Folk som sår i snö heter Tina Harnesks debutroman som kom i september. Det är en berättelse om hemligheter och handlar bland annat om 85-åriga Márridja som inte vill berätta om sin cancerdiagnos till någon annan än växeltelefonisten Siri på makens nya telefon. Tina Harnesk bor utanför Arvidsjaur och har både skogsamiska, lulesamiska, nordsamiska, tornedalska och finska rötter.
Du har skrivit en roman med ett stort känslospann, både humor och sorg. Kan du ge en kort glimt från den?
– Det är en roman i samisk kontext som handlar om vad man är villig att göra för att skydda dem man älskar. Den har rötter i många av de sfärer som jag brinner för. Det är om psykisk ohälsa, ofrivillig barnlöshet, tvångsförflyttningarna från Karesuando och i viss mån om föräldraskapet. En stor sak i boken är att jag funderade mycket på hur det är att bli gammal. Huvudpersonen och hennes gubbe är det och de börjar betraktas av samhället som uttjänta. Jag tror det var pandemin som satte i gång just de tankarna. Det finns också en vidlyftig kvinna involverad i boken som är spritt språngande galen.
Du skriver väldigt underhållande. Varifrån kommer den blicken?
– Jag vet inte riktigt, men jag har alltid varit jätteförtjust i att lyssna och läsa på berättelser och förtjust i att skriva. Jag har funderat på hur man kan få till den där känslan som en riktigt duktig berättare och skribent kan. Jag analyserar ord och rytm. Det kan också vara att jag har en aning för stort intresse för det svenska språket.
Din bok har en spännande titel, Folk som sår i snö, varför heter den så?
– Jag är så nöjd med den titeln, den kändes som en snöboll i skrevet. Som språkligt intresserad var det särskilt roligt när jag kunde hitta flera betydelser till titeln. En av dem är hur vi som bor här uppe försöker få saker att växa där det egentligen inte förutsättningar finns. Vi gör det på vårat eget sätt och får det att blomstra. Sen tänker jag även på ”sår i snö” som en skada i snön, och då på allt som staten har utsatt oss för. Sår i snön var gränsen de drog när tvångsförflyttningarna var tvungna att börja. De drog ett snitt rakt genom landet. Jag såg det också så tydligt framför mig hur de vid flytten med rajden söderut efterlämnade sår i snön, de blödde hela vägen.
Hur känns det nu när folk ska läsa din bok?
– Det är fantastiskt att få uppfylla den här drömmen, jag får nypa mig själv i armarna hela tiden. Men det är också jätteotäckt. Nu ska frukten av mitt innersta fläkas ut till allas beskådan.
Text Anna Sunna