Stöld
Ann-Helén Laestadius
Romanus Selling
En bra bok kännetecknas av att läsningen går lätt och texten dröjer sig kvar. Så var det för mig när jag läste boken och lyssnade på ljudboken Stöld. Boken börjar med en renstöld och huvudpersonen, nioåriga Elsa, bevittnar att hennes kalv dödas och tjuven skär av öronen så att renmärket inte kan fastställas. Tjuven hotar flickan till tystnad. Så dras läsaren in i Elsas berättelse, en flicka och ung kvinna i renskötseln. Laestadius är en skicklig berättare och med ett starkt och noggrant språk ger hon liv i texten så det blir som en film. Laestadius skildrar bättre än någonsin tidigare det samiska samhället och är träffsäker och kritisk när hon ger en bild av hur till exempel könsmönster i näringen ser ut eller hur strukturell rasdiskriminering går till och hålls vid liv i Sverige än idag. För mig som samisk läsare är de här debatterande delarna av boken som skildrar och diskuterar Sápmi givande. Jag tror att boken kommer att fungera så att för icke-samer är boken spännande som en kriminalroman för att de lär sig och upptäcker hur Sápmi ser ut idag. Samiska läsare å sin sida kan genom boken undersöka sidor av vårt samhälle som är svåra, tunga och känsliga. Och som tur är har boken den här dubbelkommunikationen, att den passar till alla och att boken inte är svår att förstå, tung eller enformig för läsaren att ta till sig.
Rasism dödar rent av enskilda människors själ och levnadsglädje. Och precis så subtil som rasism är, och hur majoritetssamhället och små orter normaliserar rasdiskriminering och nedvärdering, det kan Laestadius beskriva. Läsare från majoritetsbefolkningen måste bli chockade av huvudpersonens erfarenheter av rasism, som ju delas av oss andra samer.
Texten har, precis som Elin Anna Labbas bok, samiska ord. Kapitlenas tal är på samiska. Kanske är författaren själv också närmare språket nu? Ann-Helén Laestadius är en viktig författare och det borde nomineringskommittén för Nordiska rådets litteraturpris också inse nu.
Ánne Wuolab