Arkiv för december 2021

Hanna Keinil var Sáminuorras representant på det stora klimattoppmötet COP26 i Glasgow. För Nuorat berättar hon om en intensiv vecka med klimatfrågan i fokus och om sina tankar kring klimatförändringarna och framtiden.

”Det var egentligen jag och Martina Fjällberg som skulle åka för Sáminuorras räkning, men hon blev tyvärr sjuk så jag fick åka på egen hand till mitt första COP. Den största oron på väg dit var att gå vilse på flygplatsen. Det gjorde jag också, men lyckligtvis missade jag inga flyg. Jag bodde tillsammans med representanter för Samerådet och jag hade jättebra stöd från dem. De vägledde mig på bästa sätt. 

När man inte varit på COP tidigare så vet man inte vad man ska vänta sig. Många tänker kanske att det är massa politiker som sitter i ett stort rum och förhandlar, men vi deltog inte i själva förhandlingarna. Istället har vi varit och lyssnat på olika talare och deltagit på events i de olika paviljongerna. 

Varje morgon klockan nio hade vi ett morgonmöte med IIPFCC, International Indigenous Forum on Climate Change, där vi fick uppdateringar om vad som hände under förhandlingarna och de artiklar som kan tänkas beröra urfolk. Sedan kollade jag programpunkterna för de olika paviljongerna för att se vilka som verkade intressanta för mig och Sáminuorra. 

Jag var mestadels på urfolkspaviljongen, men också på nordiska paviljongen där jag lyssnade och tog del av panelsamtal. Jag medverkade även i ett panelsamtal där jag, en representant från NSR Nuorat och två urfolksrepresentanter från Kanada, pratade om vad vi möter för konflikter i vår vardag på grund av klimatförändringarna. Jag kände mig rörd när jag lyssnade på de andra i panelen. Det är många känslor inblandade och det ligger så nära hjärtat och så nära ens vardag. Klimatförändringarna har en påverkan på oss alla och när de talade så talade de från hjärtat och jag känner detsamma som dem. Det berörde verkligen att delta och att lyssna på andra urfolksdeltagare.

Att delta på COP handlar till stor del om nätverkande och om att få träffa andra urfolk. Det har varit särskilt intressant att träffa andra urfolk i Arktis som möter liknande problem som vi i Sápmi. Något som jag insåg under COP var att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar som en själv. Det är viktigt med solidaritet och att man lyssnar på sina systrar och bröder i andra delar av världen och tar vidare det som de berättar. På samma sätt önskar jag att de som jag möter kan ta vidare min berättelse till deras arenor. Det är ett gemensamt problem vi står inför och därför är gemensam förståelse och att vi arbetar tillsammans viktigt.

COP har gett mig väldigt blandade känslor. På samma gång som det känns som att man står enade med vissa, så känns det som att det samtidigt finns en anledning varför klimatfrågan är en kamp och varför det inte händer något. Det finns tydliga meningsskiljaktigheter och därför lämnade jag COP med en ännu större klimatångest än vad jag hade innan.

Det som blev tydligt under COP var att det finns makthavare som inte tycker att klimatförändringarna är så oroande, vilket oroar mig. Vi i Sáminuorra oroar oss över den gröna omställningen som kan leda till att bolag får det ännu enklare att upprätta nya verksamheter. Som vi ser det är det urfolksmarker som blir än mer intressanta för det, inte bara i Sápmi utan i hela världen.

Dessutom tas besluten över våra huvuden och urfolken har inget att säga till om i beslutsprocessen som handlar om våra land och våra vatten.

Jag upplever också att många politiker vänder sig till oss för vår åsikt bara för att det ser bra ut utåt sett. Det kan verka som att de lyssnar på oss, men det återstår att se om det leder till konkreta handlingar. Det är svårt att förklara för någon som inte begriper vad man pratar om. Det blir många ord, men har man ingen känslomässig koppling till land och vatten blir det distanserat för många och de har svårt att förstå allvaret.

Det är svårt att veta hur stor skillnad urfolkens medverkan gör, men jag tänker att om urfolkens röster inte hörs överhuvudtaget, hur hade världen sett ut då? Om vi inte syns så finns vi inte och då är det någon annan som gör anspråk på ens land och vatten och på ens kultur. Det är jätteviktigt att vi syns och hörs och gärna att vi är jobbiga, för det måste vi tyvärr vara.

Jag är väldigt orolig för framtiden eftersom människan är egennyttig och vill maximera och vi måste sätta fokus på överkonsumtionen. Många är så bekväma med hur de lever idag, samtidigt som man är så distanserad från naturen så man tror att klimatförändringarna är något som händer någonstans men inte berör dem. Det oroar mig att det finns dem som inte tror att klimatförändringarna är ett svar på mänskliga aktiviteter. Jag är väldigt orolig för framtiden, men man måste ändå ha ett hopp.”

Berättat för Katarina Hällgren

En viktig del av Tjállegoahtes jobb är att delta på litteraturfestivaler för att lära känna litteraturfältet runt om i Sápmi och i Norden. Nu när gränserna var öppna passade vi på att åka till Guovdageaidnu, Romsa och Anár.

Sámi girjjálašvuođabeaivi – Samisk litteraturdag(arna).

I år anordnade Sametingets bibliotek i Norge och Samisk forfatterforening, SGS, litteraturdagarna i Diehtosiida i Guovdageaidnu och de hade bland annat bjudit in tre unga författare som har debuterat efter att ha gått Sametingets och SGS:s skrivarutbildning Čális fal 2; Sara Kristine Vuolab med “Gárži”, Ánne-Márjá Guttorm Graven med “Suorbmageažis” och Elin Marakatt med “Sáve Sápmi”. Vuolab berättade öppet om hur hennes poesi har fungerat som en slags terapi för henne då hon lider av psykisk ohälsa. Guttorm Graven har också tunga teman i hennes dikter som självmord, utanförskap och det tunga ansvar som många unga känner idag över att bevara vårt arv, våra språk, näringar och så vidare. Marakatts bok är en ungdomsroman som berör samma ämnen. I hennes bok är det den unga tjejen Sáve som måste ta ett stort ansvar när hennes mamma blir sjuk, och hon får erfara konsekvenserna av klimatförändringarna och de utmaningar som livet i glesbygd medför.

Dagen avslutades av Biret Elle Láilá, Laila Somby Sandvik, som bjöd på jojktexter om kärlek. Hon satt på scenen med sin lilla anteckningsbok där hon samlat texterna, och hon bläddrade och jojkade, bläddrade och jojkade lite till. Och så berättade hon lite om texterna. Hon kallade sig själv för en levande jukebox. Henne hade vi kunnat lyssna på hela dagen.

Ordkalotten, Romsa

Är en norsk festival som ofta har samiska programpunkter, speciellt efter att Sigbjörn Skåden blev en del av det konstnärliga ledarteamet. I år är det 30 år sen Áillohašvann Nordiska rådets litteraturpris och det är 20 år sen han gick bort. Den första festivalkvällen var det ett panelsamtal därJoar Nango, Marry Ailonieida Somby och Mikael Niemi samtalade om Áillohašoch det var intressant att höra så många olika röster; Somby som reste runt med honom över hela Sápmi och Nango och Niemi som inte kände honom personligen, men kände hans verk.

Den unga artisten och skådespelaren Emil Kárlsen lästeÁillohaš dikter under pauserna och spelade några av hans låtar. Om det nån gång ska göras en spelfilm om Áillohaš skulle Kárlsen vara perfekt i huvudrollen. Han ser ut som en ung Áillohaš och till och med rösten var superlik.

Siri Broch Johansen hade en performance där hon läste breven ur sin bok ”Brev til kommisjonen”. Vi i publiken blev drabbade av hennes texter, och man märkte hur nära texterna om språket, rasism och försoning var för henne. 

Sámegirjjálašvuođa beaivvit – Samiska litteraturdagarna

Då har vi kommit fram till det sista seminariet som var på den finska sidan i Anár. Det samiska specialbiblioteket i Finland, projektet Johttigirjerádju 2, sametinget i Finland och Anár och Ohcejohka kommuner anordnade seminariet Girjegeaidnu. På den finska sidan har sametinget inget bibliotek, det finns knappt samiska förlag och inte heller en författarförening. Dessutom är det svårt för finska bibliotekarier att hitta samiska böcker då få varken kan samiska språk eller skandinaviska språk. Och det blev ännu tydligare att litteraturen inte har något hem på den finska sidan när vi skulle ha ett panelsamtal om hur läsarna ska hitta böcker på samiska, och vi hann inte gå igenom ens en tredjedel av frågorna innan tiden tog slut. Ett stort problem är ju språkhinder, och sedan de fysiska gränserna. Det är inte så lätt att få över böcker till Norge från EU-länderna och tvärtom. 

I Anár berättade Hanna-Maaria Kiprianoff om den östsamiska berättartraditionen och om deras kända författare Kati-Claudia Fofonoff och hennes verk. Många östsamiska sagor och berättelser har i början nedtecknats på andra språk och efter många turer och översättningar har de till sist getts ut på östsamiska. Anledningen till det är att det är så få som kan skriva på östsamiska och den mesta litteraturen som finns idag är översatta från andra språk. Men arbetet med att revitalisera östsamiskan har lyckats bra och Hanna Maaria själv har lärt sig språket som vuxen. Hon beskrev det så fint att när man har fått möjligheten att lära sig språket så kan man ge tillbaka till språket genom att börja skriva på det språket. En ung författare som har börjat skriva på östsamiska är Elli Moshnikoff.

En förening som också har gjort ett lyckat revitaliseringsarbete är Anarâškielâ servi. De drev flera projekt som skulle främja ungdomslitteratur. De höll bland annat på att översätta tio ungdomsböcker med bidrag från Arctic Indigenous fund. Föreningens ordförade.Marja-Liisa Olthuis har också ett eget bokprojekt, Masa jo Mánudáást, Nästan vid månen, en sci-fi roman för ungdomar som ska släppas i vinter. Även om det krävs 120 översatta böcker till innan de är uppe i Nord-Trøndelags fylkesbibliotek siffror så är det ett lika stort behov för deras arbete, och en nordsamisk författare sa på seminariet att nordsamiskan har hamnat på efterkälken på den finska sidan när det har hänt så mycket i den östsamiska och enaresamiska litteraturen den senaste tiden.

Lea Simma

Har ni hört talas om en bucketlist? Det är en lista där man skriver ner vad man vill uppleva, lära sig och prova på här i världen. En lista som hjälper dig att förverkliga dina drömmar. En bucketlist hjälper dig också att drömma större.

När jag var yngre hittade jag bucketlistor på internet, där människor världen över delade med sig av sina drömmar och listor. Jag fick inspiration när jag hittade hemsidan och andra människors buckelistor och drömmar.

De drömde om att åka till olika ställen i världen, som exempelvis till Australien, övernatta på konstiga ställen och starta företag. Människor ville uppleva så mycket. Andra ville yoga på Bali, lära sig spela gitarr och springa maraton. Det är bara ens fantasi som sätter gränser när du skriver din lista.

För några år sedan skrev jag min första bucketlist. Jag hade stora drömmar och ville resa och se världen. Jag ville åka till Kalifornien, New York och till varmare ställen. Jag ville plugga på universitet och utöver det ville jag flytta till Tromsö och också skriva en bok.

På min bucketlist hade jag också skrivit att jag ville åka till Japan och äta sushi och se isbjörnar på Svalbard.

För mig blev det väldigt viktigt att skriva en lista för att förverkliga mina drömmar. Och det var också ett mål att kliva ur min comfort zone.

Åren gick och plötsligt hade jag gjort mer än jag trodde att jag kunde våga drömma om. Drömmarna blir verklighet när man arbetar hårt och när man vet vad man gör och varför.

Plötsligt hade jag varit till Amerika och till varmare länder. Jag flyttade och bodde i Tromsö. Jag har hittills skrivit och gett ut, inte bara en, utan tre böcker.

Jag har uppnått mycket på min bucketlist, men jag har ännu inte varit till Japan och ätit sushi och jag har inte heller varit och sett isbjörnar. Men vem vet vad framtiden har med sig.

Jag tror inte att jag hade lyckats göra så mycket om jag inte hade skrivit en bucketlist.

Nu håller jag på att skriva en lista på nya drömmar som jag vill förverkliga. Jag skulle vilja åka till Island och bada i varma källor, och även lära mig att väva skoband.

Det hade också varit kul att känna hur det är att hoppa i och simma i en iskall sjö. Förutom det hade det också varit kul att lära sig att sy handskar. Det är bara en liten del av min nya bucketlist med mål som jag vill uppnå.

Nu uppmanar jag och utmanar dig att skriva en egen lista. Fundera på vad du vill uppnå, platser du vill se och saker som du vill lära dig.

Är det inte dags att uppfylla dina drömmar? Vänta inte för länge, då kan det vara för sent. Nu är det dags, vänta inte tills imorgon. Ta vara på tiden och följ dina drömmar. Skriv den egen bucketlist.

Elin Marakatt

Ossian Norberg Juuso som tagit SM-guld i brottning.Redan som barn gillade Ossian Norberg Juuso att leka herren på täppan på snövallarna i Kiruna. Nu är han 14 år och kan titulera sig som mästare på brottarmattan, efter att vunnit svenska mästerskapen i 45 kilosklassen. 

När började du med brottning?

– Vi flyttade från Kiruna till Härnösand när jag var sju år. Då testade jag brottning för första gången och det ångrar jag inte.

Du vann din klass i brottning i grekisk-romersk stil, vad är det?

– Det är när man inte får ta tag i benen på sin motståndare. Det blir mer kast och lite mer annorlunda än vid fri stil. De vanligaste för killar är att köra grekisk-romerska stilen. Tjejer kör bara fri stil men det pågår en diskussion om att tjejer ska få börja med grekisk-romersk brottning. 

Hur ofta tränar du?

– Jag tränar nästan varje dag i veckan. Fyra gånger tränar jag brottning i Sundsvall, eftersom jag inte hade tillräckligt bra motstånd här. Sen kör jag fys i Härnösand. 

Vad är det som är speciellt med brottning?

– Det är en jobbig sport. Det känns. Och när man går ut på brottarmattan släpper all nervositet. Allt går per automatik. Man hinner inte tänka. Det blir som tyst. Det är väl någon överlevnadsinstinkt som man känner i hela kroppen när man är där ute. 

Vad är din styrka som brottare? 

– Jag är väldigt taktisk. Men jag skulle även säga att jag är bra på parterr. Det är när din motståndare hamnar på mage efter att han varit för passiv. Då ska jag försöka rulla eller kasta honom. Det är så jag vinner de flesta matcher.

Vad är din taktik? 

– Om jag möter duktiga motståndare brukar jag kolla hur de brottas och anpassar då min stil efter dem. 

Blir du aldrig rädd? 

– Första matchen var jag nervös för att göra fel. Men jag har aldrig varit rädd för att skada mig. Om man åker på ett kast har jag lärt mig att landa mjukt, som i en kullerbytta. Det kommer med träningen.

Vad utvecklar du nu?

– Dels försöker jag utveckla mina rullningar och lyft. Men det är även småsaker jag jobbar på att förbättra. Som de vanligaste greppen som mara och så.

Vad är en mara?

– Mara är ett klassiskt brottarkast. Där man från stående position tar tag i motståndarens arm och kastar motståndaren i mattan.

Hur ska man vara som brottare?

– Man ska vara bra på att ta snabba beslut, och kontra.

Hur är brottning jämfört med annat du testat?

– Jag har provat innebandy, fotboll, volleyboll men inte varit så duktig på det. Brottning är en mycket tuff sport i jämförelse. Det är mycket fysträning med både kondition och styrka, så det blir tufft. Vi kör mycket backträning, intervaller och så tränar vi två och två. Vi gör till exempel benböj tillsammans med annan person. 

Vad har du för mål?

– Det hade varit kul att åka på större mästerskap. Men jag vet inte. Jag vill gärna bli bäst i världen, men man kan inte leva på brottning. Jag måste ha ett jobb vid sidan av också. 

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba frågor:

Konditions- eller styrketräning?

Kondition.

Morgonpigg eller kvällsmänniska?

Kvällsmänniska.

Hämtmat eller hälsokost?

Då svarar jag hälsokost. Jag gillar att laga god mat själv. 

Chips eller godis?

Chips.

Hav eller fjäll?

Fjäll.