Reportage

“Har en talang som jag inte trodde att jag hade”

Hon har aldrig gillat att stå på scen eller spela teater. Hon har inte ens en favoritskådespelare. Men tack vare sin storasyster har hon fått chansen i filmbranschen. Tintin Poggats Sarri debuterade i filmen Charter och nu är hon aktuell i en ännu en storfilm, Avgrunden.

– Nu har jag fått bekräftelse på att jag kanske har skådespelartalang. 

Katastrofen i gruvstaden i Kiruna är temat i SF:s film Avgrunden, som har premiär nästa höst. Tintin Poggats Sarri spelar mot bland andra Tuva Novotny och Edvin Ryding som setts i långköraren Gåsmamman där han spelar lillebrorsan i en kriminell familj, och i succéserien Young Royals.

– Själva upplevelsen när man får vara med på en inspelningsplats är halva grejen. Sådant får man inte uppleva annars. Man arbetar verkligen i ett stort team, berättar Tintin efter att inspelningarna nu har avslutats.  

Hur har det varit? 

– Det har varit coolt att få vara med och se hur de jobbar, berättar Tintin Poggats Sarri och fortsätter:

– Man märker att alla är människor. Först var jag spänd, då det var så stora skådespelare. Men det har gått jättebra. 

Tintin har en biroll som syns i hela filmen. Hon får inte berätta så mycket om filmen men säger att hennes karaktär inte är helt olik henne själv. 

– Den här karaktären jag spelar är nära mig själv. Både jag och karaktären jag spelar bor i Kiruna och vi har båda samma ståndpunkter i livet. Så det var ganska skönt att spela någon nära sig själv, det är lite lättare att hitta alla känslor, säger Tintin.  

Hon är uppvuxen i en renskötarfamilj i Nikkaluokta och hennes mamma är konstnären Barbro Poggats. Tintin är född sex dagar innan julafton och meningen var att hon skulle heta Kristina. Men hennes två år äldre kusin Larsa kunde inte säga Kristina. Han kallade sin lillkusin för Tintin. Så Kristina fick bli Tintins andra namn istället. Idag finns det närmare 600 personer som har namnet som tilltalsnamn, av dem är 200 killar. På franska betyder Tintin den starka och den svårtagna. 

– Det visste jag faktiskt inte, men så kanske det är, säger Tintin och ler. 

Tintin har gått sameskolan i Kiruna och i somras tog hon studenten från Vård- och omsorgsprogrammet. Sedan i höstas jobbar hon som undersköterska på Kiruna hälsocentral. Yrket är inget som hon drömt om som liten. Istället var det bland annat pilot hon ville bli även om hon än idag tvekar om hennes framtida yrke. 

– Min mamma ville att jag skulle bli sjuksköterska. Jag vet egentligen inte varför jag gick vård- och omsorgsprogrammet, men nu kan jag tänka mig att utbilda mig till sjuksköterska. Jag gillar att jobba med människor, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men jag vill plugga vidare i alla fall, säger hon, även om hon har alla dörrar öppna för filmskapare som letar skådespelare. 

– Jag kanske själv också måste anstränga mig och söka efter skådespelarroller, säger hon. 

Hittills har hon inte behövt leta själv. För tre år sen fick Tintin Poggats Sarri en roll i Amanda Kernells andra långfilm, Charter. De mest tack vare kontakter, och det var nära att hon tackade nej, berättar hon för Nuorat. 

– Min storasyster jobbade i produktionen och Amanda Kernell frågade om någon hade småsyskon som skulle kunna vara aktuella att provfilma. Jag fick förfrågan och tänkte länge tacka nej, för jag tänkte att jag inte kunde. Men jag provfilmade och var med i flera uttagningar och fick rollen, berättar Tintin. 

Trots noll i erfarenhet tyckte Amanda Kernell att Tintin var helt rätt som tonårsdotter i ett skilsmässodrama och i tidningen NSD sa Kernell efter premiären att Tintin “borde få en Guldbagge, alla dagar i veckan. Hon gör det jättejättebra”. Själv är Tintin ödmjuk och lyfter produktionen istället för sig själv: 

– Jag har aldrig tyckt om teater eller stå framför folk. Men det är något annat med skådespeleri på film. Jag vet inte riktigt varför, men det blir som ett teamarbete. Det är så många olika parter och man ska gå in i sin egen roll och få samspelet att fungera. Det är något fint med det. 

Trots hyllningar och bra recensioner och trots att hon själv sagt att hon vill fortsätta som skådespelare avslöjar Tintin att hon egentligen tänkte att Charter var en engångsgrej. 

– Jag tänkte jag att jag inte skulle göra det här mer, eftersom det var så svårt att stå där framför kameran och ta fram känslor oförberett. När jag provfilmade för den här rollen tänkte jag att det skulle bli enklare. Men det är fortfarande lika svårt att hitta allt i sig själv och få ut det på ett bra sätt, även om jag hade erfarenhet kring situationen. Men man måste våga. Charter var ett stort steg, den här gången kändes det mest roligt, även om jag får prestationsångest vid provfilmningar, berättar Tintin.

Hon har nu fått hänga med både Tuva Novotny och Edvin Ryding när katastrofen i Kiruna, i alla fall på film, är ett faktum.

– Man har tänkt jättemycket när vi har spelat in. När man läst manus och när vi gått igenom vad som kommer hända med Kiruna i filmen blir man lite skraj och tänker att det här kan ju faktiskt hända på riktigt. Det har känts konstigt att man ska skildra Kiruna på det sättet. Men att det ändå är så nära sanningen på något sätt. Sen har det varit sättningar i gruvan också när vi spelat in. Då har man funderat på att det kanske händer på riktigt också. 

Vad tycker du om filmen och manuset?
– Jag tycker den är bra. Jag tror den kommer ses och tyckas om av många. Samtidigt finns det nog många som inte kommer tycka så. Jag är mest nervös kring vad kirunaborna ska säga, erkänner hon. 

Tintin berättar att hon var spänd inför inspelningarna, då skådespelarna är bland de mest erfarna i Sverige just nu. Hon har dock ingen önskan att bli lika känd som Edvin Rydberg som hon hängde med vid inspelningarna. 

– Han har många fans efter sig som man får träffa på när man är med honom, skrattar Tintin. 

Kan du tänka dig själv i en sådan situation? 

– Nej herre gud. Jag jobbar ju på sjukhuset här i Kiruna. Själv får man patienter som känner igen en ibland som säger “är det inte du som var i tidningen idag”, bara de är helt overkligt. Jag vill ju helst inte prata om det så mycket. Jag tycker inte det är så trevligt. Det känns konstigt när folk känner igen mig. 

Hon har beskrivit sig själv som en riktig “hemmakatt”.När hon helt plötsligt skulle resa till Gran Canaria, där vissa scener spelats in, var hon tvungen att berätta för sina arbetskollegor på sjukhuset att hon hade ett extraknäck som skådespelare. Några av scenerna har dessutom spelats in i Finland. 

– Jättespännande. Sjukt att en film kan utspela sig i en stad men man filmar i tre olika länder. 

Då Tintin Poggats Sarri är uppvuxen i Kiruna har hon även fått en viktig roll i arbetet med filmen. Hon har fått kommentera manuset och skådespelarkollegorna har velat ha tips, berättar hon. 

– Regissören och även skådespelarna har frågat om man kan säga så här i Kiruna, om det funkar. Det är mycket jag sagt till om. Det är skönt att vara med. Men man är nervös. Det kanske inte är granskat ur alla perspektiv, så det kan ju bli fel. 

Hon är nöjd med sin insats och tror att filmen kommer bli bra. Hon har dessutom lärt sig en del av sina kollegor: 

– Det har varit så lärorikt att spela mot skådespelare som är så erfarna. Inför en roll kunde jag stå där bakom kameran och tänka “wow”. De var så duktiga. De var skönt att spela med sådana som vet var de har sig själva. 

Nu säger hon att hon fått blodad tand och tänker ta alla chanser hon får. Vem vet, kanske vi får se henne i kommande Netflixserien som baseras på Ann-Helén Laestadius bok Stöld, då Tintin varit på casting.

– Tidigare hade jag inte så bra självförtroende. Jag var lite osäker men nu när jag fått bekräftelse, att jag kanske är duktig och har lite talang. Nu känns det värt att fortsätta, jag har uppenbarligen en talang som jag inte trodde jag hade. 

Text Lars-Ola Marakatt

Sáminuorras ordförande Sara-Elvira Kuhmunen slutade på en andraplats efter Jörgen Stenberg i Sámi Grand Prix jojkdel. Än vill hon knappt kalla sig för artist, men hon använder i jojken i sitt uppdrag som ordförande.

Vad gör du musikaliskt just nu? 

– Det senaste är att jag har deltagit i jojkdelen på Sámi Grand Prix, annars så händer det inte så jättemycket just nu. Det är mycket med Sáminuorra. 

Minns du hur du började jojka? 

– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag har nog hållit på hela mitt liv. Jag har alltid älskat att stå på scen och sjunga när det var skolavslutning och lucia. Den riktigt första gången jag stod på scenen då var jag åtta eller nio år och då sjöng jag Sofia Jannoks låt Liekkas. Jag kommer inte exakt ihåg varför jag valde den låten, men det är en bra låt med jojk och sång. 

Du tävlade i Sámi Grand Prix i år, varför ville du tävla i SGP? 

– Det har nog något jag alltid velat göra och tänkt att jag ska delta, med det har som aldrig riktigt blivit av. Men i år så kände jag att det var rätt år att vara med. 

Hur var det att vara med i Sámi Grand Prix?

– Jag tyckte det var jättekul och särskilt att få stå på den här jättefina scenen som de hade byggt upp. Och så tyckte jag också att det var så speciellt att det är första egna grejen jag har gjort, den här jojken, annars så har jag inga egna låtar. 

Kommer du att delta fler gånger?

– Det vet jag inte riktigt än vi får se, förhoppningsvis är tävlingen kvar några år till. Då skulle jag vilja testa på att vara med i sångdelen också. 

Var det en besvikelse eller lycka att komma tvåa?

– Det var kanske var lite både och. Jag tyckte det förstås att det var jättekul att komma tvåa men sen hade så klart varit kul att vinna. Men jag är stolt över en andraplats, med tanke på att det var första gången och för att jag tävlat mot mer rutinerade artister som deltagit förut, och som hållit på med mer musik än vad jag gjort. 

Hur var stämningen bland er artister under Sámi Grand Prix? 

– Jag tycker det var en jättebra stämning, det var inga konkurrenskänslor. Alla var jättestöttande och tyckte det var jättekul att vi fick den här möjligheten att delta i den här produktionen som sändes på NRK och samisk musik nådde ut till så många. 

När du var liten hade du Sofia Jannok som förebild och idol, varför? 

– Det var dels för hon syntes mycket när jag var liten. Då var hon som förebilden man hade, dels för att hon vann Sámi Grand Prix med Liekkas. Jag har alltid tänkt att jag också vill stå på som hon har gjort. Men idag är det nog Áillohaš som är min riktigt stora förebild. 

Ifjol släppte du och Kitok Luleå Hockeylåten Vi kan gå på vatten, hur kommer det sig att ni jobbade ihop? 

– Det började med att jag var i hans studio för att testa på hur man spelar in och se hur det gick till. Till slut så ville han att jag skulle testa en låt som han suttit och skrivit på. Det var Vi kan gå på vattenoch både två tyckte att den passade min röst och att det blev en fin låt. Och jag fick också lägga jojken som är med i låten. Det var superkul att testa på hur det är att spela in och se hur den processen går till. 

Som alla vet är du Sáminuorras ordförande, går det att kombinera med att stå på scenen som artist? Vad är enkelt och vad är svårt?

– Det går nog ganska bra just för att jag är i början av min artistkarriär. Jag kan knappt kalla mig själv för artist just nu. Men jojken är också något jag använder i Sáminuorra när jag är och representerar organisationen och håller tal. Man får igenom sitt budskap på ett helt annat sätt än om man bara står och pratar – just för att det når lyssnarnas hjärtan och känslor. 

Vad vill du göra med din musik/jojkkarriär i framtiden?

– Om jag skulle satsa på musiken så vill jag så klart komma långt, släppa låtar, skriva låtar själv och släppa ett album, hela den delen. Men just nu så får jag se vad som händer, jag är fortfarande fullt engagerad i Sáminuorra och satsar på det till 100 procent.

Har du något uppträdande inplanerat i sommar?

– Just nu har jag ingenting inplanerat, utan jag ska ta det lite lugnt och utföra de uppdrag jag har i Sáminuorra. 

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi? 

– Áillohašär ju så klart en av mina största förebilder. Och så tycker jag Mari Boine är jättebra och Sofia Jannok så klart. De är väl de tre största för mig. 

 Vilken är din favoritlåt/jojk från Sápmi?  

– Sofia Jannoks Viellja Jearrá. Den tycker jag är fin. 

FrågeställareMarica Blind 

Bandet SOÁ från Tana blev stjärnor över en natt efter sin andraplats i Sámi Grand Prix sångdel. Nu väntar ett debutalbum och en festivalsommar, berättar SOÁs sångerska Ellinor Skartland.  

Vad gör ni musikaliskt just nu? 

– Just nu skriver jag massor av nya låtar. Jag gör det mesta som sångare i SOÁ inför vårt kommande album och festivalsommaren. Nu lägger jag också upp musik på min Tiktok i hopp om att kanske bli upptäckt.

Du är sångerska i SOÁ, hur bildades bandet och vilka är ni?

– Under pandemin var jag mest hemma i Tana. Det var då jag och kompositören Andreas Gundersen började spela tillsammans. Jag tror att vi skrev tio låtar på en vecka för att spela på vår första konsert i Kautokeino på påskafton 2021. Efter det fick vi vår underbara trummis David Cariano Timme. Andreas Gundersen och David Cariano Timme blev bekanta när de studerade vid Norges Musikhögskola, NMH, i Oslo.

Vad betyder namnet SOÁ och varför har ni valt det namnet?  

– SOÁär portugisiska för något som ”låter”. Vår trummis David Cariano Timme är portugisisk, medan jag och Andreas Gundersen är samer. Först tänkte vi välja ett samiskt namn, men till slut valde vi SOÁ. På ett sätt tar namnet fram vår blandning av olika bakgrunder – både musikaliskt, språkligt och kulturellt. Dessutom låter det ganska trevligt.

Varför ville ni tävla i Sámi Grand Prix och hur var det att delta?

– Sami Grand Prix är den i särklass största scenen i Sápmi. Där har det dykt upp otroligt många bra artister och stora samiska låtar. Att få vara med i år var otroligt, och det var extra stort att sångtävlingen sändes i direktsänd TV i Norge, Sverige och Finland för första gången. Vi är otroligt tacksamma för all härlig respons vi fått kring Sami Grand Prix och personligen känner jag att detta tog mig ett steg närmare att leva drömmen.

SOÁ slutade på andraplats i sångdelen med låten Ággi Mielde, kan du berätta mer om låten? 

– Áiggi mielde handlar om att ta sig tid att hjälpa till att ta sig igenom något. Det är en riktig powerlåt som jag hoppas ger de som lyssnar på den tror sig själva. Andreas Gundersen har komponerat och skrivit låten på engelska. När jag hade översatt den till nordsamiska var det ingen tvekan om att vi var tvungna att skicka den till Sami Grand Prix.

Hur känns det att ni slutade som tvåa?

– Att nå guldfinalen med Inga Maret Gaup Juuso var helt overkligt. Även om vi kom på andraplats så känner jag ändå att vi vunnit otroligt mycket. Vi debuterade inför världens vackraste publik i Bakteharji och folk i Norge, Sverige och Finland fick se hur mycket vi trivs på scenen. Att P3 (NRKs radiokanal P3, reds.anm.) listade vår låt till ”Bäst just nu” var också en otrolig upplevelse, det är inte så ofta det spelas samisk musik i norska radiokanaler.

I vår har ni släppt låtarna Mu Balddas och Ággi Mielde. Kommer ni ge ut mer musik i år?

– Vi har fått stöd från Sametinget att släppa ett album så vi jobbar på att producera det. Under året kommer det också bli fler singlar så det är bara att följa med!

Vad har ni för mål och drömmar med SOÁ?  

– Vårt mål är att producera och släppa ny samisk musik. Annars hoppas vi verkligen få spela så mycket live som möjligt, det är trots allt på scenen vi känner oss hemma.

Vad händer i sommar för SOÁ?

– Det är säkert att publiken på festivalerna vi spelar på kommer att få höra helt nya samiska låtar som kommer att vara en del av vårt kommande album. Exakt var vi ska spela är inte offentligt än, men vi ser verkligen fram emot det.

Vilken är din/er favorit grupp/artist från Sápmi? 

– Vi gillar ISÁK!

Vilken är din/er favoritlåt från Sápmi?  

– Just nu är det här våra favoritlåtar: David: Ain Du av ISÁK. Ellinor: Ále guođe mu av Felgen Orkester. Andreas: Bisutgo av Leagus.

Frågeställare Marica Blind 

Systrarna Marja och Ingir Bål Nango berättar att det är födda till att vara berättare. Efter att ha testat på teater och TV tycker de att filmen är deras planhalva. Hittills har de två skapat hyllade kortfilmer. Men nu jobbar Marja och Ingir med ett långfilmsmanus där vill de lyfta tabut att vara gay och renskötare i Sápmi. 

– Det finns inga renskötare som är öppna med att det är gay, ändå finns dem, säger Marja. 

– De måsta ha det tufft att tvingas dölja det, tillägger storasyster Ingir.

Som barn såg de en glad Áillohašutanför deras fönster hånglandes med andra unga män. De var först när de blev vuxna som de förstod att de inte var någon bild som gick att läsa om i samiska tidningar eller hördes i Sameradion.  

– Jag minns hur jag såg Áillohašumgås med andra män och han var så glad. Jag visste inte då att det var så hemligt att han var bisexuell, berättar Marja Bål Nango. 
Ingir och Marja hade en ganska vanlig uppväxt i Skibotn, några mil väster om Treriksröset. De följde de traditionella samiska sysslorna och var med på kalvmärkningarna, plockade fjällsyra, hjortron och lärde sig samiska några timmar i veckan, på den norska skolan. Trots att de växte upp i ett norskt samhälle med få samer hade de en stark samisk identitet tack vare deras stora släkt och kusiner. De var systrarnas trygghet när det blev tufft i skolan. 

– Det var ganska mycket rasism under vår uppväxt. Barn brukar ofta komma med föräldrarnas syn. “Nu har samerna stängt skoterlederna”, kunde de säga. Det var en del rasism och mobbing mot oss samer. Men vi hade en så stark samisk identitet, berättar systrarna. 

– Här i Skibotn har norrmännen alltid varit i majoritet. Och majoriteten bestämmer alltid, säger Marja. 

Den där känslan att vara i minoritet och inte äga markerna, trots att de bor i Sápmi, har följt systrarna genom livet. De anser att samerna själva borde äga både markerna och berättelserna. 

– Vi samer kan inte i all evighet tänka att alla ska äga allt. Vi måste förstå de materiella rättigheterna också. Det har påverkat mig starkt att vi samer ha så lite rättigheter. Vi tänker ju att det här är våra marker men vi får inte förvalta dem, samtidigt som andra ska få härja fritt. Samiska berättelser tillhör också oss och det är vi som ska äga dem, säger Marja Bål Nango. 

Ingir och Marja är uppvuxna i en konstnärsfamilj. Deras mor designade den samiska flaggan på 1980-talet, och konst har varit en del av vardagen. Det var självklart att även de skulle jobba inom ämnet, men att det skulle bli film, var inget självklart val. Marja berättar att idén dök upp mitt i en kris som hon hade efter att hon tagit studenten i Tromsö. Hon hade ingen aning om vad hon skulle hitta på. 
– Jag tillbringade ett halvår hos min mormor här i Skibotn. Jag visste inte vad jag ville med livet. Då tittade på mycket film och kom på att det är regissör jag vill bli. Som barn lekte vi skådespelare och höll många teaterföreställningar dit våra föräldrar köpte biljetter. Men jag kände att de berättelser jag vill berätta passar bäst för film, säger Marja. 
När hon bestämde sig för att utbilda sig inom film och regissör valde storasyster Ingir att utbilda sig till författare, och gick en barn- och ungdomsförfattarutbildning. Det har inneburit att de idag har en bra grund att stå på i deras filmskapande. Nu har de startat ett företag tillsammans, Máigon Film. I deras kontor, ett gammalt hus de köpt upp i centrala Skibotn, skapar de filmmagi. 

– Ingir gillar verkligen att komma på nya händelser. De dyker bara upp och det är roligt att leka. Vi leker tillsammans och hittar på saker när vi pratar. Man ska ha skrivlust och fantasi. Vi är noga att inte stoppa varandra och brukar vanligtvis ha 20 olika förslag till en scen innan vi brukar börja välja. Då gifter vi ihop scenerna, berättar systrarna. 

Hittills har Marja och Ingir gjort kortfilmerna Halvt ditt, halvt datt, 2014. Hilbes biigá, 2015, som vann Tromsö filmfestivals rookiepris, och även UR:s kortfilmspris i Sverige. Senaste kortfilmen, Njuokčamat hade premiär 2019. I filmen spelar Ingir huvudrollen och Marja är regissör, Manuset har de skrivit tillsammans. Ingir spelar en samisk kvinna som blir sexuellt utnyttjad. Trots att systrarna hade satt sig in i ämnet och fördjupat sig i frågorna minns Marja hur svårt det var att prata om våldtäkt offentligt, efter att filmen hade haft premiär. 

– Njuokčamat beskriver är en grov händelse. Det sker en våldtäkt och en person blir tokig efter händelsen. Jag minns att det var svårt att använda ordet våldtäkt i radio. Jag var inte van att säga ordet och hade inte vant mig att höra det heller. Men vi har varit med och normaliserat språkbruket kring våldtäkter. Det här var ett känsligt ämne och innan metoo har folk inte vågat prata om det här, berättar Marja. 

Det har hänt en hel del sedan Ingir och Marjas barndom i Skibotn. En del av deras gamla klasskamrater har börjat söka sina samiska rötter. Men det faktum att Áillohašäven gillade män har tystats ner och begravts. De tycker inte systrarna om. Nu tänker de synliggöra Sápmis största tabuämne, samiska gaymäns vardag i renskötseln. Filmen är ingen dokumentär utan snarare en fiktiv berättelse som de håller på att skriva manus till. Men det var ingen självklarhet att göra filmen. Marja berättar att hon aldrig hade vågat ta det steget ifall hon inte hade besökt en guvhllár. 

– Det var många år sen, när jag hade en tung period i livet. Jag gick till en guvhllár. Hen berättade att jag skulle få ett viktigt besked i en dröm kommande natt. Hen sa att jag skulle komma ihåg drömmen. “Yes for sure!” tänkte jag. 

Men den natten vaknade Marja och kom ihåg en mycket speciell dröm. 

– I drömmen kom människor ner från himlen och berättade att “de hade kommit för att visa min första långfilm”. Jag fick se en scen i filmen om Áilu, som upptäcker att han är homosexuell. Jag kommer ihåg hur jag i drömmen svarade “Hallå det där är ju Brokeback Mountain”. Men jag fick svaret: “Nej. Det här är en väldigt viktig berättelse som du ska berätta. Du får välja om du gör om två kvinnor som är lesbiska eller om två män”. 

I drömmen fick Marja också beskedet att filmen blir bäst om hon väljer att berätta historien ur männens synvinkel. För det är svårt att vara homosexuell, speciellt inom renskötseln. 

– Jag vaknade och tänkte “Oj, det här hade jag aldrig väntat mig”. Sedan dess har min tanke varit att det där är min första långfilm, säger Marja. 

Hon berättar även att hon slipper tolka sina drömmar. 

– Det är vanligt att mina drömmar ger klara besked och betyder det jag drömmer också blir som jag drömmer. Jag brukar förstå dem och jag brukar inte behöva tolka dem. 

Ingir tycker att det här med spiritualitet är en del av livet och faller sig naturligt för samer. Att spå i kaffesump eller tolka drömmar är inget främmande. För henne är det inget som görs i hemlighet. Och systrarna är även förvissade om att vi har med oss medhjälpare som vi inte ser med blotta ögat. 

– Varje människas släktingar, närmaste, som inte finns längre i livet, är våra medhjälpare som alltid vill oss väl. De försöker få dig i rätt riktning, säger Ingir. 

– För en del ska spiritualitet vara något märkvärdigt, som änglar, men jag tror att vi människor som är i den här världen har kommit hit för att vi vill leva det här livet, säger hon. 

För dem är film ett sätt att berätta om den samiska kulturen och hjälpa andra att förstå den men även ett sätt att förändra världen åt rätt håll. 

– Vi alla tillsammans utvecklar Sápmi. Det tror jag andlighet är. Det kan man göra genom konsten eller genom att jobba som renskötare. De är med och skyddar vår natur mot industrialismen. En dag kanske det inte finns orörd natur på andra ställen, och då är det bra att samer och andra urfolk är med och skyddar naturen för framtiden. Alla som gör något gott är med och hjälper världen, säger Marja Bål Nango. 

Systrarna har flera pågående projekt, men den viktigaste, den som de jobbat med i flera år, är den som Marja ombetts att göra i drömmen. Filmen handlar om en ung kille som förstår att han är gay, vilket skapar många intriger i familjen. 

Med sitt filmmanus kvalificerade sig Ingir och Marja till en av världens största filmfestivaler, där hjärtat är deras manusförfattarlabb. Med den bedriften är Ingir och Marja de första samiska filmskaparna i världen att bli antagna till Sundance Screenwriters Lab. Filmfestivalen har arrangerats i 30 år och enbart ett norskt projekt har fått delta tidigare. Systrarna berättar att det har varit en väldigt speciell upplevelse och de har fått oerhört bra råd och stor hjälp för att deras filmmanus till slut ska bli en långfilm. 

– Manusförfattaren till Oscarsvinnarfilmen Moonlight har gett råd till oss, berättar Marja. 

På grund av pandemin fick dock inte Ingir och Marja resa över till USA och Utah utan de var istället tvungna att ha digitala möten. 

– Det har varit en otrolig upplevelse. Alla som varit med har varit så öppna och våra mentorer och skribenter har alla gråtit hela tiden. Det var så mycket känslor och sådan energi då alla hade så starka berättelser. Och vi har förstått varandra så bra. Att få sådan här feedback av så kunnigt folk som jobbat med film så länge har varit den största konstnärliga upplevelsen hittills, berättar de. 

Den här sommaren ska Ingir och Marja utveckla manuset och även få hjälp att filma en scen för att se om deras tanke håller i verkligheten. De känner en stor trygghet när Sundance filmfestival är med och hjälper dem och tror på dem. Men än så länge är finansieringen en stor stötesten, för de krävs miljontals kronor för att långfilmen ska kunna bli verklighet. Just nu fokuserar de två dock på själva berättelsen och de har fått prata med några som är renskötare och gay. 

– Man kan ju fråga sig varför det inte finns några homosexuella renskötare, det är ju inte för att de inte finns. De finns men de är inte offentliga. Det är svårare att vara homosexuell i Sápmi, speciellt om man är renskötare som är ett hypermaskulint jobb, säger Marja.  

– De måsta ha det tufft att dölja det, för det är ju en del av dig. Kanske vissa börjar dricka på grund av det, säger Ingir. 

– Att vara homosexuell är inget trauma, men det är homofoberna som gör livet svårare, säger Marja som själv gillar alla själar oavsett kroppsligt utseende. 

Marja tror att det är extra svårt att vara öppen med sin läggning om man lever ett traditionellt samiskt liv. Det är lättare att flytta till en stad istället. Ingir säger att det manliga och kvinnliga är så kulturellt förankrat i Sápmi där kvinnor har sina sysslor och männen sina. 

– Plötsligt kan du inte göra som samer alltid har gjort. Gifta sig och skaffa barn som ska föra traditionerna vidare, säger hon. 

Deras berättelse som de jobbar med är ingen biografi, och ingen exakt verklighet i Sápmi, utan en skapad berättelse som är anpassad för filmvärlden. 

– Det kanske är annorlunda i en liten urfolkskontext. Man ska undvika grova händelser, och föra fram de vackra historierna. Norska kvinnor och män är dåliga människor, samiska män kan inte vara elaka, säger Marja

De berättar att samiska samhället, byn, släkten, kan påverka mer än man kan tro. Men de själva anser att de har det lite lättare att fritt berätta sina historier när de bor vart de bor.

– Här finns inga samiska gummor som springer efter en och säger vad vi inte får berätta, säger Ingir och Marja. 

Text Lars-Ola Marakatt