Nr 1/2023 – Sida 2

Mette Henriette låter musiken tala

Saxofonisten Mette Henriette släppte i januari sitt andra album Drifting. För Nuorat berättar hon varför hon spelar saxofon och hur det är jobba med orkestrar.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Skivan har ju kommit ut så en sak jag gör är att ta ut musiken på turné. Samtidigt så skriver jag på ny musik och jobbar fram nytt material. De senaste åren har jag upptäckt att jag tycker om att komponera för orkestrar och deras ljudvärld. Att jobba med stråkar och den typen av ljudpaletter. Något som är trevligt nu när pandemin är över är att det går att turnera igen. Som utövare är det väldigt befriande. Det är härligt att både kunna vara saxofonist och komponera samtidigt.

Kan du berätta om ditt andra album Drifting som du släppte i januari?

– Jag brukar säga att det är rörelser. Det spelades in på en tidpunkt när jag fortsatt kunde får den att växa och utvidga sig. Det har varit en del av tanken bakom repertoaren är att de är något som fortsatt är på väg någonstans och pekar mot en riktning.

Du spelar saxofon, hur länge har du spelat det?

– Jag tror jag började när jag var 10 år, så nästan 20 år.

Varför började du spela det saxofon?

– Det var en lyckträff för att min moster hade en saxofon på sin vind. Jag minns det ögonblicket när jag fick den för första gången och lyfte upp den. Det var som jag kände olika saker i mig och en av känslorna jag kände var att det här instrumentet kommer var en stor del av mitt liv.

Spelar du några andra instrument?

– Ja, inte offentligt. Men jag använder piano när jag skriver musik. Jag kan spela de flesta instrument. Det är bra att använda den kunskapen när jag skriver musik och leder band. För det kan ge lite andra typer av idéer.

Musiken på dina album är utan sång, varför det?

– Det kommer från jazzen och där är det inte ovanligt med instrumentalmusik. Jag har alltid varit intresserad av röster, men jag tror att text och en röst kan påverka hur man lyssnar till musik. I alla fall fram till nu har det varit spännande att se hur man kan kommunicera och forma musik bara instrumentalt.

Hade någon kunnat sjunga på dina låtar?

– Ja, det är jag säker på.

Skriver du egna texter?

– Jag skriver lite men bara för mig själv. Det är faktiskt så att ett par av titlarna på albumet och några andra som är på samiska kommer från en resa som jag gjorde till Karasjok för ett par år sedan. Det var författaren Inger-Anna Eira som bjöd in mig. Hon har varit samiskalärare tidigare och hon ville lära mig samiska. Jag hade med mig en dikt som jag hade skrivit själv och den ville jag översätta. Det var några av fraserna och orden som blev otroligt nyanserade och fina.

Du har bland annat komponerat musik för orkestrarna Oslo Philharmonica och Arctic Philharmonica. Hur är det att komponera musik för orkestrar där så många olika instrument spelar?

– Det är helt fantastiskt. Det är svårt att sätta ord på det, men man kan jobba med så många lager när det är så många människor som spelar. Det blir flera dimensioner. Man kan jobba med att utforska bakgrund och förgrund. Det finns både trä och strängar, de är så många material i en ensemble. Jag tycker bara det oändligt inspirerande att utforska det klangmässigt, rytmiskt och formmässigt.

Tror du man höra att du är från Sápmi i din musik du komponerar?

– Det är upp till lyssnaren att det avgöra, det kan jag inte säga något om. Men jag har ju hört folk som säger att de upplever det. Så för en del så är det kanske så.

Vad händer för dig i år, 2023?

– Det blir turné i år med min trio. Vi ska på olika festivaler och ha konserter runt omkring i Europa och kanske också andra kontinenter. Jag gör också musik till en schweizisk dokumentär om en konstfotograf och jag jobbar även med en ljudinstallation till ett forskningsskepp. Det är fin mix av lite olika saker.

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Det går inte att säga en. Det är en mångfald i Sápmi med alla röster som kommer fram och alla röster från människor som inte tar steget ut i offentligheten och börjar arbeta med musik. Det tycker jag är det fina med musiken i Sápmi är att du inte behöver vara på en scen för att ha ett värde. För mig personligen har Inga Juuso en plats i mitt hjärta. Hon och jag ville väldig gärna arbeta tillsammans, men så avled hon. Hon är en person jag önskar fortfarande levt.

Vilken är din favoritlåt /jojk från Sápmi?

– Det finns inte någon som är utpräglat sig som är den enda. De som är det underbara med jojk är ju att den existerar för ögonblicket, det är något som reflekterar något som är här och nu.

Frågeställare Marica Blind

Hemliga Savza vill fylla dansgolven

DJ Savza var nyligen på Jokkmokks marknad där han spelade. Vem är denna mystiska Dj från Sápmi som valt att dölja sitt ansikte med mask? För Nuorat berättar han lite mer om vem han är.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Just nu ser jag fram emot att fortsätta på några av mina många projekt och slutföra de som är redo att slutföras. Samtidigt kommer jag nog att starta nya projekt och generellt jobba mycket mer med själva produktionen. Det har varit mycket dj-ande på sistone så det har varit mindre fokus på själva produktionsdelen. I övrigt håller jag på att lämna in antagningsprovet i samband med att jag har sökt till studier för musikdesign. Som regel tar jag verkligen saker som de kommer.

På svensk sida har vi bland annat artisterna Hooja och Fröken Snusk som har valt att dölja sina ansikten. Varför har du valt att använda mask för att dölja ansiktet?

– Det har nog att göra med att jag känner att det är lite betryggande att bära mask när jag står på scen. Jag har alltid varit riktigt blyg, men när jag bär masken hjälper det helt enkelt nerverna. Det plus att jag generellt tycker det är coolt när artister bär masker.

En del som döljer sitt ansikte vill inte berätta sitt riktiga namn, hur hemlig är du med din identitet?

– Det händer nog att jag själv avslöjar det ibland, så för mig är det egentligen ingen kris. De flesta får nog reda på om de frågar rätt personer.

Ditt artistnamn är Savza, varför har du valt det artistnamnet?

– Jag ville hitta något som passade mig som person samtidigt som det låter bra på samiska. Det var därför jag landade på Savza ganska snabbt eftersom jag som ett får kan vara lika knasig och förvirrad, haha! Visserligen var det inte förrän ett år senare som jag insåg att det fanns ett annat band, The Blacksheeps från Nesseby, som också hade får som namntema, så det kanske låg i det undermedvetna? Jag tycker att DJ Savza låter bra, dessutom är jag också är ganska lugn när jag inte DJ:ar.

Kan du beskriva din musik?

– Det är elektronisk musik som jag skapar på datorn. I regel gör jag något inom house, men jag har även gjort filmmusik (osäker på om det kan kallas klassisk musik), men den typ av musik man hör i till exempel filmer. När jag gör musik gör jag det jag känner för där och då, jag vill testa så många olika saker som möjligt, men främst house kommer vara min go to.

Njávdám är namnet på din senaste singel, kan du berätta mer om den?

– Det är electrohouselåt som jag började med 2022. Som de flesta av mina projekt börjar det med att jag bara leker i programmet och skapar det jag kommer på. Det här är projekt som jag sedan kommer tillbaka för att jobba mer med, och om jag får en bra stämning av det så jobbar jag på dem tills de är färdiga eller tills jag har fastnat, vilket händer väldigt ofta! Namnet Njávdám, som betyder Neiden och som är en plats i Sör-varanger, valde jag för att viben jag får från låten påminner mig om sommaren då jag och min bror ofta åkte till dit på dagsturer.

I februari spelade du på Jokkmokks marknad, hur var det?

– Det var otroligt trevligt och stämningen kunde inte ha varit bättre! Det var mycket folk som dansade och jag är säker på att de kunde känna skakningarna i Gällivare, haha! Jag spelade många olika saker samtidigt som det var första gången jag spelade fyra timmar i sträck. Jag var väldigt spänd på om jag ens kunde göra det, men det gick riktigt bra och de fyra timmarna bara flög förbi som om det vore två timmar. Jag trivdes och det såg ut som att flera andra trivdes lika mycket.

Vad händer för dig i år, 2023?

– Just nu har jag inget i kalendern, men om en dörr öppnas sig får jag väl gå igenom den. Jag kommer definitivt att åka till en festival/konsert eller två, vare sig det blir bakom ett DJ-bord eller ute på dansgolvet.

Vilken är din favoritgrupp eller artist från Sápmi?

– Om jag ska vara helt ärlig ser jag upp till alla. Jag tycker själv att det är otroligt att vara en del av den samiska musikmiljön och jag har fått mycket hjälp på vägen, vilket jag är otroligt tacksam för! Därför alla är mina favoriter!

Vilken är din favoritlåt eller jojk från Sápmi?

– Det här är också något som varierar mycket för mig, då mitt humör har mycket att göra med vad jag lyssnar på där och då. Jag tycker att ISAK:s version av Maze är väldigt fin, samtidigt som jag gillar jojkarna Jon Henrik Fjällgren gjort.

Frågeställare Marica Blind

Elle Sáve är matinfluencer

De flesta, och bästa, minnena från hennes barndom handlar om mat på ett eller annat sätt. Nu driver Elle Sáve Gaup ett matkonto på Instagram, där hon visar upp sin version av samisk mat och delar med sig av recept.

På Elle Sáves instagramkonto finns alltifrån matiga frukostar till desserter med hjortron och rätter av kött och fisk i många olika former.

– Jag älskar att laga mat hemma och jag hade länge tanken att det vore kul att göra en kokbok. Men jag vill nå så många unga som möjligt och då tänkte jag att det är enklare med sociala medier än med en bok.

Elle Sáve berättar att hon delar med sig av både matglädje och recept och som en bonus använder hon samiskan för att synliggöra och stärka språket och även kulturen.

Elle Sáve har lagat mat så länge hon kan minnas. Eller rättare sagt minns hon inte när hon började med matlagning, så ung var hon.

– När jag tänker på barndomsminnen så är de flesta minnena på något sätt förknippat med mat på ett eller annat sätt som fisketurer och bärturer, så intresset har följt mig sedan jag var liten.

Elle Sáve är utbildad kock. Hon funderade både på ingenjör och på fysioterapeut, men skoltröttheten gjorde att hon inte var helt motiverad att plugga en lång utbildning. Det blev kockskola, och först hade Elle Save siktet inställt på att bli konditor.

– När vi skulle välja inriktning andra året kom jag fram till att det är mer allsidigt att laga mat, och desserter får man ju göra som kock.

Elle Sáve har jobbat som kock på oljeplattform. Nu är det ett tag sedan, men hon hoppar in om det behövs vikarier. Istället jobbar hon som kock för ICR, International Centre för Reindeer Husbandry.

Under Jokkmokks marknad var Elle Sáve en av kockarna i det portabla köket Boaššu/ Indigenous FoodLab i samband med Sáminuorras 60-årsfirande.

– Det är verkligen kul att jag får jobba med samisk mat, det är ju det jag gillar bäst.

Hennes instagramkonto driver hon på fritiden och där ligger fokus på att göra roliga och nyskapande maträtter med det traditionella samiska köket i grunden. Den samiska mattraditionen är den som står Elle Sáve närmast och den hon är uppvuxen med.

Hon väljer för det mesta samiska och lokala råvaror och hon hoppas att de som följer hennes konto ska bli mer medvetna om vad de äter och i större utsträckning välja lokala råvaror.

– Min största önskan är också att värna om naturen vi har och klarar vi att få folk att inse värdet i naturen så vill de också vara med och värna den. Får man människor att stötta lokala verksamheter så ger det ringar på vattnet. Särskilt nu när det pratas om att maten är så dyr så är det fint att veta att man kan få tag på bär, kött och fisk från naturen nära en.

Recepten hon delar med sig av är traditionella, men samtidigt lite moderna. Hur mycket man kan piffa upp traditionell mat utan att gå över gränsen har hon funderat en hel del på.

– Jag tänker att jag har tryggheten i att jag har tillräcklig kunskap om samiska mattraditioner och därför vågar jag vara mer öppen och leka lite, jag känner mig trygg i det.

Men, säger hon, många har väldigt starka känslor för de traditionella mattraditionerna och maträtterna, inte minst äldre samer. Därför tror hon att många inte vågar experimentera så mycket.

– Jag tror också att många väljer bort traditionella råvaror och väljer att köpa råvaror i butik för där kan man köpa hela världens mat. Jag kan förstå om folk väljer bort våra samiska råvaror om man inte vågar använda dem på ett nytt sätt.

Elle Sáve är noga med att poängtera att hon tycker att traditionell mat är bra nog, utan att modernisera.

– Jag gör det för att inspirera andra att använda mer samiska råvaror och visa att man kan göra annat än att bara koka allt. Och jag brukar få meddelanden från samer som har dessa råvaror hemma och som tycker det är kul att jag visar andra sätt att laga dem på.

Vilka är dina favoritingredienser?

– Det är allt som oftast renkött eller fisk, helst röding. Och jag använder mycket lök, jag är extremt glad i lök. Men det är inte alla som håller med.

Vilken är din favoriträtt?

– Jag har väldigt många. Renkött i alla former. Men att få äta blodkorv, antingen om man lagar det själv eller blir bjuden, det är en lyxmåltid. Jag känner också en stor tacksamhet när jag får äta det. För det första tar det tid att laga, det är svårt att få tag i råvaror om du inte äger renar själv och det är en traditionell maträtt.

Vilka råvaror, förutom kött och fisk, har du alltid hemma?

– Frysta grönsaker. Det är alltid bra att ha och på vintern är frysta grönsaker ofta nyttigare än färska grönsaker som man köper i butik.

Vad gör du när du snabbt vill laga en middag?

– Då gör jag väldigt ofta renskav, det går snabbt. Kanske med pasta till. Eller suovas med potatismos.

Text Katarina Hällgren

Jåvva och Villgott fixade medaljfest för Sápmi

Jåvva Rensberg från Sörvattnet i Härjedalen och Villgott Lilja från Lycksele i Västerbotten är uppvuxna 60 mil från varandra. I februari reste de 1 000 mil hemifrån där de lärde känna varandra. Tillsammans var de med och tävlade för Sápmi i Arctic Winter Games. Sápmi hade en trupp på totalt 50 personer bland de totalt 2 100 tävlande från Alaska, norra Kanada samt Grönland.

– Det var häftigt att uppleva invigningen. Nästan som ett riktigt OS, berättar Jåvva.

Villgott Lilja har spelat fotboll sen han var fem år. Redan som liten tyckte han att det var roligast att stå i mål och det tycker han idag också. Men han har aldrig testat Futsal.

– Det har varit ganska kul. Jag har lärt mig mycket. Det är ganska annorlunda jämfört med vanlig fotboll. Att spela på en så liten plan innebär att man måste spela bollen fort. Det går mycket fortare, säger Villgott.

Samtidigt som Villgott räddade bollar i en inomhusarena svettades Jåvva i den 16 gradiga kylan vid skidstadion i – Fort McMurray. Första loppet, fem kilometer skate, gick på spåren som skidklubben Ripan/Ptarmigan, döpt till bävern och björnen.

– Det var kallt och tufft men det var roligt. Det var trevlig start på loppet då det var platt. Sen fick man komma in i det i några uppförsbackar. Sen avslutade vi på topp med en riktigt tuff backe. Det var krampkänningar redan i början av backen men det var bara att bita ihop, berättar Jåvva som säkrade bronset i första racet.

Efter några kalla dagar då termometern dök ner till närmare -40 blev det mildare på slutet av tävlingsveckan, till skidåkarnas stora lycka. Samtidigt som sprinten skulle avgöras hettade det till på futsalplanen när det stod 2-2 med en minut kvar av Sápmis semifinal, Vilgot agerade utespelare varannan match där han fick lämna målet och springa efter bollen istället.

– Det var kul men djävulskt jobbigt. Vi fick en snabb kontring och jag fick bollen i perfekt läge och tog emot den och la in den i hörnet. Det var kul att jag fick avgöra semifinalen, säger Villgott Lilja.

Efter några jämna matcher i gruppspelet där Sápmi spelade två oavgjorda matcher visade Sápmis killar klass i finalen och vann på grund av sin sin snabbhet, kvicktänkthet, säkra passningsspel och framförallt felfria insatser av alla. När slutsignalen ljöd efter 40 minuter visade resultattavlan 3-0 till Sápmi mot Alberta North.

– Taktiken var att vi hade en som pressade bollförande och tre man längre bak vid vårt straffområde och täckte bollen. De kom egentligen ingenstans. De fick skjuta från långt håll. Men då har målvakten den bollen, för då har man så lång tid på sig.

Trots att det även blev två medaljer för Jåvva de avslutande dagarnas sprint och stafett så var det stolpe ut. I sprinten dominerade Jåvva och stakade starkt i ledning från start till mål i alla de tre kvalloppen. I finalen var han i ledningen i 990 meter. Då segade sig Yukons Simon Connell förbi och segrade för tredje gången på fyra försök.

– Det var surt. Jag var en fot från guldet. Men jag gjorde mitt bästa och får vara nöjd med det, säger Jåvva.

I den avslutande stafetten gjorde en oklar växling att Sápmis P16-lag fick 30 sekunders tidstillägg vilket gjorde att Jåvva återigen blev utan guld och Simon Connell kunde glänsa med fyra raka segrar.

– Det enda som skiljer är färgen på medaljen. Vi körde bättre. Det känns bra att veta att vi var det bättre laget men hade bara otur. Det var ju vi som vann, säger Jåvva Rensberg.

– Jag kan egentligen inte förstå att vi vann, säger Villgott Lilja.

Text och foto Lars-Ola Marakatt

Multikonstnären Ella Marie Hætta Isaksen “Jag var Ester”

Hon är prisad för sitt artisteri och har vunnit både Sámi Grand Prix och Stjernekamp. Nu kliver Ella Marie Hætta Isaksen, 24, in i filmens finrum. För Nuorat berättar hon att hon lever sin dröm och om hur nöjd hon är över sina prestationer i den nya samiska storfilmen Ellos Eatnu.

– Jag blev Ester, då jag var helt inne rollen, och jag är väldigt nöjd. Jag hade inte kunnat göra det bättre.

På 1970-talet blev Alta centrum för en konflikt mellan staten och samerna eftersom Norges regering ville dränka byn Máze och renbetesmarker under vatten då vattenkraften skulle byggas ut. Men regeringen möttes av hårt motstånd av både samer och naturvänner. Konflikten är utgångspunkten i filmen Ellos Eatnu där Ella Marie Hætta Isaksen har huvudrollen.

Inspelningen har tagit två år, men hon har ägnat tre år av sitt liv åt att bekanta sig med huvudrollskaraktären, Ester.

– Ole Giever såg mig i teveserien Stjernekamp och lärde känna mig. Han tyckte att jag passade in i rollen som han hade föreställde sig det. Han frågade om jag var intresserad. Men jag fick genomgå många castingar och tester, berättar Ella Marie.

Det hela har varit en stor utmaning för henne som inte hade andra skådespelarerfarenheter än hennes insatser på kulturskolan i Tana under sin uppväxt. Trots att ingen annan i familjen var i branschen kände hon att scenen hade en dragningskraft. Men hennes liv skulle först ta henne åt ett annat håll. Hon gillade nämligen att uttrycka sig i ord och att skriva låttexter och melodier.

– Jag tror det kom naturligt för mig då jag kände ett stort behov av att uttrycka mina känslor. Jag behövde lätta på mitt hjärta ibland genom att skriva.

I Sápmi slog hon igenom 2016 då hon vann Sámi Grand Prix med sin egenskrivna låt, Luoddaearru, som hon även vann minoritetsmusikfestivalen Liet International med. Hon skrev själv text och musik till låten.

– Det känns så länge sen.

Du såg så självsäker ut på scenen?

– Jag var bra på att spela. Jag var van vid att stå på scen efter mina teaterupplevelser. Men jag var inte van att sjunga, berättar Ella Marie.

2017 startade hon bandet ISÁK tillsammans med Daniel Eriksen ja Aleksander Kostopoulus. Det tog inte länge förrän det gav eko. Året efter ställde hon upp i TV-tävlingen Stjernekamp där det blev guld.

Det känns som att stjärnorna stod rätt när du föddes. Hur känner du själv över dina musikframgångar och utmärkelser?

– Jag är stolt att det gått så bra. Det har känts som om jag följer magkänslan. Den är viktig för mig. Mitt mål har alltid varit att jag ska livnära mig på det här. Nu har jag gjort det några år, jag lever min dröm, säger Ella Marie.

Innan pandemin var hon till Jordanien med norska kungahuset och spelade inför Jordaniens prins. Under coronapandemin hann hon avverka varenda viktig talkshow i Norge, Kåss til Kvelds, Senkveld och Skavlan. Ain Du utnämndes som årets låt i Sápmi och hon blev årets nykomling i Sápmi music awards och tävlade om samma titel i P3:s guldgala.

Hon lyckades ändra namnet på det etablerade varumärket joikakakaker i Norge. Från en leende same i kolt till bild på renar. Istället för Jojka och jojkekaker är namnet nu Vilti och köttbullar i viltsås. ISÁK gav ut albumet Roasut 2021, hon skrev en bok, startade podcast och lärde känna karaktären Ester.

Hur hinner du med allt?

– Jag räknar aldrig hur mycket jag jobbar för jag jobbar jämt. Jag har inga ledigheter eller helger. Då reser jag som oftast och gör konserter. Men jag gillar att jobba, det ger mig kraft och jag känner att jag befinner mig på en plats som är menad för mig. Man ska vara tacksam.

I hennes hemstad Oslo försöker hon delta på kulturevenemang så ofta som möjligt tillsammans med vännerna, då får hon prata samiska berättar hon. För det finns en stor samisk omgivning i Oslo.

– Jag hämtar också kraft från det samiska samhället speciellt där vi är i majoritet. Jag gillar att vara på festivaler och med min familj. Jag brukar åka till Kautokeino där min mors släktingar bor och vara där och prata samiska. Där behöver jag inte förklara någonting utan bara vara.

Ella Marie är numera rutinerad och älskad podcaströst. En podcast hon gör tillsammans med Sajje Solbakk där de tar upp ämnen som är viktiga att lyfta i Sápmi. De har två säsonger bakom sig och ämnena är allt från att ragga till att visa samisk kraft men även tunga ämnen som våldtäkter, ämnen som de diskuterar tillsammans med inbjudna gäster.

– Vi brukar skratta även om det är tunga ämnen.

Ella Marie kallar sig själv för multikonstnär och har många bollar i luften. Hennes grupp ISÁK jobbar med ny musik men även annat som inte är offentligt ännu. I hennes roll som samisk i offentligheten har hon träffat många som vill prata. Det gav henne idén om att skriva en bok, då hon kände att hon inte alltid har tid att förklara allt för främlingar. Boken, Derfor må du vite at jeg er same, är hennes debutbok.

– Jag träffade många i Sápmi men även på andra håll som delade med sig av sina berättelser. Både samer och de som förnorskats och andra. De visste inte så mycket om samer. Jag började skriva svar på alla frågor jag fick. Som till exempel hur samer bor och om samer upplever det som att de har fått det bättre eller sämre. Jag hade inte alltid tid att förklara hela den samiska historien för alla. Det här är mitt sätt att ge människor konkreta svar, berättar hon.

När vilar du?

– Jobbet ger mig energi. Min kille sköter om mig. Vi sköter om varandra. Efter att jag träffat min kille är jag bättre på att ta hand om mig själv. När vi är tillsammans kan vi slappna av. Även mina släktingar, min syster och mor är viktiga för mig.

Hur ser din vardag ut?

– Dagarna är väldigt olika. Ibland är jag på resa, jobbar med något musikprojekt. Träffar olika människor. Det är väldigt roligt. När jag inte jobbar är jag i Oslo med min pojkvän och träffar vänner.

Ella Marie är aktuell i filmen Ellos Eatnu som visas på filmfestivaler runtom i världen. Filmen har redan hunnit vinna ett pris på Göteborg filmfestival, kritikerpriset på Dragon Awards FIPRESCI där Ella Marie lovordas för sina insatser i filmen. Hon själv tackar regissören och filmskaparen Ole Giæver för hennes insatser.

– Han har lärt upp mig. Han har jobbat som lärare på teaterhögskolan här i Oslo. Han brukar säga att jag nu har en bachelorutbildning i teater efter de här åren. Han har varit mitt stöd. Det var inte alltid det var så svårt och utmanande, för det mesta löste det sig naturligt. Vi har pratat mycket om varför Ester väljer som hon gör. Så det har varit ett nära samarbete med Ole och jag kände mig trygg trots att allt var nytt för mig, berättar Ella Marie som själv fick lära upp Giæver.

För mitt under projektet fick han reda på att han också tillhör urfolket när han började kolla upp sin historia.

– Han fick reda på att han är same. Jag har lärt honom samiska. Han hittade motivation till att lära sig. Det måste komma inom en själv. Men det är inte lätt.

I Filmen Ellos Eatnu får vi bekanta oss med Ester, som kommer hem till Alta och börjar jobba som lärare samtidigt som protester kring dammbygget tagit fart.

Ester väljer att prata norska och gömma sin samiska identitet. Ella Marie själv är född 1998 och har inte behövt skämmas för sin samiskhet berättar hon.

Det svåraste under inspelningarna var att hitta rätt mindset då inget spelades in kronologiskt och Esters utvecklingskurva är brant. Det var även svårt för henne att ta in varför Ester skäms över att vara same.

– Jag har själv varit skrytsam och stolt över min samiskhet. Ester är ganska tyst och vill inte veta av hennes samiska identitet. Det tog ett tag att förstå det där.

Ella Marie fick hämta inspiration från hennes egna äldre släktingar, på sin mors sida. I Kautokeino har alla upplevt förtrycket, berättar Ella Marie.

– Alla mostrar och morbröder har gått på internat i Kautokeino. Alla har upplevt förnorskningen och trots det har de lyckats behålla språket. Men det har blivit stora ärr kvar och jag har tänkt mycket på det, om Esters sorg.

Hur tycker du själv du lyckats i din första långfilmsroll?

– Jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag var totalt uppslukad av rollen. Det är jag stolt över. Jag låtsades inte, jag var Ester.

Filmen Ellos Eatnu hade premiär i Máze i mitten av januari i år. Ella Marie var på plats och berättar att det var en varm stämning och fin upplevelse.

– Många tackade för att de valde att visa filmen där först, berättar hon.

Hur var det att se filmen under Tromsö filmfestival?

– Ganska intensivt. En stor upplevelse, skrämmande att andra ska utvärdera vad jag gjort. Det var lite konstigtmen en bra upplevelse och jag var så glad när jag var där då det var många som tog väl emot filmen och det var en varm energi.

Men trots att Tromsö är en stad med stor samisk närvaro är det inte alltid samma varma energi att offentligt visas sig med gákti i stan, berättar Ella Marie som fick vara med om en obehaglig upplevelse under Tromsö filmfestival. På kvällen när de firade kom en äldre man och ställde till en scen när en av Ella Maries kompisar hade sin gákti på sig.

– En man satte sina händer innanför hans gákti och frågade om han hade torrkött med sig. Vi andra fick gå emellan, och påpekade att så gör man inte. Vi sa att de var en rasistisk inställning att agera på det sättet. Han ville bråka och sa att samer inte tål någonting. Det där är tyvärr inte första gången det skett liknande händelser, berättar Ella Marie.

Hon har fått lära sig mycket om hur saker och ting förhöll sig på 1970-talet. Efter att ha träffat dem som var och demonstrerade i Alta säger Ella Marie att det både är bättre och sämre. Trycket är stort på marker i Sápmi på grund av industrialiseringen och klimatförändringarna och det görs många intrång. Men i kultursektorn ser hon en klar utveckling till det bättre, en utveckling där hon själv har med ett finger i spelet.

– Det är spännande att känna att jag är med och påverkar samhället.

Ella Marie kämpar för samiska rättigheter och kallar sig själv för aktivist.

– När det är som det är i Sápmi och många lider under staten då känner jag att jag inte har något val. Jag måste kämpa och slåss för våra rättigheter för att framtida generationer ska ha det bättre än vi har det. Jag har inte valt det utan det har blivit så.

– Jag hoppas att samer och majoritetsbefolkningen ser filmen. Att de lär känna Ester och genom henne förstår vad vi samer har gått igen så att vi i framtiden har möjlighet att komma överens på ett bättre sätt.

Text Lars-Ola Marakatt