Silversmycken, skinnföremål, härnmattor i olika storlekar, älgöronmössa och en vattentät skopmehke. Det var några av alstren som andraårseleverna i duodji på Samernas utbildningscentrum visade upp under den årliga utställningen under Jokkmokks marknad.
På frågan om vad som varit roligast – och vad som varit den största utmaningen blir Laura Rantatalo Suikkis svar detsamma på båda frågorna.
– Att sy!
Andraårseleverna var i år en liten skara, fem stycken totalt. Det har i sin tur gjort att det varit lätt att samarbeta och att lita på varandra, berättar Laura.
– Vi pratade redan i början av det här året om att snälltolka varandra. Vi visste att vi kommer att vara stressade inför marknaden så att inte ta det andra säger som kritik har vi haft i bakhuvudet hela tiden, berättar Teresa Forsgren.
Och även om vägen fram till den traditionsenliga vernissagen, som alltid infaller strax efter marknadsinvigningen, inneburit en hel del jobb och sena kvällar och nätter så har det ändå vilat ett sorts lugn inför utställningen, menar Kerstin Karlsson.
– Jag tror nog att andra varit mer oroliga än vad vi har varit att vi ska hinna klart.
Men en viss urladdning har det också varit.
– Det känns som att jag kan andas igen. Jag har inte tänkt på att jag gått runt och hållit andan för det har varit en del stress och nervositet, säger Teresa Forsgren.
Att jobba mot en utställning, säger hon, innebär mycket fix som inte syns i det färdiga resultatet och som inte ryms inom ramen för en 40-timmarsvecka. Som att planera och förbereda olika material och att ha kontakt med etablerade slöjdare.
– Vi har rätt mycket kontakt med kunskapsbärare från våra olika områden, säger Teresa.
Izabel Nordlund säger att Lisbeth Kielatis är en person som varit otroligt viktig för henne under skolåren hittills.
– Hon känner till min släkt och min familj och det har varit otroligt värdefullt att bolla saker med henne. På en lördag förmiddag när det inte finns lärare på plats och jag behöver veta om jag får använda grönt till ett visst alster eller om jag får ha snoddarna på ett visst sätt, då har hon alltid varit tillgänglig och det har varit jätteviktigt.
Ett av Teresas alster i utställningen var en traditionell oväderskrage i otraditionellt material, nämligen plast.
– Idén kom till efter min konfirmation 2010. Det var regn och vi var i Ankarede på midsommar och hade fått nytt silver och ny gapta och sedan skulle man på med en skopmehke och dölja allt det fina. Jag och min kompis Marika Renhuvud sa att vi kan ju lika gärna ta på oss en jacka för ingen ser ju allt det fina man har under. Sedan var på på Storsjöyran där de sålde plastponchos. Då kom vi på att göra något liknande i samistyle. Jag lovade henne att om jag någon gång går på Samernas ska jag sy en sådan, så det känns kul.
Eftersom materialet är så pass skört berättar Teresa att hon bara fick en chans på sig att sy sömmarna.
– Jag är en perfektionist och det var viktigt för mig att göra något som det inte är prestation bakom utan bara kul och lite konstigt.
Och hon är medveten om att materialet inte är varken traditionellt eller hållbart.
– Men jag vill ju visa det traditionella som finns under den så jag tänker att det går att kombinera. Och jag har hållit mig till traditionellt mönster.
Ett av Izabels alster som fick mycket uppmärksamhet var en lulesamisk mössa sydd av älgöron. Idén kommer från hennes släkting Sara Linnea Rimpi som under en älgjakt upptäckte att älgöron har samma form som den lulesamiska mössan.
– Vi pratade om det så jag tänkte jag testar. Det finns så lite kunskap om lulesamiska mössor och pälsmössor överlag så jag tänkte att det är en rolig grej att prova på.
Det var lättare sagt än gjort, visade det sig. Izabel berättar att det tog jättelång tid att flå öronen eftersom materialet är så skört.
– Närmast huvudet är skinnet jättetjockt och längst ut är det tunt som papper. Drar man för hårt går det sönder och skär man med kniven går det sönder. Jag fick liksom lära mig med händerna hur jag skulle göra. Sedan fick jag hitta ett mellanläge hur hårt jag kunde sy och vilka sömmar jag kunde använda. Det har varit som ett stort experiment, men det har varit jäkligt kul också.
Och jo, det har gått åt några älgöron avslöjar Izabel.
– Men folk har varit jättegenerösa, inflikar Teresa, och berättar att när världen fick vetskap om att Izabel sökte älgöron dök det upp öron från alla möjliga håll.
– Jag har älgöron till en hel produktion, säger Izabel och skrattar.
Text Katarina Hällgren