Just nu händer det mycket i den samiska filmvärlden. Filmvärlden söker efter speciella urfolksberättelser och efter Amanda Kernells populära film Sameblod har samisk film verkligen slagit internationellt. Många samiska kortfilmer visas nu på filmfestivaler runt om i hela världen. Dessutom har NRK även valt att satsa på att utveckla en TV-serie med samiskt innehålltillsammans med Internationella samiska filminstitutet. Hösten 2018 började även den första samiska filmutbildningen på den samiska högskolan i Kautokeino. Här berättar Elin Marakatt om hur det är att gå filmskola.
Så hur gör man en film?
Med de tankarna körde jag till Kautokeino i september.Jag tänkte bara att det bara är att ta en filmkamera och börja filma. Hur svårt kunde det egentligen vara?Men jag tänkte även hur viktigt det var att vi samer själva berättar våra egna berättelser. Jag hade valt att söka in på den första samiska filmutbildningen på den Sámi Allaskuvla i Kautokeino. Filmkursen som är en del av den treåriga journalistutbildningen som redan finns påSámi Allaskuvla. Plötsligt befann jag mig i ett klassrum med de världskända samiskaregissörerna Nils Gaup som regisserat långfilmer som Ofelaš-Vägvisaren och Kautokeinoupproret, samt Sameblods välkända regissör Amanda Kernell.
För att kunna förstå, analyseraoch diskutera filmer och för att senare kunna skapa en egen film. Såvi studerade film. Vi såg olika kort-och långa filmer i olika genrer. Ochdet kändes speciellt att se Ofelašfilmen som blev Oscarsnominerad tillsammans med regissören Nils Gaup och att diskutera filmen med honom.
Men frågan var hur gör man en film? Och om vad?
Vi började att berätta i helgrupp vilka idéer vi hade som skulle kunna vara möjliga att realisera till examensfilmen i december. Min filmidé som jag ville realisera var från en verklig mystisk händelse som jag själv hade upplevt. Jag körde bil då min stereo av sig själv började spela CD-skivan som var i bilstereon. Låten som spelades var 100 miila av Felgen orkester. När jag körde ökade volymen tills högtalarna skrek ut ”Gosa don leat mannamin?” Varsär du på väg? Jag ville skapa en mystisk film med skräckinslag. Det var så jag började att utveckla mitt första filmmanus som skulle spelas in till en kortfilm på tre månader.
För att utveckla sin idé till ett färdigt filmmanus måste man ha tålamod, det fick jag lära mig snabbt. Varenda detalj är viktig, varje ord och varje handling. Så man måste vara beredd att skriva om, ändra, skriva om igen och förvandla en verklig händelse till fiktion. Även om berättelsen bygger på en verklig händelse så måste man kunna ändra historien och själva händelsen så det fungerar i ett filmmanus för att man ska kunna filma historien. För i filmens värld är allting möjligt, så det är endast ens fantasi som stoppar en. Jag skrev mitt mina första rader, meningar och sidor som sedan blev cirka sex A4 sidor. Man räknar med att varje sida ska bli en minut film. I början var det väldigt obehagligt att dela med sig av sin text till andra människor. Speciellt till kända regissörer som Amanda Kernell och Nils Gaup. Filmmanuset ska läsas bedömas och diskuteras. Varför jag valt att skriva så, och varför gör karaktärerna så och varför säger de så? Man måste veta varför – och hitta kärnan i berättelsen. Så det är viktigt att berätta historien och det är bra att folk läser och ifrågasätter dina val.
När du har skrivit om filmmanuset några gånger och valt att berätta en historia via en huvudperson måste du ”lära känna” din huvudkaraktär. Vem är personen? Vad vill hon? Och hur ska hon nå dit? Ofta är det huvudkaraktären som utvecklas i historien. Samt var sker historien? Så det är dags att börja tänka på att hitta skådespelare och locations, alltså platser där filmen ska spelas in.
Plötsligt var jag både manusförfattare och regissör på inspelningsdagen. Med ett utarbetat bildmanus hade jag bestämt vilka bilder jag behöver för att berätta historien. Jag hade lyckats casta Ingá Márja Sarre samtJohan Rasmus Eira som skådespelare. Med ett bra manus och bildmanus så är det lättare att arbeta utifrån det. Det var min film, alltså skulle jag bestämma allt, allt från vad skådespelarna skulle och säga till vilka bilder samt ljud fotografen skulle ta. Det är det man gör som regissör. Men vi var ett bra litet team med ett utarbetat manus så till slut fick vi alla bilder som jag behövde för att sätta mig med redigeringsprogrammet för att börja klippa.
Snart var det dags att visa min film för allmänheten. Efter en lång tid med redigeringsprogrammet och med fjärilar i magen av nervositet, och tankar som snurrade runt i huvudet bar mina ben mig knappt till den stora aulan på Sámi Allaskuvla i Kautokeino. Jag såg massvis med människor som var på väg dit. Skulle alla se min film? Hade jag redigerat filmen rätt? Tänk om ljudet är för lågt eller för högt? Tänk om jag har missat något? Alla dessa tankar snurrade i huvudet och snart såg jag mitt namn på den stora bioskärmen. Mitt namn och min film! Alla dessa ögon som satt i biomörkret följde min berättelse och min kortfilm Nalde som jag har skrivit, med levande bilder och musik som jag har valt. Det kändes som att ge en bit av sig själv. För film är väldigt personligt, det kan vara ens egna upplevelser som man försöker återskapa. Det kändes konstigt att se filmen på bioskärmen med surroundljud, det kändes att det var på riktigt. Det blev inte som jag tänkt mig, det blev ännu bättre! Plötsligt kom filmens rulltext och människorna i den mörka biosalongen började klappa händerna. Filmen var slut, min första kortfilm hade visats på Sámi Allaskuvlai Kautokeino.
Efter denna korta men intensiva filmkurs vet jag hur mycket jobb det ligger bakom en film. Jag ser på film på ett annat
sätt nu, det är konst och personliga berättelser som folk har valt att lägga mycket tid och energi på att kunna berätta för världen. Varenda detalj är utvalt, vartenda ord som skådespelarna säger och varje scen har tagits om flera, flera gånger. Sedan har allt material redigerats, valts ut, ändrats för att filmen och berättelsen ska bli så bra som möjligt. Publiken som har köpt biljett och sitter i biosalongen ska känna huvudpersonen i filmen, känna dess känslor och uppleva den personens liv för en kort stund och senare få en annan syn på sitt eget liv när man kommer ut från biosalongen. Nu vet jag hur det är att skapa en film från en berättelse till manus till levande bilder med ljud och känslor. När man väl sitter där i biosalongen har man glömt allt för då är det värt allt hårt jobb. Alla omskrivningar av manus, alla omtagningar, alla timmar med redigering. För till slut är det en färdig film som man själv skrivit och regisserat och som kanske snart finns på Sapmifilm.com.
Elin Marakatt
Här hittar du samiska filmer Sapmifilm.com
Det finns många samiska filmer men förut kunde det vara svårt att få tag i dessa.
Därför har Internationella samiska filminstitutet skapat en ny hemsida för samiska filmer.
Den fungerar som alla andra streamingstjänster. Man skapar ett konto och loggar in så kan man kolla samiska och andra urfolksfilmer. I tjänsten tillkommer nya filmer hela tiden.
Här är Elins fem tips på samiska kortfilmer på Sapmifilm.com: