Pitesamiskan är en viktig del av livet, identiteten och vardagen för systrarna Maria och Sara Unnes.
– Det är det vi har, det är det som alltid har funnits hos oss, säger Maria Unnes.
– Det är en del av familjen och en del av den man är, säger Sara Unnes.
De har båda deltagit i Sametingets mentorsprogram, vilket betytt en hel del för språket.
De har vuxit upp i ett hem med pitesamiskan ständigt närvarande, även om samtalen mestadels skedde på svenska.
– Svenska var det språk vi lärde oss först, men även om vi inte pratade flytande samiska hemma så fanns den alltid med, mer och mindre beroende på vad vi gjorde, berättar Maria Unnes.
Att få läsa pitesamiska i skolan är ingen självklarhet, eftersom det är så få talare som kan lära ut språket. Men systrarna Unnes fick undervisning i pitesamiska i grundskolan i Arjeplog.
– I gymnasiet var lulesamiska det som erbjöds och jag fick välja mellan det eller inget. Det är nog så det oftast ser ut. Pitesamiskan får man med sig hemifrån, inte via skolan, säger Sara Unnes.
Bägge två har också deltagit i Sametingets mentorsprogram. Där har de under två års tid haft tillgång till mentor och möjlighet att prata pitesamiska ett par timmar i veckan.
– Det har naturligtvis betytt en hel del, även om två timmar i veckan är lite tid, säger Maria Unnes. Helst ska man ju också träffa sin mentor, men eftersom vi bor på olika ställen så har det oftast blivit via telefon.
Mentorsprogrammet är nu avslutat, men både Maria och Sara tänker att de kommer att fortsätta hålla kontakt med mentorn.
– Vi fortsätter att prata privat, utanför mentorsprogrammet. Lever man likadana liv så är det lätt att hitta saker att prata om, och det är kul att kunna underhålla språket, man tappar fort annars. Jag hoppas att mentorsprogrammet startar en gång till, och att fler tar chansen att hoppa på, säger Maria Unnes.
– Där jag bor, i Moskosel, finns inte så många att prata samiska med, och sambon är inte samisktalande. Då är det bra att kunna ringa både till sin mor och till en mentor för att prata pitesamiska. Men jag använder ändå alltid samiska ord i vardagen, det blir en blandning av svenska och pitesamiska. Min sambo har lärt sig vissa ord på pitesamiska och förstår oftast vad jag säger och menar, säger Sara Unnes.
Även Maria, som bor i Dikanäs, blandar in pitesamiskan i svenskan.
– Både jag och sambon lever med renen, och i den vardagen använder man många samiska ord, både på pite- och nordsamiska, utan att man tänker på det. Men för min del är det nog framför allt i slöjdandet jag använder samiska ord. Idag har jag klippt ut till en slähppa, och måste tänka till om jag ska hitta det svenska ordet, barmkläde. Allt jag gör i slöjden, alla delar och alla moment, har ju samiska ord, och det är dom orden jag lärt mig och använder.
Maria Unnes berättar med ett skratt om när dottern kom hem och berättade att hon skulle gå och hälsa på farmor.
– Farmor, vem är det?, tänkte jag. Mina barn har en aahkka, inte en farmor.
För Maria blev språket ännu viktigare när hon fick egna barn.
– Det fanns en tid i tonåren när jag var ganska obrydd, och i gymnasiet fick jag inte läsa samiska eftersom jag inte hade något betyg i det från högstadiet. Men nu när jag har egna barn känns samiskan väldigt viktig.
2019 fick pitesamiskan ett godkänt skriftspråk, men varken Maria eller Sara har lagt så stor möda på att lära sig skriva.
– Jag skulle absolut vilja lära mig mer om att skriva. Talandet och skrivandet följs ju åt på ett sätt. Men talandet går före, säger Sara Unnes, som arbetar som språkstöd på förskolan i Arvidsjaur.
Några läromedel på pitesamiska finns inte i dagsläget. Men förutsättningarna för att lära sig språket och att använda det är mycket bättre nu än när systrarna växte upp, menar Maria Unnes.
– Nu finns kurser och böcker på pitesamiska. Det finns få talare och då är det svårt att hitta lärare eller kursledare, men förhoppningsvis blir vi fler och fler som använder språket.
Både Maria och Sara Unnes tror och hoppas att pitesamiskan kommer att leva vidare.
– Vilket språk som helst, inte bara samiskan, lever så länge det kan talas. Och pitesamiskan kommer alltid att finnas kvar, den finns skriftligt och det finns inspelningar. Det kommer alltid att finnas möjlighet att lära sig pitesamiskan, och därför kommer språket aldrig att dö ut helt, säger Maria Unnes.
– Det är upp till oss, det är vi som är unga nu som kan se till att språket fortsätter att användas, genom att själva använda det och genom att ge det till våra barn, säger Sara Unnes.
Text Marianne Hofman