Jag minns att det var i mars ifjol det började. Jag bodde i Umeå. Jag och några vänner hade just blivit klara med morgonens första lektion och släntrade iväg till korridoren där vår andra lektion skulle ta plats. Korridoren var tom på elever och på väggen hängde som vanligt den TV- skärm som brukade visa information om schemaförändringar och sådant Den morgonen stod det något på skärmen som fick oss att stanna.
Det stod att kommunen och rektorn hade ett möte där de diskuterade om skolan skulle stängas till följd av covidutbrottet som hade upptäckts några månader tidigare.
Jag och mina vänner tittade osäkert på varandra. Stänga skolan? På grund av en förkylning?
Vi lämnade skärmen, säkra på att vår vecka skulle fortsätta som vanligt. Dagen efter satt vi i våra rum, med alla våra nedpackade skolböcker och skoldatorerna framför oss.
Den första veckan var trevlig. Man kunde sova ut mer eftersom man inte behövde åka buss eller promenera till skolan längre, lunchen man åt var hemmagjord och god och under rasterna var det mer fritt att göra det man ville.
Andra veckan satt jag framför datorn i mitt dunkla rum. Stengolvet var kallt och det molniga vädret utanför fick väggarna i källaren jag bodde i att verka mer grå än vita. Det hade gått flera dagar sedan jag såg mina vänner sist, deras varma närvaro hade bytts ut mot datorskärmens kalla sken och deras röster mot fläktens surrande. Min rädsla för att bryta restriktionerna höll mig inomhus och sakta försvann min motivation och energi. Jag tecknade inte, skrev inget, allt jag gjorde var att sitta framför datorn och vänta på att allt skulle var över snart.
Efter de veckorna hämtade mina föräldrar mig. De menade att om jag pluggade på distans kunde jag lika gärna vara hemma hos dem i Lycksele och hjälpa till på gården.
Att vara hos dem hjälpte. Ett tag.
Efter två veckor var jag tillbaka i min pandemivana. Vaken nätterna i ända med datorn som enda vän. Depressionen gjorde mig irritabel och det gick sällan en dag utan att jag var småaktig och kivades med föräldrarna om något korkat. En rädsla hade också gripit tag i mig. Det hade gått flera veckor sedan mina vänner hört av sig.
Några år tidigare hade jag grälat med mamma. Hon menade att jag hellre tillbringade massa tid framför datorn med mina vänner från skolan än med samiska ungdomar. Att mina vänner som jag festat med, skrattat med, firat med och gråtit med inte var mina vänner, men att en bunt främlingar från samma kultur var det istället. Hur kunde hon säga så?
När depressionen var som värst fruktade jag att mamma hade rätt. Att mina älskade vänner inte saknade mig eller ännu värre, inte brydde sig om mig. Om de brytt sig så hade de väl ringt? Det kanske låter konstigt, men om man aldrig varit så osäker som jag var då så är det svårt att förstå just hur förföriskt tvivel och ilska är. Hur hemskt och befriande det är att känna som om hela världen har behandlat dig fel och vara arg tillbaka.
Insikten kom efter att jag grälat med farsan om matlagning. Jag minns att jag kokade potatis och min knutna näve var så spänd att hela armen darrade. Jag insåg att jag inte kunde leva så här, jag kunde inte vara trött dagarna i ända med en mage som vred sig som en kall, våt handduk varje minut och mina föräldrar skulle inte behöva gå på äggskal för min skull.
Veckan efter besökte jag en psykolog. Hon fick mig att börja skriva dagbok, och efter några möten med henne började jag känna mig bättre. Jag hade till och med stämt träff med mina vänner och jag var på väg tillbaka till Umeå. Vi fikade och det var som om vi aldrig varit ifrån varandra, i deras sällskap kände jag hur fel mamma hade.
Det har gått nästan två år sedan dess. Jag har börjat plugga på universitet där jag möter nya människor varje dag. Jag har börjat teckna och skriva igen och vad bättre är, mina nära och kära är aldrig mer än ett mejl eller SMS bort. Jag mår bättre nu och är allmänt mer tillfreds med saker och ting. Det är intressant att blicka bakåt och se hur mycket som förändrats under den tid som gått.
Jag hade aldrig trott att en pandemi skulle påverka mig så mycket som denna har gjort.
Heaika Wuolab Wollberg