Reportage

Hur påverkas människor av historiska trauman? Och vad är egentligen ett historiskt trauma? Nuorat lät Anne Silviken, psykolog på SANKS, förklara begreppet både generellt och i förhållande till tvångsförflyttningen.
– Det handlar om ett komplext och kollektivt trauma som påverkar människor över tid och över flera generationer. Tvångsförflyttningen kan ses som en del av koloniseringen och försvenskningen. Inte minst påverkas människor av att detta var en orätt som begicks.

Begreppet historiska trauman är omdiskuterat. Det kom till för att beskriva konsekvenserna för de överlevande från förintelsen, där man forskade på vilken indirekt effekt förintelsen hade på den yngre generationen. Senare började begreppet användas i förhållande till urfolks hälsa och levnadsvillkor och bland andra grupper som blivit utsatta för förtryck. 

– Kan man använda ett sådant begrepp i en samisk kontext? Det finns inte mycket teori eller diskussioner kring det. Men det är ett faktum att det har skett övergrepp gentemot det samiska folket som försvenskning och kolonisering. Det har satt avtryck och är allvarligt och det har skett med intention från de som gjort det. För mig som psykolog innebär det att begreppet blir något jag kan förstå innebörden av.

Anne Silviken förklarar att historiska trauman påverkar flera generationer, inte bara den direkt utsatta.

– Det är dels ett trauma när man ser till vilken upplevelse den utsatta har för det som skett. Den präglar också barn och barnbarn i förhållande till vilken upplevelse deras förfäder hade. Det kan handla om att förlora sitt språk eller att få höra hur ens förfäder blivit utsatta för försvenskning. Det kan både innebära sorg och göra ont.

Idag lider unga samer av vad som skedde med föräldrar och far- och morföräldrar. Det man från forskningshåll kan konstatera är att det tar minst tre generationer innan befolkning som utsatts för historiska trauman helats.

Historiska trauman kan komma till uttryck på olika sätt, berättar Anne Silviken. Någon kan se det som en sorg att inte ha fått lära sig samiska. Bara tanken av att det funnits andra som velat utradera den samiska kulturen genom försvenskning eller förnorskning är förfärlig, säger hon.

– I samband med försvenskning och förnorskning har samer blivit betraktade som mindre värda och den hållningen lever fortfarande som ett tankegods i norsk och svensk befolkning. Det blir internaliserat. De vi möter på SANKS kan vara stolta över att vara same, men samtidigt ha sår eftersom de möter pågående diskriminering och osynliggörande. Vissa känner sig mindre värda och har komplex över att vara same. Man kan tänka sig att de har internaliserat koloniherrens syn på det samiska, en syn som i stor grad var baserad på rasideologi. Att samer och majoritetsbefolkning inte är likställda i lagen spelar också in.

I bland annat Kanada och Alaska har begreppet använts i urfolkssammanhang sedan mitten på 1990-talet.

– Den höga förekomsten av sociala svårigheter, psykisk ohälsa och självmord bland flera urfolk kommer inte utan anledning. Det måste ses i sammanhang av kolonisering, missionering, kulturmord och också i några tillfällen mord på människor. Övergeppen som urfolk har blivit utsatta för, och fortfarande blir, sätter ett avtryck i folkhälsan.

Hon tar tvångsförflyttningen som ett exempel där utmaningarna blir många.

– Det blir polariserade fronter och saker upprätthålls över tid och generationer och bägge parter, både de som flyttade och de som fanns på platsen blir stående i en konflikt.

Just tvångsförflyttningen är ett resultat av det historiska agerandet av svenska och norska staten och det som skedde genom gränsdragningarna som ett led i koloniseringen. Att vara ättling till tvångsförflyttade kan innebära sorg och smärta för hur övergreppet påverkade tidigare generationer.

– Men om det fortsatt är konflikter som ett resultat av tvångsförflyttningen så är man fortfarande direkt berörd av det. Jag tänker också på de som blev tvångsförflyttade, att lämna marker som de har en relation till och flytta till marker som de inte känner till, skapa nya relationer och knyta band till naturen. Hur knöt man an till de nya markerna?

Anne Silviken säger att för de unga samer som är fjärde generationens tvångsförflyttade är tillvaron idag kanske inte normaliserad, men den är deras verklighet som de lever i.

– Att fokusera på den som faktiskt är den skyldiga, det vill säga staten, är bra.

Inte bara de tvångsförflyttade har utsatts för historiska trauman. För de samer som redan fanns på platsen skedde också en orätt.

– Det påverkade båda parter. Hur mycket information gavs? Hur skedde detta rent praktiskt? När det gäller tvångsförflyttningen önskar båda parter att deras historier blir hörda, att de ska ges rum för att berätta. Det som händer med ett trängt folk som blivit utsatta för trauma är att varje gång någon trycker på blåmärket gör det ont. Det sitter i kroppen hos folk.

Anne Silviken hoppas och tror på att en sannings- och försoningskommission kan vara ett steg i rätt riktning, även om hon inte tror det blir någon mirakelkur.

– Den processen inkluderar Sverige och Norge och mig som inte är same. Majoritetsbefolkningen måste också ta till sig detta och det ska bli intressant. Vad ska försonas? Hur ska det ske? Vem ska försonas? 

Hon tänker att det är positivt att det sker för att ta försvensknings- och förnorskningspolitiken på allvar. Hon hoppas också att det skapas arenor inom det samiska samhället för att sätta ord på vad som skett.

– Jag hoppas det blir ett ökat erkännande av att det skett orätter. Det är viktigt att man försöker förstå sig själv och sin familj i ljuset av det som hände. Hur har koloniseringen och försvenskningen påverkat oss? 

Anne Silviken vill lyfta vikten av konstnärliga bidrag i detta sammanhang, som exempelvis Anders Sunna, Sofia Jannok och Timimie Märak, som hon menar är kraftfulla och tydliga i sina etnopolitiska budskap.

– Trots orätt och förtryck från den svenska och norska staten har den samiska kulturen överlevt.

Hon hoppas också att svenska och norska samhället blir utmanade i arbetet med sannings- och försoningsarbete. 

– Vi är en del av en försvenskning och förnorskning som fortfarande pågår och där har också jag som enskild person ett ansvar.

Text Katarina Hällgren

Fotnot: Denna text är publicerad i Nuorat nr 3/2019 i samband med temat om tvångsförflyttningarna, som gjordes i samarbete med SVT Sápmi.