Jåvva Rensberg från Sörvattnet i Härjedalen och Vilgot Lilja från Lycksele i Västerbotten är uppvuxna 60 mil från varandra. I februari reste de 1 000 mil hemifrån där de lärde känna varandra. Tillsammans var de med och tävlade för Sápmi i Arctic Winter Games. Sápmi hade en trupp på totalt 50 personer bland de totalt 2 100 tävlande från Alaska, norra Kanada samt Grönland.
– Det var häftigt att uppleva invigningen. Nästan som ett riktigt OS, berättar Jåvva.
Vilgot Lilja har spelat fotboll sen han var fem år. Redan som liten tyckte han att det var roligast att stå i mål och det tycker han idag också. Men han har aldrig testat Futsal.
– Det har varit ganska kul. Jag har lärt mig mycket. Det är ganska annorlunda jämfört med vanlig fotboll. Att spela på en så liten plan innebär att man måste spela bollen fort. Det går mycket fortare, säger Vilgot.
Samtidigt som Vilgot räddade bollar i en inomhusarena svettades Jåvva i den 16 gradiga kylan vid skidstadion i – Fort McMurray. Första loppet, fem kilometer skate, gick på spåren som skidklubben Ripan/Ptarmigan, döpt till bävern och björnen.
– Det var kallt och tufft men det var roligt. Det var trevlig start på loppet då det var platt. Sen fick man komma in i det i några uppförsbackar. Sen avslutade vi på topp med en riktigt tuff backe. Det var krampkänningar redan i början av backen men det var bara att bita ihop, berättar Jåvva som säkrade bronset i första racet.
Efter några kalla dagar då termometern dök ner till närmare -40 blev det mildare på slutet av tävlingsveckan, till skidåkarnas stora lycka. Samtidigt som sprinten skulle avgöras hettade det till på futsalplanen när det stod 2-2 med en minut kvar av Sápmis semifinal, Vilgot agerade utespelare varannan match där han fick lämna målet och springa efter bollen istället.
– Det var kul men djävulskt jobbigt. Vi fick en snabb kontring och jag fick bollen i perfekt läge och tog emot den och la in den i hörnet. Det var kul att jag fick avgöra semifinalen, säger Vilgot Lilja.
Efter några jämna matcher i gruppspelet där Sápmi spelade två oavgjorda matcher visade Sápmis killar klass i finalen och vann på grund av sin sin snabbhet, kvicktänkthet, säkra passningsspel och framförallt felfria insatser av alla. När slutsignalen ljöd efter 40 minuter visade resultattavlan 3-0 till Sápmi mot Alberta North.
– Taktiken var att vi hade en som pressade bollförande och tre man längre bak vid vårt straffområde och täckte bollen. De kom egentligen ingenstans. De fick skjuta från långt håll. Men då har målvakten den bollen, för då har man så lång tid på sig.
Trots att det även blev två medaljer för Jåvva de avslutande dagarnas sprint och stafett så var det stolpe ut. I sprinten dominerade Jåvva och stakade starkt i ledning från start till mål i alla de tre kvalloppen. I finalen var han i ledningen i 990 meter. Då segade sig Yukons Simon Connell förbi och segrade för tredje gången på fyra försök.
– Det var surt. Jag var en fot från guldet. Men jag gjorde mitt bästa och får vara nöjd med det, säger Jåvva.
I den avslutande stafetten gjorde en oklar växling att Sápmis P16-lag fick 30 sekunders tidstillägg vilket gjorde att Jåvva återigen blev utan guld och Simon Connell kunde glänsa med fyra raka segrar.
– Det enda som skiljer är färgen på medaljen. Vi körde bättre. Det känns bra att veta att vi var det bättre laget men hade bara otur. Det var ju vi som vann, säger Jåvva Rensberg.
– Jag kan egentligen inte förstå att vi vann, säger Vilgot Lilja.
Text och foto Lars-Ola Marakatt