Jag är 19 år och tog studenten så tidigt som i våras, men nu sitter jag i skolbänken igen. Stolen är knarrig och kall och bredvid mig sitter min klasskompis som inte kan ett ord samiska.
Vi tragglar oss igenom texten fast jag redan kan den, och jag funderar lite på vad jag gett mig in på. Det här blir repetition, samma kurs som jag gått i gymnasiet, men samtidigt är väl repetition nyckeln till lärande.
Jag tittar mig runt i klassrummet, vi är omkring 20 personer som alla samlats för den första kursträffen här i Umeå. Vissa är bara nyfikna, vissa ska precis plocka upp samiskan och det är bara jag och två till som har goda förkunskaper.
Jag går samiska nybörjarkurs steg 1 och 2 på Umeå universitet. Kursen är 15 högskolepoäng och går på halvfart. Den är nätbaserad förutom tre obligatoriska träffar i Umeå. Vi har bara en muntlig och en skriftlig tenta som man blir bedömd på i slutet av kursen.
Egentligen ville jag gå Samiska A. Jag ville lära mig språket en gång för alla, för en lektion i veckan och långa perioder utan lärare i grundskolan räckte ju inte.
Men samiska A går bara vartannat år och jag som är född 2005 råkade födas fel år. Jag valde att ta nybörjarkursen, fast jag anade att jag skulle kunna det mesta, eftersom jag kände att lite samiska var bättre än ingen samiska.
Jag tycker det är lätt lika mycket som det är svårt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Till att börja med trodde jag det skulle ta mer av min tid. Jag har nu tid att gå två andra kurser och jobba extra samtidigt som det känns som jag har tid över.
Så om du tvekar att gå samiska nybörjare på universitet på grund av hur tidskrävande det är behöver du inte oroa dig för det.
Det svåra är att ha självdisciplin. Man får massor av material och de veckovisa föreläsningarna på Zoom hjälper en att hålla sig i fas. Man måste vara duktig att lägga ner tid på skolan efter eget tycke och behov.
Även fast jag inte är den eleven som pluggar mest tycker jag ändå det går bra att hänga med. Det går att plugga i sin egen takt, bara man känner sig redo inför den avgörande tentan.
Man är lite ensam när man går kursen. De flesta bor inte här och åker bara till Umeå för träffarna. Och sedan är jag en av de yngsta. Jag vet att vissa av de som bor här i Umeå brukar mötas upp och göra övningar tillsammans, men jag har aldrig tagit mig dit.
Jag skulle behöva någon i min egen ålder att prata samiska med. Bara få säga fel och göra bort sig tillsammans med någon annan. Jag har börjat gå till språkcafeét, som anordnas av biblioteket, med jämna mellanrum. Det har inget med kursen att göra, men när jag kommer dit försöker jag bara prata på samiska. Jag ser det lite som en utmaning.
Stolen knarrar till, läraren tar upp en presentation på skärmen.
”Kasusformer” står det. Det känner jag igen sedan gymnasiet. Ja, ni vet vad man säger om repetition…
Men oavsett allt det här, och att det är jobbigt och tråkigt ibland, är jag mest av allt stolt över mig själv för att jag sitter här och fortsätter lära mig mitt modersmål.
Melly Sarri