Från nr 3 2018
29-åriga konststudenten Juvvá Pittja har nyligen publicerat sin första diktbok Duođain in dieđe – Vet verkligen inte”där han berättar om hur han som ung samisk renskötare i Gällivare upplevde vardagsrasism och en hård gruvmentalitet som påverkade honom. Det var då han började skriva små texter som nu blivit till en diktbok.
Han behövde liksom många andra unga samiska renskötare en extra inkomst därför sökte han extrajobb i gruvan i Gällivare. Men kontrasterna mellan renskötseln samt gruvjobbet påverkade honom mer än trott
– Jag for från ett liv som var så härligt! Det var frihet, fjäll och renar. Och så tvingades jag arbeta i gruvan, i där all mark var stenig och död.
Juvvá berättar att många renskötare är tvungna att ta tillfälliga jobb i gruvan och att kontrasten blir för stor för många.
– Du är på fjället bland renarna. Då mår du så bra! Men så måste du fara till gruvan för att jobba. Du tvingar dig själv, för att senare kunna vara på fjället igen, och för att kunna köpa foder till renarna.
Han förklarar att han var tvungen att jobba där och att han förstår alla som väljer att jobba i gruvan för pengarnas skull.
– Vi ger allt för att vi bryr oss så mycket om vår familj och våra renar. Allt måste fungera. Men livskontrasterna i våra liv blir för stora och då blir det tungt att leva.
Men en dag på jobbet hände något, han var på en utsiktsplats och såg ut över gruvan då några ord kom till honom. När han kom hem skrev han ner dessa, vilket resulterade i dikten:
Har färdats
Har vandrat
Har vaktat detta döda fjäll
Sett döda gråa träd
Hårda vindar
Giftigt vatten
där inget liv finns
Är det här jag skall leva
var det här mina marker
(Juvva Pittja ur boken “Duođain in dieđe– Vet verkligen inte”)
– Jag kommer ihåg den känslan när jag stod där och såg över den döda markerna. Då kom orden till mig.
Då visste han ännu inte att han hade skrivit en dikt. Det var också då han kände att han inte längre orkade jobba där utan att själv veta i vilken riktning han skulle i livet.
– Jag kände bara att det här livet i gruvan inte passar mig. Det var som om något gick sönder, det var då jag bestämde mig för att sluta på gruvjobbet.
Livet tvingande honom att välja en ny väg. Allt för att må bättre och följa sitt hjärta. Men trots beslutet var han tvungen att fortsätta att jobba ett år till innan han slutade. Han var ekonomiskt bunden eftersom han då för tillfället matade sina renar med foder. Juvvá förklarar att renskötseln ligger närmast i hjärtat för honom, en det tvingade även honom att jobba i gruvan för att klara sig ekonomiskt, något som han inte ville.
Juvvá menar även att uppväxten i Gällivare påverkat honom, då han upplevt mycket vardagsrasism och en hård gruvmentalitet mot samer. Han förstod snart att inte kunde förändra andra människor, men han kunde förändra sitt eget liv till det bättre. De var då han beslutade sig för att flytta till Jokkmokk, där det fanns mer samer vilket gjorde livet lättare.
– Det hade påverkat mig så mycket att jag kände att jag inte kan fortsätta livet där i Gällivare. Det var inte bara en förgiftad miljö även människorna var förgiftade. I det miljön kan man inte skydda sig.
Det var först vid 22-års ålder när han ännu jobbade i gruvan som skrivandet kom till honom. Fast än han är uppvuxen i en konstfamilj med en mormor som är författare, en mor som är designer samt en moster som är konstnär hade han aldrig skrivit förut. Men allt eftersom började han skriva mer och mer och skrivandet blev en stor del av hans liv.
– Det blev mitt sätt att överleva, som en vardagsdrog. Jag måste skriva för att kunna leva då jag har mycket känslor och tankar.
Han förklarar även att texterna ger honom ett perspektiv och när han läser texterna som han skrivit han kan lämna dessa känslor bakom sig.
– När jag upplever något måste jag låta det landa och gro och när det börjar tynga ner mig det är då jag måste släppa ut det. Och så blir livet så lätt när jag har släppt ut det. Det är därför jag skriver.
Juvvá menar att varje dikt som han skrivet har en egen känsla som grund. Men han vet inte var orden tar honom, det kan bli en lång text eller ibland behövs bara några få ord för att förmedla känslan.
Juvvá fortsatte att skriva och en dag berättade han det för sin mormor och visade texterna för henne:
– Mormor som själv är författare förklarade för mig att jag hade skrivit dikter! Det var även hon som som övertalade mig att samla alla dikter och börja arbeta med manuset till en diktbok.
Det var då han visste vad han ville, att skriva en diktbok och han började att skriva utkastet till diktboken Vet verkligen inte. Men processen tog tid, det tog sju från den dagen då han skrev sina första ord från gruvberget tills hans diktbok publicerades i år.
Han berättar att det var en härlig känsla att se resultatet samtidigt som han kunde konstatera något med hans dikter:
– Jag har utvecklats enormt sedan jag skrev de dikterna.
Inspirationen till dikterna kommer till honom från alla upplevelser och känslor som han får. I diktboken finns dikterna både på samiska och svenska då han skriver på båda språken.
– En dag tänker jag på svenska då blir dikterna också på svenska, andra dagen tänker jag på samiska, därför har jag valt att ha dikterna på båda språken, förklarar han.
Idag har han lättare att välja vad han vill göra. Därför menar han att det är viktigt att välja med hjärtat för att må bra.
– När jag skrev den här boken då kunde jag inte välja – jag var fast i ett liv jag inte ville leva. Men ibland måste man besluta sig för att sluta med jobb man inte trivs med.
Idag prioriterar Juvvá sina hemtrakter och sina nära, och saker han mår bra av. Han uppmanar även andra att välja saker och människor till sitt liv som får en att må bra. Och att välja den väg som är bäst för just dig.
– Man han börja med små förändringar om man inte mår bra. Man kan åka på en resa eller börja en kurs sen ser man vad man tycker om och var man vill.
Han reflekterar även om den maskulina stereotypiska bilden av män.
– Man kan tro att vi män är så hård och att vi inte har några känslor. Men det är så lätt att gömma sina känslor och bedöva dem med till exempel alkohol. Men det fungerar inte i långa loppet utan det förstör ditt liv ännu mer. Jag kommer från en kultur där män ska vara så hårda och tuffa. Och det är väldigt svårt att förändras då man har varit så tuff och hård länge. Det är så lätt att gömma sig bakom en mask.
Därför är det viktigt att ha en kanal där man kan släppa ut känslor och för honom fungerar skrivandet och målandet som terapi.
Nu skriver Juvvá på sin andra diktbok samtidigt som han studerar andra året på Konstskolan i Karasjok. Idag vet han vad han vill i framtiden och vad han helst vill jobba med.
– Nu vet jag var jag ska. Jag vill leva på konst och på mitt författarskap. Därför ska jag fortsätta studera konst och kanske även litteratur. Drömmen är att kunna leva på det jag skapar.
Poesin har fått honom att öppna upp sig.
– Att öppna sig är en process. Men när man väl har gjort det så är det härligare och lättare att leva.
Juvvá Pittja uppmanar även ungdomar att pröva vara kreaktiva, att skriva eller måla.
– Just do it! Skriv, måla och så ser du vad som kommer, och ju mer du övar desto finare blir resultatet!
Text Elin Marakatt
Fakta Juvvá Pittja
Från: Gällivare men bor nu i Karasjok.
Gör: Studerar andra året på konstskolan i Karasjok.
Aktuell med diktboken “Duođain in diede – Vet verkligen inte”, Davvi girji 2018.