Hyllade skådespelaren Elin Oskal spelar huvudrollen Elsa i filmen Stöld och beskriver upplevelsen som svår, kylslagen, farlig och en välsignelse. Hon erkänner att hon inte fått jobbet utan lite hjälp av storasyster. Elin hoppas att filmen blir till hjälp för samerna när så många runt om i världen sett filmen.
– Det är bra när det samiska får större plats i världen, då är det inte längre så coolt att vara rasist.
För två år sen var Elin Oskal mest känd för sin röst. Med låtar som The Way You Make Me Feel och Bávkkanas på BlimE. Men även för att hon var rösten till Anna i Frozen 2. Idag är det miljontals människor som sett henne runtom i världen, men det var nära att det inte alls blev så.
– Det var inte det att jag inte ville eller orkade, men jag hade ingen tro på att det skulle gå bra.
Hon hade precis upplevt en lång och krävande castingprocess och var besviken när hon inte fick rollen till den norska filmen som hon castat för.
– Jag hade helt slutat att tänka på att jag någon gång skulle bli skådespelare efter den processen. Jag trodde inte det var möjligt och hade gett upp. Jag hade exponerat mig och satt hela min själ i den castingen och när det inte lyckades tänkte jag, fuck this!
Men storasyster Ann-Marge hade andra planer och anmälde lillasyster till castingen. Elin kunde inte säga nej och några veckor senare, två dagar innan julafton 2022 fick hon sitt livs julklapp. Då bodde Elin Oskal i Kautokeino, platsen som föräldrarna lämnade när hon var ett och ett halvt år.
Hennes far bestämde sig då för att flytta till Elins mammas hemtrakter Lönsdal, till Saltfjäll renbetesdistrikt. Elin hade en fin men utmanande barndom, för det var långt ifrån en samisk ort som Kautokeino hon växte upp i. I mitten av 2000-talet var det inte lika stort intresse och förståelse för samiska frågor, minns Elin.
– Jag blev aldrig retad för att jag var same. Men jag levde i två olika världar. Hemma var jag same, men jag gav upp att framhäva den samiska kulturen när jag var i skolan, berättar Elin.
– När andra berättade att de ätit pizza och tacos hemma då berättade jag att jag ätit soppa gjord på ett renhuvud. Alla sa “usch”, “eah”. Det blev tungt för mig att höra och en dag bestämde jag mig för att jag inte orkade mer. Jag svarade som alla andra. Jag ljög att jag ätit tacos fast jag inte visste vad det var. Jag var norsk i skolan och same när jag kom hem.
Förutom sin familj hade Elin bara en kusin hon kunde prata samiska med. Men trots de har hon och hennes familj behållit samiskan, i ett område där alla pratade norska.
– Rektorn på skolan var väldigt emot det samiska. Vi fick inte prata samiska. Hon sa “Dokker har kommet till ett norskt land och her snakker vi norsk”. Då var det ganska dåligt ställt för oss samer i området.
Idag tackar hon sina föräldrar för att de behållit språket. Istället för att gå i en norsk förskola så fick barnen vara hemma. Föräldrarna kämpade och fick till undervisning i samiska i skolan.
När Elin blev 15 år deltog hon på det samiska konfirmationslägret i Vålådalen, och det blev som en väckarklocka för henne:
– Det väckte min samiskhet. Förut var den samiska kulturen mer som en börda istället för en välsignelse. För första gången kände jag att jag ville att andra skulle veta mer om den samiska kulturen. Jag var inte längre ensam. Under min skoltid hade jag läst två sidor om samerna i historieböckerna.
Konfirmationslägret inspirerade Elin så mycket att hon flyttade till Jokkmokk där hon gick gymnasiet. Hon berättar att det var mest för det att hon skulle få umgås med samer och för att hon var less på det norska samhället. Det blev tre år på renskötarprogrammet på Bokenskolan. Och Jokkmokk var som en helt ny värld för henne då hon fick prata om renskötsel.
– Det var så bra för mig. Det kändes som om det fyllde mitt hjärta på något sätt.
Hur gick det till när du blev artist och skådespelare?
– Jag brukade sjunga för mig själv och på bussen på väg hem från skolan. Busschauffören berömde mig och det gjorde även mamma. Men programmet Idol har skrämt upp mig. Där brukar människor tro att detär bra på att sjunga trots att de är tondöva. Jag brukar tänka att jag bara tror jag kan, men att jag i själva verket inte alls kan.
Elins faster är skådespelare, och Elin har själv alltid tänkt att det är en möjlig väg för henne också. Till en början blev det akrobatik på den lokala kulturföreningen. Men sista året på gymnasiet vågade hon stå inför publik och sjunga och fick mycket lovord. Hon började sjunga på små tillställningar.
2019 gick hon på audition till filmen Frozen 2. Det var en stor utmaning, berättar Elin, för hon hade inte någon utbildning i sångteknik. Men hon fick rollen och blev Anna med hela världen och sjöng även alla Annas låtar.
– Det var så roligt men svårt. Speciellt låten där Anna sörjer Olaf. Min kusins vän hade gått bort ett år innan. Om man lyssnar på låten så hörs det att jag gråter på riktigt i början av sången. Det var tungt, för det var mycket känslor och dessutom en väldigt teknisk låt.
Men det hela väckte Elins lust till att fortsätta med musik. Hon bestämde sig för att bli artist. Men hon bodde i Lönsdal, långt från alla musikproducenter. För att uppfylla sin dröm bestämde hon sig för att publicera sina låtar på Instagram.
Och en dag ringde Jon Henrik Fjällgren och The Way You Make Me Feel föddes. Det blev även en andra låt, Hold Your Head Up High. Elin beskriver det som om varje jobb öppnat nya dörrar för henne och en dag ringde de från den samiska nationalteatern Beaivváš och erbjöd henne jobb som skådespelare. 2021 gick flyttlasset till Kautokeino där hon blev en del av musikalen Guovssahasa hálddus som Nils Gaup skrivit och som han även regisserade. Han blev som en mentor för Elin.
– Jag lärde mig så mycket och såg hur han jobbade. Det var otroligt värdefullt, för jag hade ju inte gått någon skådespelarskola. Jag var som en svamp och jag hade sådan lust men också en stor respekt och tog in allt han sa.
Men från det till Netflix mångmiljonsatsningen Stöld är det ju ett ganska stort steg. Hur vågade du tacka ja till huvudrollen?
– Jag vet inte om jag vågat om jag vuxit upp i Kautokeino. Jag är uppvuxen bland norskar som den enda renskötartjejen i en klass med 25 elever. Jag har varit unik och annorlunda fast jag inte velat. Därför vågar jag, och bryr mig inte vad andra tänker då jag alltid varit annorlunda. Här i Kautokeino hade jag inte varit speciell eller annorlunda.
Filmupplevelsen beskriver hon som en välsignelse och är nöjd med jobbet, trots att hon är väldigt självkritisk.
– När jag såg filmen på bio tänkte jag att det var mycket jag kunnat göra bättre, men jag är jättehård mot mig själv. Alla andra var superduktiga och jag sa “Herregud, vad ni är bra” till dem. Själv tänkte jag inte så om mig. Men jag kan inte göra något annat än att lära mig. Om jag får chansen att göra det här igen har jag i alla fall fått en bra utbildning. Jag har alltid en vilja att utvecklas och bli bättre.
Är det inte svårt att vara skådespelare, när man ska ha så bra minne?
– Jag har sämst minne i hela vår familj. Och jag var väldigt rädd att jag aldrig lär mig. Men i skådespeleri är minnet knutet till kroppen. När man börjar spela med kroppen då går det bra. Och det är ingen idé att vara rädd att glömma. Världen går ju inte under om det sker. Jag har väldigt stor respekt för att tid är pengar när det produceras teater, dubbas eller görs film. Men jag är bara människa, och det går inte att vara rädd för att jag ska säga fel.
Hur var filminspelningarna?
– Det var ofta kallt. När det kröp ner under trettio minusgrader då känner du inte hur ditt ansikte rör sig. Och när du inte känner dina läppar då blir det svårt att skådespela. Den där scenen där jag ska vara så glad under Jokkmokks marknad när Elsa och Niila är på väg till hotellrummet, där vill jag bara gråta. Jag kände inte mina tår längre. Jag kände mig som en sköldpadda när det var så himla kallt. En annan gång sjöng temperaturen till -48 grader och vi var ute. Det var väldigt svårt. Jag blev sjuk och fick feber men var tvungen att jobba ändå. Då var det svårt att vara skådespelare när näsan rann och rösten ändrade sig.
Så det var inte så mycket glamour under filminspelningarna?
– Nej, haha. Man var tvungen att jobba oavsett om man höll på att dö eller inte. Givetvis försökte de att göra det så bra för mig men de kunde ju inte trolla.
Vissa delar av filmen ser ut att vara inspelade i hus, men i verkligheten filmades de scenerna inne i ett stort garage där man byggt rummen som såg ut som om man befann sig inne i stugor. Men där var det nära att inspelningarna var tvungna att avbrytas, när olyckan var framme.
– Jag var i källaren och jag hade känt på kedjorna jag skulle dra. Men när jag drog och tittade upp så föll kedjan med en jättestor bult rakt på min näsa. Och det var en tung bult av järn. Jag har brutit många ben under mitt liv, men aldrig gråtit. Men då var det nästan att det kom en tår för att jag hade så ont och näsan började svullna upp. Då kom det någon same som var med i teamet med en bit kläde och satte på näsan och blåste och vips så blev det bättre. Det syntes ingenting och vi kunde fortsätta. Det var nära på att jag fick mina tänder förstörda, berättar Elin.
Vad tror du filmen innebär för oss samer?
– Det är jättejättebra. När fler människor känner till och lär känna vår kultur blir det skämmigt att vara rasist. Rasister finns ju men då kan det inte bli så att vi är de enda människorna emot.
Har du fått mycket reaktioner?
– Det har skrivit människor till mig från hela världen. Argentina, Chile, Kanada. Det var en från Sverige eller Norge som skrev: “Jag hade inte respekt för renskötseln då jag inte hade kunskapen. Jag körde skoter var jag ville och när det passade. Men nu ska jag tänka på hur jag kör i närheten av djuren”. När jag läst det blev jag nöjd. När vi har förändrat människors syn. När en människa har ändrat sig så är det bra för flera hundra renar.
Text Lars-Ola Marakatt