Elen Krogh Ravna (30) som med sin masteruppsats i urfolksstudier Here we are just inside-out gáktis vann Árdnápriset 2025 och 10 000 kronor. Priset delas ut av UiT Norges arktiska universitet. Elen fick ett bra omdöme av juryn för sin nytänkande uppsats i ett viktigt ämne.
Hur var det att göra master i ett ämne där du själv var en av dem som var med?
– Jag tror det är lite extra. Du får insikten och har kanske lite mer förståelse. Det var tungt på ett sätt, men det var kanske också lite terapeutiskt. Någon gång kunde jag gråta när jag analyserade intervjuerna. Men det fyllde en funktion där jag själv fick göra min upplevelse till något positivt och få mer förståelse och insikt. Jag skrev om unga samiska kvinnor och jag var en av dem. Jag kunde ha intervjuat mig själv.
Varför valde du att fokusera på kvinnorna som deltog under Fovsenaktionerna?
– Jag märkte att det var väldigt många unga kvinnor som deltog där. Jag funderade på det. Jag har varit engagerad själv och ställt samma fråga: Varför orkar jag det här fast jag är jättesliten.
Vi inom samisk media upplever att det ofta är samiska kvinnor som hörs i debatten. Upplever du att unga kvinnor är mer engagerade än män?
– Det är ofta väldigt många kvinnor som engagerar sig, det har jag upplevt. Majoriteten är kvinnor som tar de här rollerna och engagerar sig. Men under jobbet har jag reflekterat mycket kring det. Är inte unga samiska män lika engagerade som unga samiske kvinnor? Jag har tänkt på att de engagerar sig på andra sätt än det man förväntar sig. Till exempel kanske de blir kvar och bor i sitt lokala samhälle och gör helt andra saker. Kanske vi glömmer att se det som ett engagemang. Det har generellt varit lite forskning om samiska kvinnor så jag har inte ångrat mitt val, men det hade varit spännande att förstå andra sidan.
Vad är ditt starkaste minne från Fovsenaktionerna?
– Det var när jag blev arresterad av polisen. Jag var bara i Oslo några timmar innan jag greps.
Hur var det att bli gripen av polisen?
– Vi förstod inte att vi skulle hamna i en fängelsecell förrän de låste dörren. Vi fick inte sitta tillsammans utan vi var isolerade i omkring fyra timmar i olika celler och hade ingen kontakt med omvärlden. Allt togs ifrån oss. Vissa fick inte ha kolten på sig ens. Inte telefon. Jag kunde inte ringa hem. Det var hopplöst. Jag tyckte det var komiskt och jag började nästan le åt det hela. Genom väggarna kunde jag höra andra som jojkade i sina celler. Det lilla utrymmet hade toalett i samma rum och en tunn madrass på sängen. Enda kontakten var när vakten kom in med en torr brödskiva och någon pocketbok att läsa. Det var en traumatisk upplevelse och extremt orättvist. Jag var inte yngst och jag kan tänka mig att det var en mer traumatiskt upplevelse än vad många förstått.
Vilka anklagelser riktades mot dig?
– Att vi inte följde polisens begäran. Vi var en väldigt liten grupp som greps. Vi riskerade böter på 5 000 kronor. En del riskerade 8 000 kronor i böter. Det var där man förstod att konsekvenserna kan bli stora för att engagera sig. Men vi blev helt frikända och behövde inte betala.
Vad kom du fram till i din masteruppsats?
– Att en samisk gemenskap är viktig för människors “wellbeing” som jag skriver. De jag studerade var från förnorskade familjer, och då blev den samiska gemenskapen viktig för dem. Gemenskap leder till att du får ett erkännande av att du är nog god same vilket leder till att du vill lära dig samiska. Men det kan även handla om en gemenskap i duodji för att du ska vilja sy din egen gákti. Just en inkluderande gemenskap där du alltid är välkommen oavsett din bakgrund är viktig för människors välmående.
Hur märktes det under Fovsenaktionen?
– Trots att det var en ganska tung upplevelse och psykiskt belastande så upplevdes det som att det var enklare att vara på fovsenaktionen än att inte vara där. Gemenskapen som uppstod var otroligt viktig för deltagarna. Och när de åkte hem var de helt ensamma.
Är det något mer som du tycker bör lyftas fram i din forskning?
– Att fovsenaktionisterna också hade ett omsorgsfullt perspektiv. Att man gjorde valet att delta på grund av omsorg för det samiska samhället. Det handlar inte om individers behov utan många gånger kvinnors omsorg för sina barn, även om flera av de kvinnor som deltog inte hade egna barn. Många pratade om att det handlade om framtida barns behov. Exempelvis i valet att välja språk och jobb kan det i kvinnors fall handla om att barnen ska kunna prata samiska i framtiden. Jag tror inte att män tänker så. Men det är inte något jag kan bekräfta eftersom det inte är något jag studerat. Men utifrån kvinnornas egna reflektioner verkar det som om de kanske tänker mer på framtida generationer och aktionerna handlade om omsorgen till dem och det samiska samhället och gemenskapen.
Text Lars-Ola Marakatt
Fem snabba frågor:
Studera eller jobba?Jobba (Nu som projektledare för etablerandet av samiskt språk och kulturcenter till Hammerfestområdet).
Böcker eller film? Böcker.
Kött eller fisk? Kött.
Demonstration eller festival? Festival.
Sambo eller singel? Sambo.
Restaurang eller hemlagat? Hemlagat.