Ann-Helén Laestadius som släppt boken Skam som är den tredje och avslutande boken i Sápmitrilogin.
Var det befriande att släppa den tredje boken?
– Det är alltid dubbelt. När man jobbat så hårt blir det tomt. Nu var det ännu värre på ett sätt. Eftersom det var en trilogi och man levt med historierna så länge – Samtidigt är det väldigt skönt att vara klar med alla trauman och gå vidare.
Var namnet på boken ett självklart val?
– Jag bytte faktiskt titel under arbetets gång. Först skulle boken heta Synd, men jag kom på att synd var för snävt och mer inriktat på det religiösa. Boken handlar mer om skam på flera plan.
Hur har det varit att skriva boken?
– Precis som med de andra böckerna var det ganska tungt då det är svåra ämnen. Det var inte lika mycket research den här gången eftersom den bygger mycket på egna erfarenheter från Kiruna på 1970- till 1990-talet. Det har varit en balansgång, och det är viktigt att påpeka att det inte är en självbiografi även om det lätt kan uppfattas så. Den handlar om förlusten av språket och skammen i olika situationer. Men det har också varit kul att skriva om 1980-talet och tänka tillbaka på hur man hade det då, hur man såg ut och vad man gjorde. Tiden utan mobiler. Jag är glad att jag hade den uppväxten. Då var vi inte nåbara och översköljdes inte av information som nu. Vi var mer fria från föräldrar och övervakning. Det var tufft på ett sätt men hade många fördelar. Man blev självständig tidigt på ett sätt som dagens unga kanske inte blir.
Är det något av händelserna i din uppväxt som har präglat boken?
– Det är ingen specifik händelse, utan mer känslan man växte upp med. I skolan, när man började skydda sig själv, och lät bli att säga att man är same. Ett annat tydligt exempel på att det fanns hat var när vägskyltarna med samiska ortnamn började bli övermålade. Det var ett anonymt påhopp och en jobbig påminnelse om att det fanns hat, vilket skapade en känsla av otrygghet. Rädslan för att man skulle råka illa ut som same. Men samtidigt, de positiva delarna som styrkan och tryggheten i släkten och hur viktig den äldre generationen är, det har format mig och finns också med i boken.
Vad har du fått för reaktioner från läsare?
– Jag får så otroligt mycket meddelanden från folk som känner igen sig. De delar med sig och känner igen sig i att förneka sitt ursprung. Den verkar ha slagit an även för många på andra sidan. En person berättade hur de i familjen fick lära sig att hata samer. Det har varit väldigt rörande och berörande på många sätt. Igår fick jag ett otroligt mejl där en person skrev att han läst min bok och tänker ta kontakt med samer som han inte behandlat så väl.
Du debuterade 2007 med Sms från Soppero och du har gett ut Stöld, Straff och nu senast Skam. Hur har ditt liv förändrats från en okänd till en känd författare i Sverige?
– Det har blivit en stor skillnad om man ser på den samiska litteraturen överlag. Från att jag och Annica Wennström ofta var i princip ensamma samiska författare på bokmässan i Göteborg till att mässan ifjol hade samiskt tema och det var fantastiskt att se på så många i i gákti och höra folk prata samiska. Det är kul att vara en del I det som sker och att vi är fler samiska författare och en starkare röst. För egen del hade Augustpriset 2016 stor betydelse och boken Stöld vände allting. Innan dess sa min revisor att jag nog kommer bli fattigpensionär. Nu är jag publicerad på 29 olika språk. Det har förändrat mitt liv. Jag har min agent Kaisa Palo att tacka för så mycket, det har verkligen varit en resa.
Hur går du vidare efter Sápmitrilogin?
– I natt vaknade jag och började tänka på nästa bok. I Skam finns en karaktär som är värd en egen historia. Jag har skrivit en väldigt kort idéskiss. Det blir en en fjärde fristående bok och den ska utspela sig i Kiruna. Jag ska inte säga för mycket eftersom det är dumt att skapa förväntningar för tidigt. Boken Skam pratade jag om redan för femton år sedan och folk har frågat efter den sedan dess, haha.
Text Lars-Ola Marakatt