Över ett år har gått sedan coronapandemin spreds över världen och förändrade tillvaron på många sätt. Vi frågade några personer om hur deras tillvaro sett ut det senaste året och vad de längtar efter när världen så småningom börjar öppna upp igen.
1. Hur har du påverkats av pandemin och restriktionerna?
2. Vad ser du fram emot?
Saara Hermansson, artist och lärare
1. Genom att konserter blivit inställda och jag inte har kunnat sprida min musik lika lätt. Jag skulle ha min första egna konsert på påskfestivalen i Kautokeino och jag hade en tvåmånaders turné i Kanada, Danmark och Oslo inbokad när pandemin kom. Allt blev inställt och det var tungt att acceptera. Det var inte så mycket att göra åt och man tänkte att det skulle ordna sig till nästa år. Men nu är det nästa år och det har inte ordnat sig. Det har varit svårare att tacka ja till projekt eftersom man måste tänka på risker och att inte resa i onödan. Jag har inte kunnat träffa min familj i Västerbotten på samma sätt, eftersom jag behövt sitta i karantän i två veckor innan jag rest dit. Jobbmässigt har jag haft tur. Eftersom jag jobbar som fjärrlärare så har det inte blivit något stor omställning. Den sociala biten har definitivt påverkat mig mest. Det blev ingen påskfestival i Kautokeino, inget midsommarfirande i Ankarede och inga festivaler. Jag är rastlös och supersocial och jag har saknat de samiska mötesplatserna. Istället har jag fått lösa korsord och sticka tröjor.
2. Jag längtar så efter att få dansa! Dansa och träna. Det är så jobbigt att inte få dansa så jag vill nästan inte tänka på det. Man har så roligt när man dansar. Det första jag tänker göra när man får dansa igen är att åka på dansbandsveckan i Malung.
Sanna Vannar, tidigare ordförande i Sáminuorra
1. På alla möjliga sätt. Jag har fått hålla mig mer hemma, inte träffa så mycket folk och framförallt inte äldre människor. Det har inte varit så mycket flängande som det brukar vara. Alla samefester och samiska sammankomster har varit inställda och det är det absolut tråkigaste. Man har inte haft någonting kul att se fram emot. Sáminuorra har inte kunnat ha de medlemsaktiviteter vi brukar ha i och just att få träffas är det viktigaste för våra medlemmar. Många önskade sig ett fysiskt årsmöte, men det gick inte att genomföra i år heller.
2. En samisk samlingspunkt! En samefest eller ett same-SM, vad som helst där vi får träffa folk som man inte träffar så ofta, bara få träffas och ha kul. Jag hoppas att vi inte behöver vänta till Jokkmokks marknad 2022 för att få träffas. Jag hoppas verkligen det blir en marknad nästa år, Sápmi kommer att gå under annars! Konsekvenserna av att inte få träffa folk på så länge blir att det inte blir naturligt att träffa nya människor och inte heller att umgås över generationsgränserna.
Ailo Thomassen, DJ och artist
1. Jag har påverkats ganska mycket, framförallt som artist. Att inte kunna åka runt på olika arrangemang och möta sin publik har varit väldigt tråkigt. Jag hade en hel del spelningar inbokat i början på pandemin som bara försvann och så har det fortsatt. Privat har det varit en konstig vändning. Jag som bor i Umeå har inte kunnat åka till Gällivare och Luleå och träffa min familj. Framförallt märktes det när min syster fick barn mitt under pandemin och vi fick inte träffa dem på flera månader. Fast hon var på sjukhuset i Umeå så fick vi inte komma dit. Privat gillar jag att resa och det har inte gått. Man har blivit isolerad på ett sätt. En sak som är positiv är att jag fått mer tid att jobba med musiken när man inte kan hitta på så mycket saker annat än att promenera och träna.
2. Det jag ser fram emot mest är att åka på samiska arrangemang. Det är speciellt att möta andra samer på marknaden och på festivaler och man träffar så många människor som man annars inte skulle ha träffat. Det är något unikt med att få träffa andra samer. Självklart längtar jag också efter att stå på scenen och spela min musik för mina fans.
Ida Persson Labba, programledare på Sameradion
1. Jag har varit hemma mer och umgåtts med familjen på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Jag har jobbat hemifrån så hemmet är både ens hem och ens arbetsplats. Alla förberedelser med manusskrivning och research har jag gjort hemifrån. En gång i veckan har jag åkt in till studion och spelat in. Då har det bara varit jag, mina kollegor i radioprogrammet och tekniker på plats. Jag har fått lära mig att skilja på jobb och ledighet, när jag slutat jobba städar jag bort alla jobbgrejer och stänger av mobilen. Att inte kunnat träna på gym har påverkat mig mest, jag brukar träna jättemycket. Det finns dem som säger att man kan träna hemma, men det kan inte jag, det är så tråkigt och jag har inte den disciplinen.
2. Jag längtar att gå på gymmet med gott samvete – och att åka och fika hos folk. Bara att kunna hälsa på människor och röra sig fritt i samhället och inte vara så rädd hela tiden. Och så längtar jag efter att slippa vara irriterad på människor som inte följer restriktionerna.
Text Katarina Hällgren