umesamiska. Det är kanske inte på så avancerad nivå, men det är rätt häftigt att jag lärt mig så mycket med tanke på att jag inte hade några förkunskaper.

Vilka pratar du med?

– Förutom mamma och lillasyster har jag småkusiner och mammas lillasyster med familj som också läser umesamiska. De har inte kommit lika långt, men det är suveränt att prata med dem och också lära dem litegrann. Från och med första läsåret har jag varit med på umesamiska språkbad och på senare år har jag varit med som ung ledare och hållit i aktiviteter när det passat. Det är en härlig miljö att vara i.

Vad tänker du om framtiden för umesamiskan?

– Ur mitt perspektiv så ser framtiden ljus ut eftersom det är så många som håller på att lära sig och vill lära sig. Det främjar språket, sedan kanske inte alla som lär sig nu kommer att prata flytande, men de kan lära nästa generation som kommer att kunna prata flytande.

Hade du kunnat ha ett jobb där du får använda språket?

– Ja, det är klart att man funderat åt det hållet. Jag är ingen kontorsmänniska, men beroende på vad man ska jobba med och om det skulle passa med språket så helt klart vore det kul.

Har du några tips till andra som vill lära sig samiska?

– Att ta tummen ur och bara lära sig. Sedan underlättar det att ha andra i närheten som kan litegrann eller som vill lära sig så man har ett sammanhang där man själv kan lära sig. Har du rätt till modersmålsundervisning så ska det inte vara något problem, då är det bara att stå på sig.

Text och foto Katarina Hällgren

Samemästerskapen 2022: ”Det är kul att vinna”

Det var många som var tävlingssugna när samemästerskapen återigen arrangerades, denna gång i Arvidsjaur. Omkring 300 anmälda tävlade i lassokastning, renskötarsprint, terränglöpning och parsprint. Nuorat träffade tre taggade tävlande, och två rutinerade deltagare bjöd på de bästa tipsen inför kommande mästerskap.

När same-SM äntligen gjorde comeback efter en pandemipaus var det Östra Kikkejaurs sameby som stod för värdskapet. Tävlingarna avgjordes på idrottsplatsen i Arvidsjaur.

Jon-Alvar Pirak, tävlade för Sarek IF i klassen pojkar 10 år och deltog i SM för tredje gången.

– Jag är med för att det är kul. Det roligaste är att kasta lasso.

Är det viktigt att vinna?

– Ja! Nä, det är det inte, men det är kul att vinna.

Risten Alida Siri Skum tävlade för Ammarnäs SF i klassen flickor 11 år. Även hon gjorde sitt tredje same-SM. Hon gissade på ett brons i lassokastningen, men slutade på en andraplats. Risten Alida är med för skojs skull, även om det är roligt att vinna.

– Det är kul att kasta lasso och att springa, men jag var inte beredd på att vi skulle springa en kilometer, så det var lite tröttsamt. Favoritgrenen är lassokastning, för då behöver man inte springa så mycket. Jag har astma, så det kan bli lite tungt.

För Irja Brandfjell, Ruvhten Sijte, var SM i Arvidsjaur guldkantat. Hon tog guld i både renskötarsprint damer +16 år, terränglöpning damer +19 och silver i parsprinten tillsammans med Julia Rensberg. I lassokastningen tog det slut för Irja i semifinalen.

– Jag är ganska nöjd, det måste jag påstå. Lassokastningen gick som det gick, men så får det vara med det, säger Irja och skrattar.

Irjas favoritgren är terränglöpning, men även stafetten tycker hon är rolig. Irja har varit i same-SM tre gånger tidigare. Ibland, säger hon, kan motståndet vara lite för enkelt.

– Jag går på skidgymnasiet, så jag tränar väl en del. Jag tycker att det är kul att göra sitt bästa, sedan får det gå som det går. Det är klart, jag skulle bli lite sur om det skulle gå dåligt, men det viktigaste är ändå att delta.

Text Katarina Hällgren

Bildtexter:

Ett gäng unga tävlande som gav järnet på löpningen för de yngsta.

Risten Alida Siri Skum tävlade för Ammarnäs SF. Hennes favoritgren är lassokastning, även om hon gillar att springa lagom långt.

Risten Alida ger en high five till kompisen Káre Aili Skoglund, Svaipa sameby, vid målgång.

Jon-Alvar Pirak, Sarek IF, tävlar i same-SM för att det är kul.

Jon-Alvar Piraks favoritgren är lassokastning.

Elin-Merete Toven och Maja Steinfjell, Jijsen Siebrie 1, tävlade i klassen flickor 13-15 år och sprang i mål hand och hand.

Det gick inte att ta miste på lyckan när Per Nilsson och Piere Bergkvist, Jijsen Siebrie 1, insåg att de vunnit parsprinten i herrar 16+.

Muntligt berättande på turné

För att öka det muntliga berättandet har Tjállegoahte dragit igång projektet Giehttogiella – ”Det berättande språket”. Efter en paus på grund av pandemin är ett gäng unga nu ute på berättarturné på svenska sidan av Sápmi.

Under våren 2020 drog det treåriga projektet igång. Sju ungdomar i åldrarna 16-25 år är med i projektet och de har fått gå tre kurser i muntligt berättande inför sin turné. De har även fått tillgång till samiska språkstödjare som hjälpt till med översättningar och uttal.

Under hösten har de äntligen fått resa runt och fånga publiken med sitt berättande. De har besökt såväl sameskolor som bibliotek och sameföreningar.

Projektledaren Naomi Aira säger att projektet grundar sig i att det muntliga berättandet och jojken inte finns i vardagen på samma sätt som tidigare.

– Vi har inte den tiden där vi sitter kring en eld och pratar och berättar, så vi ville lyfta den traditionen med barn och ungdomar.

Berättarturnén kommer att pågå till våren 2023. Projektet finansieras av Allmänna Arvsfonden.

Text Katarina Hällgren

Moa Backe Åstot

Varför tycker du det är viktigt med berättande?

– Det muntliga berättandet har varit en del av den samiska kulturen så oerhört länge, det är en tradition vi inte vill förlora. Genom berättandet förs kunskap och lärdomar vidare från generation till generation.

Vad är ditt bästa berättartips?

– Oavsett om man berättar muntligt eller i skrift är det viktigt att gestalta berättelsen genom bilder. Jobba med sinnena och låt de som lyssnar se händelserna framför sig. Istället för att till exempel kommentera att någon blev arg, fundera på hur man märker att en människa är arg och beskriv det. Tänk filmscener!

Tilde Renman