Nr 4/2020

Sydsamiskan har aldrig varit något för henne. Det har Anna-Marja Persson intalat sig själv under många år. Men under en promenad i höstas, med en sydsamisk podd i lurarna, tog hon beslutet att lära sig samiska. Och lade ut beslutet på sociala medier.

– För mig kändes det som att sista pusselbiten i mig lades på plats.

Anna-Marja Persson från Bååhne/Hosjöbotten jobbar som projektledare på Samerådet och driver på fritiden podden Samesystrar. Båda de komponenterna har fått henne att fundera mycket på identitet och även på det samiska samhället i stort.

I ett av avsnitten av Samesystrar medverkade Ylva Pavval och pratade om att återta sitt språk och det satte igång många tankar och känslor hos Anna-Marja. 

– Först tänkte jag att språk är väl bra att prata om. Sedan redigerade jag avsnittet och lyssnade igenom det ganska många gånger under arbetet. Varje gång jag hörde samtalet gick det rakt in i hjärtat. När jag väl släppte avsnittet så föll allt på plats.

Anna-Marja var ute på en promenad och det råkade vara samma dag som gïelevåhkoe startade. Hon lyssnade på en podd på sydsamiska och insåg att hon faktiskt förstod en hel del. Plötsligt spelade hon in ett snap på sydsamiska och skickade iväg det till några vänner.

– Det fick vara som det var och bli som det blev. Jag spelade in också ett klipp på sydsamiska och lade ut det oredigerat på min Instagram. Jag kände att nu är det dags att börja använda sydsamiskan.

Anna-Marja medger att det var lite av en strategi att lägga ut sitt beslut på sociala medier för allas beskådan.

– Jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag behöver pressa mig själv ut över stupet. Gör jag mitt beslut offentligt kan jag inte backa. Jag kände bara att jag ville ut med det. Att det råkade vara under gïelevåhkoe var ju en bra timing.

För Anna-Marja har det alltid varit en akilleshäl att inte ha språket, och hon säger att hon alltid tänkt att språket inte är för henne. Hon har känt att hon har andra delar i sin identitet, men språket får någon annan ta hand om.

– Jag tror att jag ursäktat mig med det hela mitt vuxna liv. Det har blivit min sanning att jag inte kan lära mig samiska, trots att jag sett att andra lär sig sydsamiska. Det är ett språk som alla andra och jag har lärt mig andra språk, varför skulle inte jag kunna lära mig sydsamiska?

Genom åren har Anna-Marja fått höra att det är svårt och krångligt. Och visst, säger hon, så var det kanske förr när det inte fanns undervisningsmaterial.

– Men idag finns internetkurser och sociala medier. Det finns inte längre några ursäkter för att inte lära sig.

Språket har trots allt funnits med henne genom livet. Hennes aajja pratade alltid samiska med henne när hon var barn och Anna-Marja läste sydsamiska när hon gick i skolan. 

– Att vara ensam i ett rasistiskt samhälle och bli mobbad för att man är same, och sedan läsa samiska efter skoltid när alla andra gått hem var inte så kul. Jag försökte smita från samiskalektionerna och jag har så dåligt samvete för det idag.

Anna-Marja har även läst sydsamiska ett år på Umeå universitet för femton år sedan. Det, säger hon, gjorde hon mest för att andra tyckte att det skulle vara bra, men hon tyckte inte det var så kul. 

– Men något som jag upptäckt nu är att allt jag läste under det året har på något sätt funnits i mig och väntat på att aktiveras. Jag är förvånad över vilka kunskaper som finns där och ändå har jag gått runt och sagt att jag inte pratar samiska.

Hennes släktingar i Hosjöbotten pratar samiska och Anna-Marja tycker det är underbart att höra och hon förstår mycket.

– Men så är det den där språkspärren. Nu kliver jag över den med jättesteg och visar upp på sociala medier att det här är min språkliga nivå nu.  Jag känner skit samma, jag är 36 år nu, hur länge ska jag vänta på att lära mig samiska. Jag behöver göra det här för min skull, och kanske jag inspirerar andra, vilket jag gjort, och det känns jättefint. Det är bara så värt det, jag vill ju vara en förebild också.

En månad efter att Anna-Marja gick ut på sociala medier med sitt beslut så har hon hunnit ha sitt första samtal enbart på samiska. Hon skriver på sydsamiska med dem hon vet kan och tar alla tillfällen i akt att skriva på samiska, även om hon ibland medger att hon glömmer bort sig om hon skriver något som ska iväg snabbt.

– Jag har kanske inte gjort allt som jag hade tänkt, så det är bra påminna sig själv. Jag har tänkt att jag ska ringa någon en gång i veckan och prata samiska och lägga ut mer grejer på samiska på sociala medier, det ska jag bli bättre på.

Hon säger glatt att hon får meddelanden på sydsamiska från personer som tidigare bara skrivit på svenska.

– Det är inte alltid vi skriver grammatiskt korrekt, men vi förstår varandra och talspråksskrift är bättre än ingenting. Jag kan komma på mig själv med att tänka ”jäklar, vad häftigt det här är!”. Jag kan ha konversationer och skriva på samiska med folk, vilken rikedom och lyx.

Anna-Marja har en tidsplan och den består i att hon om fyra år ska prata flytande sydsamiska. 

– Sedan vet jag inte hur länge jag kommer att podda, men jag har tänkt tanken att göra ett poddavsnitt enbart på sydsamiska. Jag har inte vågat skriva det som ett mål än, men det skulle varit stort om det blir verklighet.

Text Katarina Hällgren

Nicklas Danielsen, som är från Röros, men som numera bor i Umeå. Han är utbildad arkeolog och har jobbat inom det militära. Nu har han tagit över rollen som projektledare för Ubmejen Biejvieh. 

Hur är det att ta över som projektledare för samiska veckan?

– Utmanande! Dessutom är det en utmanande tid för att genomföra kulturarrangemang över huvud taget. Läget är lite dåligt, men vi får helt enkelt försöka göra det bästa vi kan utifrån de förutsättningar vi har. 

Vad har du för erfarenhet av att vara projektledare?

– Jag har jobbat i mindre, avgränsade projekt tidigare. Det har varit till exempel fotbollscuper, eller en- till tvådagars arrangemang genom kulturorganisationer. Men det här är det största, och det första där jag faktiskt får betalt för att vara projektledare. 

Hur ser din arbetsdag ut just nu? 

– Jag har min fysiska arbetsplats på Tráhppie, och sitter oftast där. Jag arbetar på med planering av samiska veckan och har kontakt med våra samarbetspartners. Vi befinner oss i en pandemi, och jag har satt mig in i de rekommendationer och restriktioner som gäller. All planering utgår från den rådande situationen, och det är lite problematiskt att vi bara har råd, och inga beslut från regeringen eller myndigheterna att förhålla oss till. Men vi planerar för att genomföra samiska veckan, i mindre skala och med begränsat antal fysiska möten. Mycket går att genomföra, men kärnan i samiska veckan är förstås att få träffas, så det blir ett amputerat arrangemang.

Har du deltagit i samiska veckan i Umeå tidigare – och i så fall – vilket är ditt bästa minne? 

– Jodå, jag har deltagit, och som jag sa är det bästa av allt, kärnan i samiska veckan, att så många samer möts på en plats. Det känns tråkigt att den biten riskerar att falla bort nu, men vi måste förhålla oss till den situation vi lever i. 

Vad tror du att samiska veckan betyder för Sápmi?

– Det är en mötesplats, en arena för konstnärer, artister, de som jobbar med duodji… alla får en plats att visa upp sig, presentera sig, möta andra samer och bygga nätverk.

Vad tror du samiska veckan betyder för icke-samer?

– Vi måste vara realistiska och se att samiska arrangemang oftast inte skapar så stort intresse utanför den samiska kretsen. Samiska veckan, liksom andra arrangemang, ska ju vara för alla, men min erfarenhet är att det är lite svårt att nå ut. Se till exempel på Raasten Rastah i Röros, en stor och etablerad samisk kulturfestival. Lokalbefolkningens engagemang för den är litet. Konserter brukar locka en del, men det blir svårt nu eftersom vi inte kan räkna med stora publikevenemang. Vi kan fortsätta att tänka och fundera på hur man ska klara att nå ut, men redan idag kan alla som vill delta och vara med, och jag vet inte om vi ska göra så mycket mer. 

Vad har samiska veckan betytt för dig genom åren?

– I och med att jag bott på norsk sida, och först på senare år varit med här, så är det fel att säga att samiska veckan i Umeå påverkat en stor del av mitt liv. Men det är en viktig mötesplats.

Vilka förändringar kommer vi se med dig som projektledare?

– Haha, det här är svårt att svara på. Det hade varit mycket enklare i ett normalt läge. Nu kommer det att bli stora förändringar, men det är svårt att säga vad som är resultatet av en ny projektledare och vad som är resultatet av pandemin och de restriktioner som finns. Men jag vill försöka vara en frisk vind, förnya den samiska veckan och se till att den hålls aktuell.

Om du får välja en gäst, vem som helst i hela världen, att bjuda in som föreläsare eller artist, vem skulle det bli? 

– Oj, det var svårt. Men tänk om jag hade fått bjuda in Áillohaš, som tyvärr inte är med oss längre. Det hade varit den ultimata gästen. 

Vad ser du för framtid för samiska veckan?

– Förutsättningarna för samiska arrangemang som återkommer över en längre tid finns redan.Jag har en optimistisk tro på det här, och vi ska försöka ta tillvara de synpunkter vi får från deltagare, både publik och medverkande. Det handlar inte om att jag vill kritisera tidigare projektledare, eller ”make Samiska veckan great again”, utan det handlar om att utan ett inre, aktivt engagemang dör många arrangemang ut. Det är som att driva en restaurang, du startar med en bra meny i nya lokaler och gästerna är nöjda. Men om inget förändras på tjugo år börjar gästerna tröttna på menyn och din restaurang. Du måste lyssna på de synpunkter du får in, och förändra för att hålla intresset uppe. 

Text Marianne Hofman

Fjäll eller Hav? 

– För min del får det bli fjäll.

Hund eller katt? 

– Det är hund. 

Kött eller fisk?

– Jag säger kött. 

Skidor eller cykel? 

– Haha, det här är lite känsligt. Men det får bli cykel. 

Biokväll eller TV-kväll? 

– Som det ser ut just nu så måste valet bli tv-kväll.