Första 2014, andra 2016 och nu, 2018, kom tredje plattan av och med Sara Ajnnak. Den heter Gulldalit – Can You Hear Me och är något helt nytt.
– Ja, om man sätter på den nya och förväntar sig något som man har hört med mig förut blir man besviken. Jag utvecklas. Alla gör det, vaknar upp med nya perspektiv och insikter varje dag.
Vilka insikter har du fått mellan 2016- och 2018-skivorna?
– Att jag inte ska bry mig så mycket om vad andra ska tycka! Att inte sätta mig själv innanför ramar. Jag kommer från umesamiskt område, men jag kan ändå säga lo lo lo lo. Nu är jag mer lekfull.
Spelar det roll att du blivit äldre?
– Jag ser mig inte som en gammal 39-åring, men ja, man blir väl tryggare, med mer kunskap och erfarenhet.
På den nya plattan är det fler språk och fler instrument, hur tänkte du?
– Jag ville tänka annorlunda, bredare, hur långt kan samisk musik sträcka sig?
Du pratar också?
– Ja, vet du, det är ju ett gammalt sätt att försätta lyssnaren i rätt sammanhang och stämning, sen kör jojkaren igång sin grej. Gamla vuöllie har ofta en berättelse som gör det lättare att förstå ett dolt budskap i jojken.
Du säger att hela skivan är en saga, en berättelse om ditt Gargnäs, hur då?
– Min nya producent Stein Austrud sa ”Förstår du inte att du är ett unikum som bor där ute?”. Så hade jag inte sett det. Så började jag spela in ljud i min vardag. Jag kände att jag kan använda alla grejer som fanns runt mig till musiken. Det blev ett friare sätt att göra det. De första två plattorna vågade jag inte tänja på det traditionella. Jag brukar jämföra med en bildkonstnär som målar med blått, gult, rött och grönt och av respekt inte går vidare.
Vad ska du göra 2019-2020?
– Jag ska ge det lite tid nu och se vad som händer, vilka dörrar som öppnas. Man behöver inte sparka in alla själv. Efter att jag gick i väggen har jag utvecklat en emotionell smarthet. Jag kan pressa ibland, men sen tar jag det lugnt i vissa perioder. Så som alla snackar, alltså, men som få gör. I februari far jag på turné, bland annat till Kanada.
Text Pia Sjögren
Om Sara Ajnnak
Sara Ajnnak, född Israelsson, uppvuxen i Dearna, Västerbotten, bor i Dráhkie med man och två barn, tio och åtta år. Sara är 39 år.
ABBA eller Beatles?
Beatles. Jag gillar gitarrer, skulle faktiskt kunna bli kär i en gitarrspelare. ABBA, förlåt, men jag tyckte det de försökte göra var lite mer plastigt.
Hav eller fjäll?
Fjäll, Tärna eller Svaipa.
Sommar eller vinter?
Sommar, jag tycker om att bada. Gargnäs har massor med badställen. Och Ruttjebäcken är ju ett äventyr för sig. En gång simmade jag över Vindelälven i 13-gradigt vatten. Det var för kallt. De coola från Blattnicksele simmade i våtdräkt, vi utbölingar från Gargnäs var hårdare och simmade insmetade i vaselin och med flytväst, haha!
Oslo eller Stockholm?
Jag gillar inte stora städer, men säger väl Stockholm där jag har fler vänner att gå på café med. Min hemliga last är att jag älskar konditorier. Bästa kakan… är biskvi. Bageriet i Tärnaby har goda.
Ro eller åka skogsskidor?
Skogsskidor. Ro kan ju vara lite blåsigt och läskigt. I skogen vet man var man är och kan drömma sig bort eller tillbaka i tiden. Jag får kraft från träden.