Med sin nya bok på temat förälskelse tar Moa Backe Åstot läsaren rakt in i högstadiets värld. Med några få ord per sida gestaltar hon skolmiljön, hierarkierna och de starka känslorna som präglar den tiden.
– Jag vill att boken ska hitta till dem som behöver den, till dem som befinner sig i det just nu. Jag var själv en stor läsare i högstadiet och hittade tröst och trygghet i böcker, säger Moa Backe Åstot.
I boken skildrar hon det pirriga och smärtsamma i att vara kär. Samtidigt skriver hon fram högstadiets miljö. Relationerna och den hierarki som härskar och känslan av att det alltid kommer att vara så här.
– Känslorna är så starka då, så mycket är för första gången. Jag tror det är därför jag ofta hamnar i den åldern när jag skriver. Mina egna minnen och erfarenheter är också så tydliga och starka från den tiden.
Nuorat träffar Moa Backe Åstot på Jokkmokks marknad. Hennes nya bok Det är om dig jag skriver har nyss getts ut. Snart väntar några författarbesök, bland annat i Piteå. Fast hon har redan nu fått respons av dem hon skriver för.
– Boken utspelas på skolan och saker kan ha förändrats sedan jag gick där. Därför har nioendeklassare testläst för att se om något är fel eller konstigt. Till exempel visade det sig att en del skolor inte längre har uppehållsrum, så då fick jag ta bort några sådana scener.
Boken består av en dikt på varje sida. Ganska snabbt förstod Moa Backe Åstot att berättelsen skulle vara annorlunda än hennes två tidigare böcker. Den gick inte att skriva på samma sätt som en traditionell roman.
– Jag funderade länge om man kan skriva en bok så här. Berättelsen liknar mer en roman även om formen är dikt. Jag var osäker på om förlaget skulle vilja ge ut den.
Det ville det. Och boken har redan fått positiv respons från flera recensenter.
– Det är något med platsen som gör att det fungerar att vara fåordig. Alla kan föreställa sig sin egen skola. Det räcker med att skriva korridoren, klassrummet eller busshållplatsen. De platserna har vi redan inom oss, säger Moa Backe Åstot.
Flera hemligheter löper genom berättelsen. Högstadiet är, menar hon, en plats där det finns tydliga föreställningar i hur man ska vara.
– Den här boken har jag väl på något sätt försökt skriva med lite dagbokskänsla och komma jaget i boket så nära som möjligt. Jag vill att det ska kännas lite privat på något sätt.
För att träffa rätt hos unga använder hon ett speciellt verktyg: sina egna dagböcker hon skrev från sju-års ålder.
– Mina dagböcker ger mig förståelse för det perspektivet jag hade då, alltså hur jag såg och förstod världen. Jag hämtar mycket inspiration från mina dagböcker, men mina böcker är ändå inte en kopia av mitt liv.
Det kan vara svårt att prata om känslor, kanske särskilt i Sápmi. Moa Backe Åstot har sett hur hennes böcker kan öppna samtal. Till Det är om dig jag skriver finns det även en lärarhandledning.
– I mina böcker försöker jag lyfta det man kanske inte pratar om, speciellt inte som ung. Genom att prata om handlingen i böckerna så kan man också närma sig sina egna känslor utan att det blir privat.
I Sápmi kan det vara svårt att prata om känslor. Hur har det påverkat dig?
– Jag höll mitt skrivande hemligt fram tills jag gick gymnasiet. När jag vann en novelltävling ville ju både familjen och kompisar läsa. Så jag har blivit lite tvingad ut ur min komfortzon.
Moa Backe Åstots sambo William Älgebrink är också författare
– Det blir mycket textsamtal hemma, vi skriver väldigt olika litteratur men vi läser alltid varandras texter.
Moa Backe Åstot har lärt sig samiska som ung vuxen. Efter gymnasiet gick hon flera kurser och kunde till slut byta till lulesamiska med sin áhkko.
– Det har varit en viktig resa, säger Moa Backe Åstot.
Idag skriver hon på ett kortfilmsmanus på lulesamiska. Hon säger att hon troligtvis kommer att skriva en bok på samiska också.
– För mig är samiska ett muntligt språk och det känns svårare att skriva en litterär text. Det som är bra med film är att det är i dialogen språket finns, så där har jag hittat ett sätt att använda samiskan.
Text Anna Sunna
Moa om Jokkmokks unga läsråd:
Som tonåring hade Moa Backe Åstot författaren Ann-Hélen Laestadius som största förebild. I dag är hon själv författare och läsrådsledare i ett projekt som Kulturrådet driver på tre mindre orter. En gång i månaden pratar hon läsning och gör olika litteraturrelaterade saker tillsammans med åtta ungdomar i Jokkmokk.
– Det är ett sätt att fråga unga vad de vill att vuxna ska göra för att främja läsning. De får också lön för sitt arbete. Jag tycker det är viktigt att visa att man kan jobba med litteratur och bo i Jokkmokk.