Anton Westergren, som har fått Sparbanksstiftelsen Norrlands stipendium Unga Ideella krafter för sina insatser att bevara och främja umesamiskan.
Grattis! Hur känns det?
– Det känns roligt att att någon ser att man gjort litegrann och uppskattar det man gör. Jag visste knappt om att stipendiet fanns och jag hade inte hört något om det, så när jag fick ett samtal att fått det för att jag läser umesamiska blev det en väldigt positiv chock. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på ett bättre sätt.
Du benämns som en förebild för andra unga, hur är det att höra det?
– Jag har bara varit mig själv och gjort det jag tycker är kul, så det är roligt att få höra att man är en förebild för unga. Det är ingenting jag satsat på att vara, det har bara blivit så.
Hur gick det till när du började plugga umesamiska?
– När jag gick lågstadiet så fick vi titta på barnens rajd (Sámi Duodjis pegagogiska material) och då fick jag höra att man får läsa samiska i skolan om man är same. När vi hade utvecklingssamtal i slutet på tvåan sa jag till läraren att jag ville läsa samiska. Läraren frågade om jag hade rätt till det och då taggade min mamma igång. Hon skickade in en ansökan och jag hade min första lektion när jag började trean. Lycksele kommun stoltserar med att de har undervisning i samiska så det gick ganska enkelt.
Hur många år har du pluggat samiska?
– Från hösten när jag fyllde nio år tills jag var 19 år och tog studenten. Det blev en del av skolvardagen och det är kul att folk sett det. Jag fick ett lite annat perspektiv när jag fick stipendium för det. Nu när jag inte går skola måste jag ta mer eget ansvar. Det hade kunnat gå bättre, men jag pratar lite med mamma och min lillasyster. Det är inte så att jag ligger i träningsläger, men jag försöker läsa själv.
Hur mycket umesamiska skulle du säga att du kan?
– Jag skulle inte säga att jag kan det flytande, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd på umesamiska. Det är kanske inte på så avancerad nivå, men det är rätt häftigt att jag lärt mig så mycket med tanke på att jag inte hade några förkunskaper.
Vilka pratar du med?
– Förutom mamma och lillasyster har jag småkusiner och mammas lillasyster med familj som också läser umesamiska. De har inte kommit lika långt, men det är suveränt att prata med dem och också lära dem litegrann. Från och med första läsåret har jag varit med på umesamiska språkbad och på senare år har jag varit med som ung ledare och hållit i aktiviteter när det passat. Det är en härlig miljö att vara i.
Vad tänker du om framtiden för umesamiskan?
– Ur mitt perspektiv så ser framtiden ljus ut eftersom det är så många som håller på att lära sig och vill lära sig. Det främjar språket, sedan kanske inte alla som lär sig nu kommer att prata flytande, men de kan lära nästa generation som kommer att kunna prata flytande.
Hade du kunnat ha ett jobb där du får använda språket?
– Ja, det är klart att man funderat åt det hållet. Jag är ingen kontorsmänniska, men beroende på vad man ska jobba med och om det skulle passa med språket så helt klart vore det kul.
Har du några tips till andra som vill lära sig samiska?
– Att ta tummen ur och bara lära sig. Sedan underlättar det att ha andra i närheten som kan litegrann eller som vill lära sig så man har ett sammanhang där man själv kan lära sig. Har du rätt till modersmålsundervisning så ska det inte vara något problem, då är det bara att stå på sig.
Text och foto Katarina Hällgren