Julevsámegiella

I slutet på oktober anordnade Sámi Duodji genom projektet Aktene en duodjikonferens i Tärnaby. Till konferensen hade cirka 80 slöjdare och andra intresserade samlats för att lyssna till och prata duodji i dagarna tre. Samtidigt fick besökarna också möjlighet att titta på Sámi Duodjis aktuella utställning med ”14 slöjdare – Asa Kitok stipendiet 2005 – 2018” samt Katarina Spiik Skums utställning ”Goahte – såsom i kåtan”. 

Inspirerande dagar för utveckling och samvaro var några av ledorden som beskrev duodjikonferensen.

Förutom föreläsningar så delades även de tre mästarbreven i duodji ut, som blev tilldelade Fredrik Prost, Lise Tapio Pittja och Nils Johan Labba år 2016. Programmet hade flertalet föreläsare med etablerade slöjdare om deras verksamheter, erfarenheter och gemensamt för alla, deras passion för duodji.

Ett urval av föreläsare var Monica L Edmondsson – från gávlos till glasfasad, Maja Dunfjeld – fagbok i duedtie och gåptoe, Inger Anita Smuk – vetenskaplig dokumentation av nuvttahat och Fredrik Prost – trummor och dekolonisering.

Nuorat tog pulsen på tre konferensdeltagare.

Isak Pirak 

Är född och uppvuxen i Jokkmokk. Med många slöjdare i familjen har det också väckt ett stort intresse hos honom. Isaks mammas släkt tvångsförflyttades från Karesuando och där finns stor slöjdtradition. Duodjitraditionen finns också inom lulesamisk områdestradition från hans pappas sida och hans áddjá som var slöjdare och konstnär. För honom är slöjden viktig att föra vidare och ett stort intresse i livet och har därför lett till att han nu läser andra året på trä- och hornslöjd på Sámij åhpadusguovdasj. 

Nya kunskaper:

– Jag valde framförallt att åka hit för att höra vad andra har att säga om slöjden just nu och nu när jag läser duodji så tycker jag att det är bra att få en bredare bild om att höra om hur andra slöjdare i Sápmi har att säga. 

Bärkraftig näring:

– Det har sagts mycket bra och mycket som man kanske inte alltid tänker på. Mycket kring strukturer som blivit inom duodji. Speciellt tänker jag på detta om att kunna leva av det och skapa en bärkraftig näring och företag utifrån det. 

Rötter och goda råd:

– Man ska känna stolthet till det man gör, att kunna knyta tillbaka till historien, att titta på gamla alster och kunna hämta sin inspiration och anknyta till den traditionella och originella bruksslöjden och inte lägga ner för mycket energi på att komma på nya saker. Det tycker jag är en viktig ståndpunkt att börja vid. 

Lisa Lyngman Gaelok 

Bor i Jokkmokk och är uppvuxen i Snåsa. Lisa har sina rötter i Jämtland/Härjedalen och Tysfjord. Hon har alltid vetat att hon någon gång skulle gå på Samernas, och det blev tre år på skolan. Första året på skinn- och textilslöjd inriktning åarjel. Sen insåg hon att skinn och textil inte riktigt var hennes grej och valde då istället att gå två år på trä- och horn. Är nu egenföretagare och vill satsa på slöjden och det stora intresset.  

Förväntningar:

– Jag hade nog egentligen inga förväntningar, men det är klart att när jag såg att det skulle vara en konferens om duodji som är ens intresse så var det nästan självklart att man skulle åka. 

Betydelsefullt kulturarv:

– Alla hade väldigt olika föreläsningar och ämnen som de lyfte. Det är så inspirerande att duodji är så rikt på något vis. När folk sätter ord på sina tankar och känslor berör det en, man får en påminnelse om hur viktigt duodji faktiskt är för det hela samiska folket och kulturarvet. 

Vad jag önskar att jag visste tidigare:

– Man har ju fått höra ganska ofta att det kanske inte går att leva på slöjden men det är ju många av föreläsarna som har bevisat att det visst är möjligt, men också att vägen ser olika ut för alla. Man behöver få höra att man kan välja det som yrkesval och inte bara en bisyssla. Jag hade också behövt höra att det finns pengar och stipendier att söka som nystartad duodjiföretagare. Att få tips och råd inom företagsstöd hade också varit värdefullt. Vi har hört mycket om studier inom duodji dessa dagar, vilket är viktigt men det kanske inte är alla som vill gå den vägen heller. Man måste kunna visa att det finns status att arbeta inom duodji, att det duger som yrke. Samtidigt vill jag inte bara ha uppmuntran, man behöver också konstruktiv kritik, annars utvecklas man inte. 

Lise Tapio Pittja

Duodji förklarar Lise som något som är en del av hela hennes liv, likväl som språk, renskötsel och hela kulturen. Duodji används i allt, husbehov kläder och så mycket mer. 

Mästarbrev och prata till punkt:

– Jag visste att mästarbrev plaketten skulle delas ut till oss som blev mästare 2016, vilket gjorde att jag ville vara på plats. Alla vi tre mästare skulle också hålla varsin föreläsning, vilket skulle vara roligt. Jag tycker att det är viktigt att möta andra slöjdare då man annars, allt som oftast sitter ensam och syr. Idag möter man oftast slöjden genom sociala medier, man ser bilder, tankar väcks, ibland kanske man skriver någon kommentar, men det blir så kortfattat. Att få tala till punkt om vad man känner, om sina traditioner, framtiden och värdet av det vi har är otroligt viktigt och därför tycker jag att det var viktigt att åka hit och även få möjligheten att hålla föreläsning. 

Reflektioner efter konferensen:

– Jag har haft många tankar kring Duodjimärket, jag har inte riktigt sett vitsen med att använda det. Det är inte sedan första halvan av åttiotalet som jag faktiskt använde den. Sedan dess har jag tyckt att märket hittats på produkter som inte håller kvalitet, till exempel på väskor med maskingarvat skinn. Det är något som jag inte har velat vara en del av men idag verkar det ha blivit en nyrenässans av märket där man försöker stärka och väcka användandet.  Då känner jag att jag självklart ska ställa upp, men då ska vi som slöjdare våga ställa krav och säga vad vi vill. Vi måste ha något kvalitet- och hantverkskrav, regler, så att inte dessa produkter får märkas som samisk slöjd. 
Jag tänker inte avvakta med detta, utan nästa gång jag syr något traditionellt så kommer jag att fota produkten med duodjimärket och också stötta det och uppmuntra andra slöjdare att använda det. Men då förväntar jag mig också att det ska bli något som håller. 

Goda råd på vägen:

– Det viktigaste av allt är att lära sig grunden, sitt eget ursprung. Även om man har någon äldre som kan lära en, så är det väldigt bra att gå på Samernas, det blir mer koncentrerat och lär dig olika tekniker. Hur mycket man än lär sig hemma så är det annat att gå på skola, där lyssnar du på ett annat sätt och genomför det som står i kursplanen. Hemma kanske du blir sur på mamma om du måste sprätta.  Utbilda er och lär er grunderna, när man väl har kunskap om sitt ursprung som blir det extra viktigt att bevara det och där lär man sig också om var gränserna går för exploatering av duodji, vilket är en viktig fråga för mig. Kanske för att jag själv syr och designar vardagskläder med samisk inspiration. Gränsen är hårfin och varje person måste själv hitta den. 
Vi måste bli våga ifrågasätta om man ser och tycker att någon exploaterar vår kultur och går över gränsen, även inom Sápmi. Jag har inga problem med att ifrågasätta och lägga mig i, jag kan sedan inte bestämma över deras fortsätta handlingar men jag tycker att det är viktigt att säga till att det gör ont att se att kulturen och slöjden exploateras. Annars riskerar man att bli bitter om man bara sitter hemma, kommenterar men inte vågar säga ifrån. Fast även här måste man lära sig att inte gå runt att vara arg och bli upprörd över allt som man ser och hör. Alla ansvarar för sina handlingar men jag har den valmöjligheten att uttrycka min åsikt och den använder jag. 

Text och foto Elena Walkeapää