Saxofonisten Mette Henriette släppte i januari sitt andra album Drifting. För Nuorat berättar hon varför hon spelar saxofon och hur det är jobba med orkestrar.
Vad gör du musikaliskt just nu?
– Skivan har ju kommit ut så en sak jag gör är att ta ut musiken på turné. Samtidigt så skriver jag på ny musik och jobbar fram nytt material. De senaste åren har jag upptäckt att jag tycker om att komponera för orkestrar och deras ljudvärld. Att jobba med stråkar och den typen av ljudpaletter. Något som är trevligt nu när pandemin är över är att det går att turnera igen. Som utövare är det väldigt befriande. Det är härligt att både kunna vara saxofonist och komponera samtidigt.
Kan du berätta om ditt andra album Drifting som du släppte i januari?
– Jag brukar säga att det är rörelser. Det spelades in på en tidpunkt när jag fortsatt kunde får den att växa och utvidga sig. Det har varit en del av tanken bakom repertoaren är att de är något som fortsatt är på väg någonstans och pekar mot en riktning.
Du spelar saxofon, hur länge har du spelat det?
– Jag tror jag började när jag var 10 år, så nästan 20 år.
Varför började du spela det saxofon?
– Det var en lyckträff för att min moster hade en saxofon på sin vind. Jag minns det ögonblicket när jag fick den för första gången och lyfte upp den. Det var som jag kände olika saker i mig och en av känslorna jag kände var att det här instrumentet kommer var en stor del av mitt liv.
Spelar du några andra instrument?
– Ja, inte offentligt. Men jag använder piano när jag skriver musik. Jag kan spela de flesta instrument. Det är bra att använda den kunskapen när jag skriver musik och leder band. För det kan ge lite andra typer av idéer.
Musiken på dina album är utan sång, varför det?
– Det kommer från jazzen och där är det inte ovanligt med instrumentalmusik. Jag har alltid varit intresserad av röster, men jag tror att text och en röst kan påverka hur man lyssnar till musik. I alla fall fram till nu har det varit spännande att se hur man kan kommunicera och forma musik bara instrumentalt.
Hade någon kunnat sjunga på dina låtar?
– Ja, det är jag säker på.
Skriver du egna texter?
– Jag skriver lite men bara för mig själv. Det är faktiskt så att ett par av titlarna på albumet och några andra som är på samiska kommer från en resa som jag gjorde till Karasjok för ett par år sedan. Det var författaren Inger-Anna Eira som bjöd in mig. Hon har varit samiskalärare tidigare och hon ville lära mig samiska. Jag hade med mig en dikt som jag hade skrivit själv och den ville jag översätta. Det var några av fraserna och orden som blev otroligt nyanserade och fina.
Du har bland annat komponerat musik för orkestrarna Oslo Philharmonica och Arctic Philharmonica. Hur är det att komponera musik för orkestrar där så många olika instrument spelar?
– Det är helt fantastiskt. Det är svårt att sätta ord på det, men man kan jobba med så många lager när det är så många människor som spelar. Det blir flera dimensioner. Man kan jobba med att utforska bakgrund och förgrund. Det finns både trä och strängar, de är så många material i en ensemble. Jag tycker bara det oändligt inspirerande att utforska det klangmässigt, rytmiskt och formmässigt.
Tror du man höra att du är från Sápmi i din musik du komponerar?
– Det är upp till lyssnaren att det avgöra, det kan jag inte säga något om. Men jag har ju hört folk som säger att de upplever det. Så för en del så är det kanske så.
Vad händer för dig i år, 2023?
– Det blir turné i år med min trio. Vi ska på olika festivaler och ha konserter runt omkring i Europa och kanske också andra kontinenter. Jag gör också musik till en schweizisk dokumentär om en konstfotograf och jag jobbar även med en ljudinstallation till ett forskningsskepp. Det är fin mix av lite olika saker.
Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?
– Det går inte att säga en. Det är en mångfald i Sápmi med alla röster som kommer fram och alla röster från människor som inte tar steget ut i offentligheten och börjar arbeta med musik. Det tycker jag är det fina med musiken i Sápmi är att du inte behöver vara på en scen för att ha ett värde. För mig personligen har Inga Juuso en plats i mitt hjärta. Hon och jag ville väldig gärna arbeta tillsammans, men så avled hon. Hon är en person jag önskar fortfarande levt.
Vilken är din favoritlåt /jojk från Sápmi?
– Det finns inte någon som är utpräglat sig som är den enda. De som är det underbara med jojk är ju att den existerar för ögonblicket, det är något som reflekterar något som är här och nu.
Frågeställare Marica Blind