december 2023

SlinCraze är både allvarlig och oseriös

Rapparen Slincraze släppte i höst låten Sáivvu, en låt som handlar om kampen för de samiska markerna. I Nuorats musikintervju berättar han om sina hittills 15 år som artist.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Jag känner att jag är som vinden när det kommer till min musik, jag blåser åt alla håll egentligen. En dag känner jag mig väldigt seriös, allvarlig och skriver om riktiga saker á la Saivvus. En annan dag känner jag mig dum och oseriös, då kommer låtar som Amma. Så jag känner att jag inte riktigt har någon specifik riktning.

Kan du berätta vem Slincraze är för den som inte vet?

– SlinCraze är en clown, om jag är “Pennywise” eller “Kalle”, det är upp till lyssnaren. SlinCraze har gjort musik i nästan 20 år, många klassiker under bältet, men 90 procent onödigt nonsens. Han rappar på både nordsamiska, norska och engelska. Rest runt i världen, och varit inblandad i en massa konstiga saker egentligen. Googla på SlinCraze så förstår man.

Du släppte nyligen singeln Sáivvu, kan du berätta mer om den?

– Sáivvu är en sång om hur vi samer genom historien har jagats bort från våra områden, vår kultur och blivit utsatta för otroligt mycket orättvisor. Jag är ingen aktivist och jag ser mig inte som en, men jag kommer alltid att kämpa för en underdog. Jag kämpar mot orättvisor. Jag gör det med musik, text och predikan.

Varför skrev du en text på det temat?

– Varje gång jag såg en nyhet som handlade om samer, positiv eller negativ, var kommentarsfältet ett hav av hatretorik mot oss. Detta gjorde mig arg så jag skrev texten av ren frustration. Som samer hör vi negativa kommentarer dagligen och storsamhället i stort låter oss inte reagera på det, för då är vi lättstötta på det och orkar inte med ett skämt, fy det! Säg till, rapportera, do whatever men var inte tyst! Således skrev jag Sáivvu som en sorts anthem för oss! Man uppmanar faktiskt till krig! Vi ses i paradiset!

Kommer du släppa mer singlar eller rent av ett album snart?

– När man har upplevt och blivit övergiven flera gånger vid altaret är det svårt att fortsätta en karriär. Så jag är i princip pensionerad som artist, men släpper låtar då och då. Jag har två eller tre planerade släpp efter det nya året.

Du har varit musiker och rappare i över 15 år. Varför började du med musik och varför blev det rap och hiphop?

– Jag började rappa för att jag kände igen mig i Eminems texter. En pojke som blev mobbad mycket och tillbringade mycket tid ensam. Så jag behövde ett sätt att uttrycka mina känslor så att jag inte tog livet av mig och hiphop var precis där. Mycket text och ilska!

Ditt artistnamn Slincraze, varför valde du det namnet?

– Jag är Stan i en Eminemlåt, eller Slim Shady. Jag gillade idén med ett alter ego, så det blev SlinCrazy, efter det blev det SlinCraze. Slin är mitt förnamn baklänges, och Craze betyder “mani”. Easy Peasy.

Har det blivit lättare eller svårare att göra ny musik med åren?

–Att göra musik är enkelt. Det och att säga något är svårt. Sápmi bryr sig inte om seriös rapmusik, så jag försöker hålla mig borta från den. Tyvärr lämnar jag också gärna mitt hjärta i min musik. Annars är partymusik kul. Enkla beat och jojk är en säker vinnare!

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

Jag hade drömmar när jag var 16 år. Nu är det realiteter jag letar efter. Jag har tilldelats Áillohas-priset, så nästa mål är ett Spellemannpris, men det är svårt med samisk rapmusik. Kanske måste jag göra ett exotiskt jojkalbum?

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Rolffa, utan tvekan!

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Solju med Heargevuoddji.

Frågeställare Marica Blind

Herman är Manne som solo

Herman ”Manne” Rundberg, mest känd som en del av gruppen Violet Road, släppte i höst sitt soloalbum Manne som han arbetat med i sju år. Inspirationen kommer från sjösamiska psalmer och traditionell jojk.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Just nu har jag släppt skivan Manne, så jag har gjort några konserter. I övrigt komponerar jag musiken till min frus dansföreställning Tungrodd i samarbete med Den Norske Opera & Ballett, och kompletterar filmmusiken till regissören Endre Luns Eriksens animerade film Noras Ark.

Kan du berätta vem Manne är för den som inte vet?

– Manne är jag, Herman Rundberg från Gáivuotna-Kåfjord. Artist, musiker och kompositör.

Du släppte nyligen ett album, kan du berätta mer om den?

– Manne är mitt debutalbum som artisten Manne. Jag har arbetat med albumet i nästan sju år, så det är ett väldigt personligt och givande projekt för mig.

Du har hittat inspiration till albumet från sjösamiska psalmer och traditionell jojk, kan du berätta hur?

– Jag har lät mig inspirerats av jojkens rytmer och melodier och psalmernas tonalitet och tonspråk. Detta har varit utgångspunkten och utgjort hela grunden för albumet.

Har du någon favoritlåt från albumet?

– Svårt att välja.. men jag är väldigt stolt och nöjd över att jag vågade göra en egen jojk och framföra den själv. Den heter Gáivuotna – Kåfjord och är till min hemort.

Kan du berätta mer om den jojken och hur den kom till?

– Jag körde hem från Tromsö mot Gáivuotna – Kåfjord med min dotter i baksätet. Precis när jag rundade kurvan in i fjorden kom en melodi till mig. Det var en lite annorlunda melodi än jag hade gjort tidigare. Jag stannade bilen och tog telefonen. Det visade sig vara en jojk, och det fick naturligtvis bli Gáivuotna – Kåfjord.

Du har några gästartister på ditt album. Hur var det att arbeta med de artisterna?

– Ja! Det är Arktiska Filharmonikerna, Inger Márjá, Elina Ijäs, Emil Kárlsen, Mari Boine, NOHR, Petter Carlsen och Sámi Lávlunjoavku. Det är fantastiskt fint och tryggt att samarbeta med andra artister. Jag måste lyfta fram Inger Márjá, som har varit jojkmentor för mig också i processen.

Du driver också ett skivbolag, Mano music. Varför startade du skivbolag?

– För att kunna var med och att bygga branschen från nord. Kanske inspirera och hjälpa till att lyfta upp nya talanger från Sápmi.

Vad är det bästa med att driva ett eget skivbolag?

– Friheten! Vi kan skapa vårt eget race och vårt eget schema anpassat för varje release.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Jag drömmer om att fortsätta och leva av det. Utveckla mig som låtskrivare och att jojkrösten blir ännu bättre!

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Mari Boine.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Idjagieđas med Mari Boine.

Frågeställare Marica Blind

Hej…

Sara Labba som slöjdat på heltid i tre år och fick din belöning i november, när du klarade klarade att ta gesällbrev i duodji skinn och textil. Det betyder att din slöjd är kvalitetssäkrat av slöjdmästare. Första november var du i Stockholm för att ta emot diplomet som bevisar att du är en av de cirka tusen personer i 70 olika yrkeskategorier som får ett gesällbrev i år.

Hur blev du intresserad av duodji?

– Jag har slöjdat sen jag var liten, men ändå inte haft så stort intresse. Det ändrades när jag var 12 år gammal och hade Solveig Labba som lärare. Jag kommer ihåg att jag jobbade hela tiden för att hinna göra så mycket som möjligt. Och så har jag haft en syster som gick på Samernas i Jokkmokk. När jag såg vad hon gjorde tänkte jag “wow det där vill jag också kunna”. Men när jag gick på Samernas utbildningscentrum var det pandemi och jag var tvungen att lära mig digitalt. Det var svårt. Jag började gå till Solveig Labba och hon visade och lärde mig. Men jag har även haft en farmor som slöjdat, och som jag brukar fråga av.

Hur var känslan det inför Gesällbrevsprovet?

– Jag fick veta hur provet skulle gå till lite innan och nätterna innan provet hade jag svårt att sova för jag oroade mig så mycket.

Hur svårt var det?

– Jag måste säga att det varken var svårt eller lätt. Vi hade teori samtidigt som vi gjorde det praktiska provet. På tre dagar skulle vi sy i åtta timmar. Jag var så stressad att få färdigt min väska och samtidigt kom slöjdmästarna och frågade ut mig. Jag var tvungen att säga “vänta lite så att jag hinner andas”. Det värsta var nog att någon tittade när jag sydde. Och så satte jag ganska stor press på mig själv, jag ville så gärna lyckas.

Vad är det roligaste med att slöjda?

– Jag tycker det är bra då jag kan slöjda så många olika saker. Om jag inte vill väva då börjar jag sy en kolt istället. Jag tycker om att sy mössor. Att skrapa bort hinnan på bellingar är inte lika roligt.

Har du provat på hårdslöjd?

– Jag har gjort en kniv. När jag sydde ett gehäng där jag ville ha en kniv. Mjukslöjd är lättare, då kan jag bara sprätta en söm istället för att börja om med en ny kniv.

Du fick också Orre Vytnesjäjja-stipendiet som Sámi Duodji ger till unga slöjdare. Prissumman var 10 000. Hur värdesätter du det?

– Jag tycker det är jättebra att det finns ett sånt stipendium. Det tar mycket tid och kraft att jobba med slöjd. Det är roligt att det finns ett stipendium för unga för det är dyrt idag. Maskiner är dyra men bra att ha som hjälpmedel.

Du har ett jobb vid sidan om slöjden. Vilka utmaningar finns det att leva på slöjden?

– Jag vill nog ha ett vanligt jobb där jag vet att jag får lön. Jag vill jobba 50 procent och slöjda också. Om man bara ska slöjda måste man vara som en maskin. Jag vet att jag hade klarat det men man måste ha inspiration till att jobba hela tiden. Man vill ju inte sy likadana mössor hela tiden. Nu ska jag i alla fall fortsätta slöjda så får vi se vad som händer.

Vad ger du för råd till andra ungdomar som vill börja med duodji?

– Första steget är nog att gå Samernas. De var det som fick mig att börja slöjda. Men om man inte vill flytta till Jokkmokk finns det kurser att gå. Och man ska inte vara rädd för att fråga om hjälp. Jag vet att många testar själva. Det blir ju en mössa men du vet inte om du hållit rätt eller så.

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba:

Pizza eller renkok?

Renkok.

Rita eller skriva?

Skriva.

Sy nuvttahiid eller väva?

Väva.

En varm strand i ett varmt land eller fjällstuga vid renhjorden i februari?

Fjällstuga.

Få fortsätta med duodji eller två miljoner kronor i handen nu?

Slöjda.

Ett ögonblick…

Anton Westergren, som har fått Sparbanksstiftelsen Norrlands stipendium Unga Ideella krafter för sina insatser att bevara och främja umesamiskan.

Grattis! Hur känns det?

– Det känns roligt att att någon ser att man gjort litegrann och uppskattar det man gör. Jag visste knappt om att stipendiet fanns och jag hade inte hört något om det, så när jag fick ett samtal att fått det för att jag läser umesamiska blev det en väldigt positiv chock. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på ett bättre sätt.

Du benämns som en förebild för andra unga, hur är det att höra det?

– Jag har bara varit mig själv och gjort det jag tycker är kul, så det är roligt att få höra att man är en förebild för unga. Det är ingenting jag satsat på att vara, det har bara blivit så.

Hur gick det till när du började plugga umesamiska?

– När jag gick lågstadiet så fick vi titta på barnens rajd (Sámi Duodjis pegagogiska material) och då fick jag höra att man får läsa samiska i skolan om man är same. När vi hade utvecklingssamtal i slutet på tvåan sa jag till läraren att jag ville läsa samiska. Läraren frågade om jag hade rätt till det och då taggade min mamma igång. Hon skickade in en ansökan och jag hade min första lektion när jag började trean. Lycksele kommun stoltserar med att de har undervisning i samiska så det gick ganska enkelt.

Hur många år har du pluggat samiska?

– Från hösten när jag fyllde nio år tills jag var 19 år och tog studenten. Det blev en del av skolvardagen och det är kul att folk sett det. Jag fick ett lite annat perspektiv när jag fick stipendium för det. Nu när jag inte går skola måste jag ta mer eget ansvar. Det hade kunnat gå bättre, men jag pratar lite med mamma och min lillasyster. Det är inte så att jag ligger i träningsläger, men jag försöker läsa själv.

Hur mycket umesamiska skulle du säga att du kan?

– Jag skulle inte säga att jag kan det flytande, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd på umesamiska. Det är kanske inte på så avancerad nivå, men det är rätt häftigt att jag lärt mig så mycket med tanke på att jag inte hade några förkunskaper.

Vilka pratar du med?

– Förutom mamma och lillasyster har jag småkusiner och mammas lillasyster med familj som också läser umesamiska. De har inte kommit lika långt, men det är suveränt att prata med dem och också lära dem litegrann. Från och med första läsåret har jag varit med på umesamiska språkbad och på senare år har jag varit med som ung ledare och hållit i aktiviteter när det passat. Det är en härlig miljö att vara i.

Vad tänker du om framtiden för umesamiskan?

– Ur mitt perspektiv så ser framtiden ljus ut eftersom det är så många som håller på att lära sig och vill lära sig. Det främjar språket, sedan kanske inte alla som lär sig nu kommer att prata flytande, men de kan lära nästa generation som kommer att kunna prata flytande.

Hade du kunnat ha ett jobb där du får använda språket?

– Ja, det är klart att man funderat åt det hållet. Jag är ingen kontorsmänniska, men beroende på vad man ska jobba med och om det skulle passa med språket så helt klart vore det kul.

Har du några tips till andra som vill lära sig samiska?

– Att ta tummen ur och bara lära sig. Sedan underlättar det att ha andra i närheten som kan litegrann eller som vill lära sig så man har ett sammanhang där man själv kan lära sig. Har du rätt till modersmålsundervisning så ska det inte vara något problem, då är det bara att stå på sig.

Text och foto Katarina Hällgren

“Jag är beredd att åka till Oslo igen för att strida för vårt folk”

Filmskaparen Mihkkal Hætta bosatte sig i en lávvu utanför Stortinget i Oslo i fem veckor för att protestera mot att vindkraftverken i Fosen fortfarande snurrar trots att det är ett folkrättsbrott. Han fick träffa många under sin vistelse i Oslo och alla hade förståelse för hans protest.

– Den här upplevelsen kommer att följa med mig resten av livet, säger Mihkkal Hætta.

10 september reste Mihkkal Hætta från Kautokeino till Oslo, slog upp lávvun och bosatte sig i Norges huvudstad.

Tanken var att uppmärksamma att det gått 700 dagar sen Fosendomen. Tillsammans med aktionsgruppen, som de kallar sig, bestämdes att han var rätt man att protestera mot att norska regeringen inte följer samernas uppmaning och riva vindkraftsturbinerna i Fosen.

– Vi ville ha en lågmäld protest, och kom på idén att slå upp en lávvu utanför Stortinget, berättar Mihkkal.

Hur var första natten?

– Jag sov sjukt bra i min rákkas. Jag kunde vila. Jag hade ett bra noice cancelling-headset och hörde ingenting.

I medier kunde man läsa att han tänkte bo i lávvun så länge det behövdes. Det var inte hela sanningen, för allt var planerat. Han skulle bo där i fem veckor för att visa sitt motstånd innan fler skulle ansluta och hålla en större manifestation.

Varför åkte du istället för någon som drabbas konkret av vindturbinerna i Fosen?

– De har ju varit emot det här i 20 år. De har gjort så mycket de kan. Nu är det vi andra som måste göra det här och visa vårt stöd, därför valde jag att göra det.

Mihkkal Hætta var också med vid första vändan, i slutet av februari, då samiska ungdomar manifesterade mot Norges regering på grund av att Fosendomen inte efterföljs. Då erkände statsministern Jonas Gahr Støre att Norge begår ett folkrättsbrott då 151 vindturbiner byggdes norr om Trondheim 2019 och 2020. Något som Högsta domstolen i Norge har funnit är just ett lagbrott då bygget hotar samisk kultur och rennäring. Två norska samebyar kan i och med vindturbinerna inte använda traditionella vinterbetesmarker för sina renar. Det här fick Mihkkal Hætta berätta för bland annat Aljazeera och Reuters journalister.

– Det var många som gav sitt stöd till mig. Många Oslobor, men det var roligt när vänsterpartiets partiledare och röda partiets partiledare stannade till och pratade med mig. Jag blev även bra vän med Stortingets säkerhetschef. Han kom över ofta och pratade och vi hade det koselig och trevligt i lávvun, berättar Mihkkal Hætta.

Han hade en strikt plan som han följde på plats i Oslo. Han var heller aldrig ensam i lávvun. Och om han inte hade nån där så hade han någon som vaktade utanför, dygnet runt. Varje dag hade han två träffar med media, eller fem timmar totalt. Men han hade även en vilopaus mitt på dagen för att hinna återhämta sig.

Hur var det att bo i centrala Oslo?

– Det var mycket action. Det var mycket folk som gick längs med Karl Johan. Många kom fram och pratade. Givetvis fanns det många underliga människor också, men de var inte emot mig. En del jojkade och så. Ibland kändes det konstigt, när jag var i lávvun då var jag i lávvun. Och när jag kom ut tänkte jag ibland “jag är verkligen här, i Oslo”.

En kväll drog en känd norsk musikgrupp bort lávvustänger, vilket blev uppmärksammat i media. Mihkkal låg och sov så tungt att han inte ens uppfattade händelsen.

Varje kväll hade han middagstid då han även umgicks med vänner innan det var sovdags.

Det var även några event planerade. En dag bjöds det på renkok som han fick hjälp med. Det kom över två hundra personer för att äta, vi rymdes inte i lávvun, ler Mihkkal. En annan gång lärde han Osloborna samiska.

Nu när det gått över en månad sen Osloäventyret berättar Mihkkal att det tog på krafterna. Han lärde sig hur mycket han orkar jobba innan det blir för mycket. Nu i efterhand har han fått mycket stöd och många har skrivit till honom.

– Till och med folk här i Kautokeino har berömt mig och sagt att det där var bra gjort. Och det hör du inte ofta i Kautokeino. Det var som om vårt folk enades. Jag hoppas att det hade någon effekt både politiskt och för vårt folk.

Hur var det att träffa kungen och prinsen på slottet?

– Det var en bra upplevelse att träffa människor som förstår och lyssnar på en. Det kändes som att de gav oss sitt stöd. Men de har ingen politisk makt.

Åker du tillbaka?

– Jag väntar mig att de inte kommer göra något, och att vi måste vara förbereda att åka tillbaka dit. Men nu tänker jag vila lite, efter det är jag beredd att slåss för vårt folk i framtiden.

Text Lars-Ola Marakatt

Birra nord, nr 4/2023

Buffy Sainte-Maries bakgrund ifrågasatt

I en dokumentär gjord av CBC anklagas Buffy Sainte-Marie för att ha ljugit om sin bakgrund, och att hon inte alls tillhör något urfolk.

Buffy Sainte-Marie är en av världens största urfolksartister, och hon har berättat att hon föddes i provinsen Saskatchewan av föräldrar som tillhörde ursprungsbefolkningen Piapot cree nation, men att hon adopterades bort till en vit familj i USA.

I dokumentären visas vad som sägs vara hennes födelseattest. Enligt det dokumentet föddes hon i Stoneham, Massachusetts och tillhör inte något urfolk.

Buffy Sainte-Marie, som idag är 82 år, säger själv i ett youtube-klipp som publicerats på CBC:s sida att hon i 60 år har delat den livshistoria hon själv känner till, och att hon vet vem hon är.

Källa: CBC och Sameradion

Kräver att domen följs

Den internationella urfolksorganisationen Cultural Survival kräver att Norges regering följer domen från Høyesterett.

Galina Angarova, ledare för organisationen, säger till NRK att det är ett genomgående problem att de som lever nära naturen körs över när det gäller stora industrisatsningar, inte minst när det gäller den gröna omställningen.

Hon betonar att i beslut som berör urfolk, ska det finnas så kallad ”Indigenous Peoples’ rights to self-determination and Free, Prior and Informed Consent, FPIC”. Det innebär en rätt, förankrad i FN, till informerat samtycke.

Fosen-saken har även engagerat europeiska urfolksorganisationer, exempelvis Society for Threatened Peoples, med säte i Tyskland, som gjort ett upprop där de ber investerarna ta ansvar för det som sker på Foten.

Källa: NRK

Elin-Anna romandebuterar

I januari utkommer Elin Anna Labbas debutroman Far inte till havet.

Romanen beskrivs som en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. ”Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot.” Handlingen bygger på berättelser om samiska byar som dränktes i samband med vattenkraftsutbyggning i norra Sverige.

Romanen utkommer även i en nordsamisk utgåva. Förlaget är Norstedts.

Källa: Norstedts

Mötte kungen

Fosenaktivister har nu använt sig av den gamla samiska traditionen att gå till kungen för att be om hjälp. Fredag den 13 oktober bad de om audiens hos H.M. Kong Harald, och samma dag fick de svar. H.M. Kong Harald och kronprins Haakon tog emot dem redan på måndagen den 16 oktober.

Ingke Jåma var en av de som var med vid audiensen. Hon berättar för NRK att det var ett starkt möte och att både kungen och kronprinsen visade förståelse.

Kungen kan inte ställas till ansvar i politiska frågor, men genom sin roll kan kungen ställa frågor till regeringen.

Bland de samer som tidigare bett om audiens hos Norges kung nämns bland andra Mikael Eira och Nils Gaup, som under Alta-kampen fick möta kong Olav och Elsa Laula, som fick audiens hos Kong Oscar II, för att prata om renskötarnas förlust av betesområden.

Källa: NRK

Tre har fått Gesällbrev

De första tre Gesällbreven i duodji – skinn och textil, har delats ut till Elsa Idivuoma, Sanna-Marja Tuorda och Sara Labba. De tre nya Gesällerna ska firas på Sámi Duodji under Jokkmokks vintermarknad 2024. Då kommer de också att ha en gemensam utställning tillsammans med Anders Svonni, Geställ i trä och horn sedan 2020.

Källa: Sameradion

Skyltar på samiska och meänkieli

En oenig kommunstyrelse i Kiruna har beslutat att gatunamn i ett område i nya centrum ska vara på samiska och meänkieli. Moderaterna röstade för svenska gatunamn, med hänvisning till att säkerheten bör gå före identitetspolitik.

Hela gatunamnet kommer att vara på minoritetsspråk, det kommer alltså inte att bli hybridnamn. Beslutet i kommunstyrelsen är ett principbeslut. Nu börjar arbetet med att bestämma vilka namnen ska bli.

Källa: SVT

Sjö får rätt namn

Sjön Riššajávri kallas på svenska för Trollsjön. När Kiruna kommun skulle sätta upp en skylt på den nya bilparkeringen vid E10:an öster om riksgränsen, gjordes en direktöversättning av namnet Trollsjön och på skylten benämns sjön Ruollajávri. Det ledde till protester, eftersom Trollsjön inte är sjöns riktiga namn. Den hade ursprungligen namnet Geargejávri, som betyder Stensjön. På lantmäteriets karta heter sjön idag Riššajávri.

Kirunas nya kommunledning har hörsammat kritiken och lovat byta ut skylten. Kommundirektören sammanfattar det som hänt med ett ord: ”Oproffsigt.”

Källa: SVT Sápmi

Var fjärde kommentar om samer är negativ

En ny rapport från Amnesty International Norge visar att var fjärde kommentar i samiska teman på facebook är negativ. Det handlar om fördomsfrämjande kommentarer, som underbygger felaktiga uppgifter om samer, exempelvis att samer inte är urfolk och att de hindrar utveckling. Fosen-debatten är enligt rapporten en av de debatter som ökat spridningen av fördomar mot samer på Facebook. Amnesty International Norge oroar sig nu för att samer drar sig undan den offentliga debatten för att slippa hetsen.

Runar Myrnes Balto, ledare för Norske Samers Riksforbund, säger till NRK att han inte är överraskad över rapportens innehåll, och att det är staten som har legitimerat en hetskultur. Därför menar Balto att staten har en skyldighet att ändra på situationen.

Källa: NRK och amnesty.no

Emil Karlsen språkprisas

Konstnären och artisten Emil Karlsen är årets vinnare av Språkløftprisen, som delas ut av norska Sametinget för fjärde året. Han får priset för sitt arbete med att lära, synliggöra och använda det samiska språket i det offentliga rummet.

Emil Karlsen kommer från Storfjord kommune och har, i likhet med många andra sjösamer, valt att synliggöra och lyfta sitt samiska arv och språk.

I ett pressmeddelande från norska Sametinget säger sametingspresident Silje Karine Muotka att Emil Karlsen är en förebild för många, eftersom han visar att det är möjligt att lära sig samiska även om det inte är modersmålet, och att han är ett gott exempel på hur man kan ta tillbaka språket och jojken som tidigare generationer har förlorat.

Radionoveller av Harnesk och Jannok

Tina Harnesk och Sofia Jannok är två av författarna som nu medverkar i Radionovellen i P1.

Till programserien beställs ett tiotal noveller av olika författare. Texterna är skrivna exklusivt för radio, och temat är fritt.

Tina Harnesks radionovell Maskrosresor handlar om en ung kvinna som växer upp i en kärleksfull familj, men sin pappa känner hon bara till genom berättelser.

Sofia Jannoks radionovell, Guohp’áhkku (Mögelgumman), som också är hennes debutnovell,

är en berättelse om två vilsna, frusna och rädda småpojkar ute på fjället, som plötsligt möter en mycket gammal kvinna.

Novellerna finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.

Sara-Elvira är Årets Unga förebild

Sara-Elvira Kuhmunen är en av årets Anders Carlberg-pristagare. Hon får priset som Årets Unga Förebild. ”…som det samiska ungdomsförbundets Sáminuorras ordförande har hon framträtt som en kraftfull talesperson för det samiska folkets rättigheter, och har visat extraordinärt ledarskap och mod.”, sägs i motiveringen.

Anders Carlberg-priset lyfter fram ledare och förebilder som genom sina liv och arbeten är källor till inspiration. Priset delades ut på Fryshuset i Hammarby Sjöstad den 10 november.

Seite återlämnad

Efter 115 år har nu Talma sameby fått tillbaka en seite som LKAB:s första chef Hjalmar Lundbohm tog med sig från ett besök på en helig samisk plats. Lundbohm motiverade stölden med att han ville rädda seiten från att bli stulen av turister.

Talma sameby krävde i ett brev till regeringen och LKAB att seiten skulle återlämnas, och LKAB:s presschef Anders Lindberg säger att det redan var företagets avsikt att så skulle ske.

Återlämnandet skedde med en ceremoni vid Hjalmar Lundbohmsgården, och samebyns ordförande Nils Johanas Allas säger till SVT Sápmi att det är en bra känsla att få tillbaka det som tillhör Talma sameby.

Källa: SVT Sápmi

Play-tips!

I år har Sáminuorra firat 60 år. SVT uppmärksammar det genom programmet Fight ja illu – Sáminuorra 60 år. ”Se Sáminuorra genom årsmötet, aktioner ur arkiven, längtan efter vi:et – från knuten näve till sydisdans, i en berättelse med både “gamlingar” och tonåringar”, står det i programbeskrivningen på svtplay.

Unborn Biru prisas

Filmen Unborn Biru prisbelönades på imagineNATIVE i Toronto, världens största filmfestival för urfolk. Inga Elin Marakatt, som skrivit och regisserat filmen, vann Jeff Barnaby Award och The New Voice in Storytelling Award. Producenten Per-Josef Idivuoma var på plats i Toronto, och tog emot utmärkelserna.

Filmen, där huvudrollerna spelas av Sofia Jannok och Katja Omma Simma, handlar om stulet silver som för en förbannelse med sig.

Källa: SVT Sápmi

Fick lämna Robinson

Robinsondeltagaren Charlie Wiberg fick lämna tävlingen och programmet omedelbart, sedan det kommit till programledningens kännedom att han kallat Wilmer Tuoremaa för ”lappjävel”.

Uttalandet har inte fångats av kamerorna, eller uppfattats direkt av Tuoremaa, utan kom när Wiberg och Tuoremaa var på väg från örådet, på avstånd i från varandra i varsin båt.

Charlie Wiberg förklarar i en artikel i NSD att han inte menat något illa, utan att orden var menade med kärlek, och att han har många samiska kollegor på sitt jobb, där jargongen är hård men hjärtlig.

Wilmer Tuoremaa säger att det var bra att TV4 agerade när uttalandet kom till deras kännedom.

”Det är tråkigt för Charlies skull, men inte acceptabelt någonstans.”, säger han i en intervju med SVT Sápmi.

Tuoremaa säger också att han fått en ursäkt och haft ett bra samtal med Charlie Wiberg och att alla lär sig av misstag.

Källa: SVT Sápmi

Arkiv för december 2023