Översättningar

Bures Caroline Johansson Kuhmunen

som är aktuell med en roll som renskötare i andra säsongen av tv-deckaren om den kirunabaserade kammaråklagaren Rebecka Martinsson, som gått på tv i vår. Caroline bor i Stockholm men är uppvuxen i Piteå och har släkt i Stenudden i norr om Arjeplog.

Vad händer i ditt liv just nu?

– Det är en väldigt speciell tid. På ett sätt är det som en period mellan jobb med maxad familjetid, förutom det att vi inte kan besöka våra familjer varken i söder eller i norr, varken min familj eller min killes familj.

Du är skådespelare och musikalartist är det dina drömyrken?

– Ja det är det, det är verkligen det.

Du spelar renskötare i andra säsongen av tv-serien om juristen Rebecka Martinsson, hur fick du den rollen?

– Jag blev kontaktad av en rollsättare för att komma och provspela för den rollen. Jag blev tillskickad en del av manuset och fick provfilma. Jag kände direkt att jag blev intresserad av den här historien och rollen. Till slut fick jag den och rollbesättarna fick inte veta förrän jag fått den att jag var same. Då tyckte de att det var spännande.

Vad kan du berätta om din rollfigur?

– Hon är ensamstående med en liten flicka och hon har inte någon vidare bra relation till sin familj förutom till hennes faster. Hennes pappa sitter i fängelse och hon har inte heller någon bra relation med sin kusin och sin farbror. Hon kämpar på för att klara sig och med det hårda klimatet för renskötare.

Kvinnan du spelar känns som en olycklig människa. Hur är det att spela någon som har haft ett så tungt liv?

– Det känns som att hon har varit med om mycket och att hon jobbar i motvind. Men hon känns ändå driven och som att hon vet vad hon vill. Man kan ta från egna erfarenheter, jag tycker att det är så intressant att man kan arbeta med flera lager, man jobbar med egna och andras erfarenheter när man gestaltar en roll. Även om alla inte har det tufft inom sina familjer så kan det vara tufft för att man känner sig lite utelämnad. Det är myndighetsbeslut och konflikter med dem som inte är samer. Det belystes i den här tv-serien, och jag försökte jag lägga på de delarna och göra henne så pass verklighetstrogen som jag kunde. Även om det är fiktion så hade det kunna hända på riktigt.

Hur gjorde för att ”din renskötare”skulle kännas äkta?

– Jag hoppas främst att folk tycker att jag lyckas med det. Det är ju andra som får bedöma det egentligen. Jag försökte tänka vad jag själv känner för känslor och vad hon kan tänkas bära inom sig. Vad hon har för relationer med människor och vad det ger för känslor. Till exempel att hon är ledsen över sin pappa. Sedan kunde jag lägga på kulturen och så försökte jag tänka vad hon hade för känslor inom sig.

Hur var det att spela in i Kiruna-trakterna?

– Det var kul. Jag har aldrig varit där förut så nu fick jag äntligen komma dit upp och se den platsen. Det kändes på ett sätt som hemma för jag är bekant med fjällmiljön. Det är så vackra vyer som de verkligen har fångat i tv-serien.

När spelade ni in tv-serien?

– Förra sommaren. Jag var uppe två svängar om totalt två veckor.

Skulle du vilja göra en huvudroll i en tv-serie eller film?

– Ja, verkligen, det är min stora dröm.

Har du någon ny filmroll eller tv-roll på gång?

– Ja, det är något som kommer att spelas in under sensommaren och hösten som jag inte kan berätta vad det är. Sedan hoppas jag på något mer. Men jag vet inte, det är hård konkurrens.

Hur gjorde du för att bli skådespelare och musikalartist?

– Redan när jag var liten har jag dragit mot skådespeleriet. Jag började spela kvällsteater när jag var åtta eller nio år gammal. Då kände jag inte att det var det här jag vill jobba med, men det kom stegvis eftersom det var så himla roligt och jag trivdes så bra i den miljön. Där var det alla möjliga människor, alla olika storlekar och utseenden. Det tyckte jag var så fint, att alla fick plats. Jag började sjunga lite mer offentligt när jag var 15 år och då märke jag att jag brinner för extra mycket för skådespeleri, dans och teater. Då fick det bli musikal för då får jag göra allting. Jag har jobbat sedan jag gick i gymnasiet.

Covid-19 påverkar mycket i samhället, hur har viruset påverkat ditt liv?

– Vi var på Sverigeturné med Grease och den ställdes in en hel månad och då visste vi inte om vi skulle jobba igen. De ville skjuta upp turnén till maj-juni, men det visade sig att det inte gick att börja igen då, men nu är det tänkt att vi ska köra den i januari. Så det känns skönt att få ett avslut och att få komma ut i landet och få ge folk föreställningen som de vill ha. Jag hoppas att det blir av.

Vad är det första du ska göra när alla coronarestriktioner upphör?

– Jag ska åka hem till Piteå. Sedan så vill jag till min farmor och min mormor, och det hade varit härligt att komma upp till fjälls. Det lär bli en resa till min killes familj i Skåne. Och så vill jag träffa mina vänner.

Text Marica Blind

Fem snabba frågor

Film eller teater:

Jag vill helst inte välja. Det beror sammanhanget.

Hund eller katt:

Hund.

Kjol eller byxor:

Byxor.

Smink eller naturlig:

Naturlig.

Modern samisk musik eller traditionell jojk:

Jag kan inte välja.

Birra nord nr 2/2020

Skådis prisas

Sarakka Gaup, Kautokeino/Oslo, är en av elva vinnare av Sparebankstiftelsens Talentstipend 2020. Hon har jobbat med teater och scenkonst sedan hon var barn, bland annat vid Det Samiske Nasjonalteatret Beaivváš och Hålogaland teater.

Sarakka Gaup studerar nu vid Kunsthøgskolen i Oslo, och beskrivs som en stor talang och en viktig förebild för andra unga samiska scenkonstnärer.

Stipendiet, 93 960 kronor, ska hon använda till bland annat ett mentorprogram med skådespelaren Mary Sarre och regissören Paulina Feodoroff.

Sparebankstiftelsens Talentstipend riktar sig mot unga talanger som är bosatta i eller har stark anknytning till Nord-Norge, och som sysslar med scenkonst, visuell konst, film, musik eller litteratur.

Bygg eget Kiruna

Bygg ditt eget Kiruna i Minecraft. Det blir möjlighet nu när Lantmäteriet släpper nya Minecraft-kartor över fyra utvalda områden i Sverige, Kiruna, Östergötland, Gotland och Gävle. Tillsammans med bland andra Future city i Kiruna, Riksantikvarieämbetet och Gävle kommun hoppas Lantmäteriet att spelsatsningen ska öka kunskapen och intresset för geodata och samhällsbyggande hos ungdomar.

Kränkande inlägg om samer

”Hur kan man tycka att lappen Fjällgren är så bra…” Så kommenterade en enhetschef vid Kiruna kommun i sociala media Jon Henrik Fjällgrens insats i tv-programmet Stjärnornas stjärna. Samma enhetschef har tidigare publicerat kränkande inlägg om samer i sociala medier. Kommunens socialchef ser allvarligt på det inträffade, enligt en intervju i Sameradion & SVT Sápmi.

#passthebrush

Urfolk över hela världen visar upp sina traditionella dräkter och smink i en internetutmaning, med hashtaggen #passthebrush. Allt startade som en sminkutmaning på TikTok. En person startar en video helt osminkad, tar upp en sminkborste och dyker sedan upp färdigsminkad innan sminkborsten kastas vidare. Urfolk från hela världen, från samer i norr till aboriginer syd, har tagit utmaningen ett steg till, och lagt till sina dräkter. Abid Raja, kultur- och likestillingsminister i Norge, menar att utmaningen är ett effektfullt sätt att synliggöra urfolkskultur.

Forskning om sociala medier

I läroböcker och traditionella medier presenteras ofta en stereotyp bild av Sápmi. Men via sociala medier kommer fler röster till tals, och här kan samerna själva ge en bild av sin egen vardag. Ett exempel på det är Sametingets kampanj Mitt Sápmi, ett Instagramkonto där samiska ungdomar turades om att dela med sig av bilder ur sin vardag.

Coppélie Cocq är professor i etnologi vid Helsingfors universitet och docent i samiska studier vid Umeå universitet. Hennes forskning kring hur samer använder sociala medier har nu resulterat i bokenSámi Media and Indigenous Agency in the Arctic North. I sin forskning har hon bland annat tittat på hur aktivister, kulturarbetare och artister använder sociala medier.

Kritiserat företagsnamn

Företaget Nortura har fått hård kritik för namnet och illustrationen på sin köttbullsförpackning. Debatten kom igång på allvar efter att företaget ändrat förpackningen från metallburk till pappkartong, men behöll namnet Joika och den karikatyrteckning av en same som funnits med sedan produkten lanserades 1960. När Nortura sedan tillsammans med återbrukshandeln Tise via Instagram lanserade en tävling där man kunde vinna kläder med Joika-logotypen, blåste stormen upp från flera håll.

Samerådet krävde respekt för den samiska kulturen och samernas rätt att definiera sig själva. Många enskilda samer påpekade att det handlar om kulturell appropriering. Artisten och samhällsdebattören Ella Marie Hitta Isaksen bad Nortura att byta ut både namnet och logotypen, med motiveringen att det är en diskriminerande design.

Nortura och Tise tog bort Instagraminlägget med tävlingen, och Nortura har även meddelat att de kommer att byta ut designen på Joika-paketen, men att de förpackningar som redan har tryckts upp kommer att användas. Till NRK säger företagets kommunikatör att man inte har bestämt vad som ska ändras ännu, och att man önskar ett möte med Samerådet för att diskutera frågan.

Författarna tipsar

Vilka är de samiska författarnas bästa tips till dig som vill skriva? Nuorat har i samarbete med Tjállegoahte frågat några aktuella författare och bett de ta fram sina allra bästa skrivtips.

Moa Backe Åstot

Vinnare av bland annat Sveriges Radios skrivarpris. Debuterar med sin första bok 2021 på förlaget Rabén & Sjögren.

”Du ska skriva det du skulle vilja läsa och du ska skriva för din egen skull, även om drömmen kanske är att bli utgiven på ett förlag eller även om du redan är utgiven.

När jag skrev kontrakt med mitt förlag började jag fundera väldigt mycket på min nästa bok och vad jag BORDE skriva om. Det begränsade mig jättemycket.

Jag vill påminna både mig själv och dig om att skriva den berättelse du önskar fanns, inte det du tror är populärt eller det du tror att andra vill läsa om. Det är när du skriver något som betyder något för dig som det blir allra bäst. ”

Juvvá Pittja

Debuterade 2018 med diktboken Duođain in dieđe, har vunnit pris i estradpoesi

och skriver nu på en ny poesibok.

”Döm inte det du skriver. Låt det hända oavsett hur det ser ut eller vad för ämne du avhandlar – och när du är klar, gå då tillbaka och se över vad du har skrivit. Det är i dina händer vad du vill att andra ska läsa, men borde aldrig dölja eller inte våga uttrycka det för dig själv.

Förvänta dig inte att första utkastet av något ska vara det bästa du producerat – det kan ta 5-10 omskrivningar, över perioder med flera veckors mellanrum där för att det ska bli som du vill ha det. När du inte längre ser texten du jobbar med, eller hur du kan förbättra den – så lägg undan den, och kom tillbaka efter en tid och se på den med nya ögon.

När du har en text du är nöjd med, skala av den till sin renaste form. Ta bort vad som är överflödigt, eller formulera det med så få och slagkraftiga ord/beskrivningar du kan. Jag brukar tänka på en matematisk process där du ska hitta den minsta gemensamma nämnaren för bråk – att säga det du vill få sagt, med så få ord som möjligt i sin klaraste form.”

Elin Marakatt

Debuterade 2020 med ungdomsromanen Sáve Sápmi och skriver nu på en barnbok.

”Jag har några tips som man kan tänka på om man vill skriva. Det första är att bry sig. Skriv om något som du verkligen brinner för, då blir det lättare och mycket roligare att skriva.

Det andra tipset är platsen. Skriv om en plats som du är bekant med. Den är lätt att beskriva och du kan naturen. Och där finns många bra berättelser och huvudkaraktärer.

Det tredje tipset är tid. Ta ditt skrivande på allvar och lägg tid på ditt skrivande! Släck allt, tv, mobiler. Och när du har skrivit lite är det bra att skriva ut det på papper och då kan du läsa och se vad som ska ändras.”

Ann-Helén Laestadius

Augustprisvinnare som nästa år kommer ut med sin första roman för vuxna på förlaget Romanus & Selling.

”Ett av mina författartips är att gå ut och gå. Det händer oftast jättemycket när man är ute och går. Tankar, idéer, inspiration. För mig funkar det allra bäst när jag är hemma i Soppero och är någonstans kring Lainioälven. När man är ute och går kan man också ha med sig någon scen eller någon idé man har – och laborera lite med dem. Fundera lite på dialog och prova lite olika dialoger. Och så bör förstås alltid ha med mobilen så att man kan prata in när man kommer på något som man vill ha med i sitt manus.

När du kommer hem så skriv ett kapitel eller någon sida och läs sedan högt. Att läsa högt gör alltid skillnad för hur manuset blir.

Och låt också manuset ligga, ett par dagar, en vecka, eller som jag har gjort nu – några månader. Då läser man det med helt andra ögon. ”

Annica Wennström

Romanförfattare som också har skrivit många böcker för barn och ungdomar. Omtyckt skrivlärare på Tjállegoahtes skrivarkurser för blivande samiska författare.

”Tänk ut varför din historia börjar just där den börjar, för i början finns slutet. Och tänk ut några centrala scener för det blir en motor för texten att komma framåt och för dig som författare.

Tänk också ut några vändpunkter och framförallt – lustskriv. Det är då det blir bäst. Är man i början av skrivandet kan man hitta många svar genom att flödesskriva. Då jobbar det undermedvetna och det finns ingen censur. Strunta i att det inte är rättstavat, skriv bara!”

Elin Anna Labba

Debuterade tidigare i år med Herrarna satte oss hit. Arbetar till vardags på Tjállegoahte.

”Jag brukar läsa texten samtidigt som jag går runt i rummet och liksom känner texten i kroppen. Kroppen känner ganska instinktivt vad som är en bra rytm.

Stryk, stryk, stryk. Jag hade en lärare som sade att man nästan alltid kan stryka en tredjedel av sin text utan att den mår dåligt av det. Jag tror att det är sant. Sedan när man har strukit bort en hel del, kan man lägga till saker där det gör ont eller känns. Man hittar igen smärtpunkterna i texten och ser vad som är viktigt och vad som inte är det.

Låt inte svenskan ta över texten. Det är lätt hänt, även för personer som har samiska som modersmål, för vi är alla så vana att skriva på svenska. Och även om du skriver på svenska kan du hitta formuleringar eller tonfall i samiskan som du kan plocka in i den svenska texten. Samiskan är oerhört poetisk och genom att använda den som klangbotten hittar man också en slags rytm för texten som hör ihop med platsen och människorna man skriver om. ”

Text Elin Anna Labba och Lea Simma

Ledare

En vår med distans, nr 2 2020

”Kom igen nu 2020” skrev jag i ett inlägg på min instagram på nyårsafton. Det jag och många med mig inte visste var att en pandemi skulle sprida sig över världen. Det är över 100 år sedan sist världen skakades av en pandemi, men tydligen var det inte helt oväntat bland epidemiologer.

När jag googlade på spanska sjukan, den förra stora pandemin, råkade jag hitta en intervju som SVT gjort med en professor i infektionssjukdomar. Den var från 2018, hundra år efter att spanska sjukan började härja. Professorn sa då att ”en ny pandemi är oundviklig, vi vet bara inte hur allvarlig den blir nästa gång”.

Nu vet vi lite mer, men inte allt. Det kom en ny pandemi. Den pågår i skrivande stund. Inom loppet av ett par månader förändrades tillvaron för många när gränser stängdes och samhället i princip stängde ner för att bromsa smittspridningen.

På svenska sidan av Sápmi har livet varit rätt så fritt, men med social distansering. I Norge har det varit betydligt hårdare och det berättar Naima om i detta nummer. Mari Anna hade just hunnit bo in sig på Irland innan landet beslutade om en lockdown och hur det varit kan ni läsa mer om i denna tidning.

Och missa för allt i världen inte tipsen från eventbolagsägaren Tina Jonsson om vad man ska tänka på när de digitala mötena blir alltmer populära. Byxor är ett hett tips…

I detta nummer har vi också ett porträtt på Katarina Barruk, som varit fast besluten om att bli artist sedan hon var liten. Det har hon också lyckats med, och hon jobbar för fullt med en ny skiva där hennes hjärtespråk umesamiskan har en given plats.

Samiskan ja. Mitt ibland många positiva exempel finns det också de som kämpar i motvind för rätten till språket. Med tanke på att det är 20 år sedan den första minoritetsspråkslagen kom så gjorde vi ett nedslag i en av de första förvaltningskommunerna, Arjeplog. Berättelse därifrån är ett exempel som visar att det är långtifrån självklart att våra rättigheter tillgodoses.

För er som inte har ett lika socialt liv i denna annorlunda tid, och därmed fått mer tid över för att odla ett skrivintresse har vi också något att bidra med. Missa inte några av våra samiska författares bästa tips till dig som vill skriva. Tipsen publicerar vi i samarbete med Tjállegoahte, vilket vi är väldigt stolta över.

I brist på tillfällen för oss att mötas på festivaler, konfirmation och idrottsarrangemang i sommar kanske det finns mer tid över att skriva den där boken, dikten eller novellen som ni gått och tänkt på.

Med det önskar vi er en fin sommar, även om den lär bli lite annorlunda än andra somrar.

Katarina Hällgren

Birra syd nr 2/2020

Ny museichef

Malin Brännström, som tidigare bland annat jobbat som SSR:s förbundsjurist och förberett Girjasmålet, tar över chefsrollen för Silvermuseet / INSARC i Arjeplog.

Tillsammans med sin företrädare Ingela Bergman och Gunilla Balkow ska hon leda museet in i framtiden, och jobba för att knyta ihop dåtid, nutid och framtid.

Malin Brännström vill fortsätta arbetet med att belysa historien ur flera perspektiv, och vara en aktiv part i samhällsutveckling och samhällsdebatt. Lokal förvaltning är en av hennes hjärtefrågor.

– Många beslut fattas långt ifrån det området som berörs, och jag är av den uppfattningen att de som bor i ett område är de som bäst vet hur man ska använda området, säger hon i en intervju med Arjeplognytt.

Biblioteksapp för minoriteter

Snart kan du läsa samiska böcker i telefonen eller läsplattan. Kungliga biblioteket har påbörjat arbetet med en ny biblioteksapp för att erbjuda litteratur till minoriteter, och tanken är att femtio böcker ska vara tillgängliga innan årets slut.

Johan Sandberg McGuinne, lärare i Lycksele, säger till Sameradion & SVT Sápmi att han ser positivt på satsningen.

– Jag tror definitivt att det här kan bli ett lyft för läsande på de olika samiska språken.”, säger han i en intervju.

Stipendium för forskning

Lena Kroik får Stiftelsen Samiska Minnesfondens stipendium för år 2019. Stipendiet är på 25 000 kronor, och i motiveringen sägs att hennes forskning kommer att främja kunskaper om samers vård i livets slutskede samt kunskap om traditioner för att utveckla framtidens vård.

Lena Kroik kommer från Borgafjäll, och har under lång tid intresserat sig för glesbygdssjukvård, hälsofrågor för människor i alla åldrar. Hon studerar nu vid Umeå universitet, i ämnet hälsa och vård i livets slutskede bland samer.

Pengar till ungdomsråd

Regeringen vill stärka samers intresse och möjligheter att delta i det demokratiska arbetet och den offentliga debatten. Sametinget och dess ungdomsråd har fått en miljon kronor för att jobba med detta, och särskilt fokus ska riktas mot unga samer och personer som inte aktivt deltar i det demokratiska arbetet.

– Det blir ett bra tillfälle att diskutera vikten av att det är viktigt göra sin röst hörd och att samiska perspektiv behövs i den offentliga debatten, säger kulturminister Amanda Lind till Sameradion & SVT Sápmi.

Sabotage mot silo

Nedsättande ord på fodersilon, och flera ton foderpellets som förstörts. Det var vad Per-Björn Sparrock, tf ordförande i Jijnjevaerie sameby mötte en dag i samband med insamling av renar nära Hammerdal.

Luckan på fodersilon hade öppnats, så flera ton pellets hade åkt ut på marken.

– Det ekonomiska är inte värst, det är själva handlingen i sig, säger Sparrock till P4 Jämtland.

Händelsen polisanmäldes, men utredningen lades ner i brist på bevis.

Näst bäst i världen

Den samiska kokboken HÄVVI, av Elaine Asp, är världens näst bästa kokbok. Det står klart efter att den prestigefyllda tävlingen Gourmand Awards har avgjorts. Vinnare i tävlingen blev ”On the Hummus Route” från Mellanöstern, av Dan Alexander.

Båda kokböckerna bygger på gammal matkultur som presenteras i modern tappning med nya grepp.

Barns tankar om corona

Vad vet och tänker barn om coronaviruset? Det vill forskare vid Uppsala universitet dokumentera i en studie är barn och ungdomar mellan 4 och 18 år anonymt får svara på frågor i en webbenkät.

Anna Sarkadi, professor i socialmedicin, leder studien, och hon har noterat att barnen har stor kunskap.

– Redan små barn har ganska bra koll på att det här inte drabbar barn, men däremot att det är farligt för äldre, säger hon till Vetenskapsradion.

Hon berättar också att barnen ser positiva saker med pandemin, till exempel att mamma och pappa tillbringar mer tid hemma.

Kulturpris till Kernell

Regissören Amanda Kernell har fått ta emot TCO:s kulturpris 2020. I motiveringen sägs att hennes filmberättande visar stor integritet, personligt uttryck och en stark vilja att ta sig an ämnen som utmanar våra uppfattningar och väcker vår empati.

– I den tid vi lever i är kulturen viktigare än någonsin, säger Therese Svanström, ordförande i TCO i ett pressmeddelande.

Kulturpriset är, förutom äran, 100 000 kronor, och Amanda Kernell ser det som en möjlighet att fortsätta skapa det som känns nödvändigt och viktigt.

– Jag ser det som en uppmuntran att fortsätta försöka våga vara modig i framtida projekt, säger hon.

Unga om framtiden

Martina Fjällberg var en av unga gästredaktörer i WWF:s Magazine the Circle. Där berättar hon om våndan över att tvingas lämna sin familj och renskötseln för att studera, och det orättvisa i att den samiska kunskapen om naturen inte räknas. Hon har många gånger försökt berätta om hur renskötseln drabbas av klimatförändringar, men mötts av frågan om det finns forskning som stöd för hennes åsikter. ”Det spelar ingen roll vad vi – de unga renskötarna – säger, regering och företag fortsätter att behandla oss som om vi inte vet vad vi pratar om.”, skriver hon.

Därför har Martina Fjällberg bestämt sig för att utbilda sig inom miljövetenskap. ”Jag vill att min kunskap och erfarenhet ska tas på allvar. Jag gör det här för att kämpa för vår framtid.”

Men beslutet ger henne samtidigt skuldkänslor, och hon efterlyser ett system som är anpassat för de ungdomar som både vill utbilda sig och jobba med renskötsel. ”Jag känner att jag rivs isär mellan två olika världar…Jag borde inte känna att jag måste välja mellan att hjälpa min familj nu eller gå i skolan så att jag kan hjälpa vår framtid.”

Samiskt centrum öppnar

Aejlies – Samiskt kultur- och resurscentrum öppnas i Tärnaby efter sommaren. Region Västerbotten har beviljat projektet 1,4 miljoner kronor och tidigare har Kulturbryggan beviljat 1,9 miljoner kronor till Aejlies. Två personer kommer att arbeta i verksamheten.

”Jag har fått fundera över mitt liv”

Naima Khan Nergård bor just nu i Bodø där hon pluggar lulesamiska och jobbar med språket. Norge har haft betydligt hårdare restriktioner än i Sverige. Här berättar hon om sina upplevelser och reflektioner kring våren och coronapandemin som förändrade tillvaron för många.

”Sedan januari har jag sett på nyheterna om coronaviruset. Då tänkte jag att det inte skulle komma att nå till dessa områden, det kändes väldigt avlägset i början av smittspridningen. Jag hade inte riktigt börjat bry mig om det, det kändes för långt bort. Men corona spreds till vår del av världen också. Corona har påverkat hela världen och fortsätter att påverka.

När mars kom var jag fortfarande inte så berörd av coronasituationen som stora delar av världen befann sig i, och Norge verkade de lika obrydda, det var liksom inte aktuellt ännu. Jag pratade med några om det lite här och där men då var det fortfarande inte så allvarligt. Tiden gick och plötsligt bestämde sig Norge för att stänga ner skolundervisning i grundskola och universitet och, alla träningscenter, bibliotek, restauranger och kafeér stängde också ner. Plötsligt märkte jag av ett slags “kaos” i samhället. Jag blev rädd då det blev så allvarligt, samhällen gick i lockdown och Norge valde till och med att stänga sina gränser. Från dag till dag kom många nya riktlinjer och förhållningssätt, vad som fick och vad som inte fick göras. När Norge väl valde sin strategi tog det nog inte längre än en vecka innan allt nytt anpassades.

Människan påverkas av detta. Jag påverkades, jag kände mig både rädd och osäker och emellanåt lite orolig. Jag började tänka på när jag skulle få åka hem till familjen i Sverige igen, när jag jag skulle få träffa mormor och morfar och om någon av mina nära och kära skulle råka illa ut av viruset.

Plötsligt försvann min frihet som jag vanligtvis har. I början kände jag mig så begränsad. Bland annat fick jag inte längre möta mina vänner som jag ville, jag blev avrådd att åka kollektivtrafik, jag blev avrådd att stå nära människor, jag fick inte åka till jobbet och jag blev avrådd att fara på kaffebesök. Det är egentligen lite att gnälla över men för mig var det värst att inte själv få välja eller bestämma hur jag ville göra. Norges regering var den som bestämde mycket för befolkningen, hur det skulle vara och ske. Alla beslut var ju självklart för att försöka bromsa upp coronaviruset smittspridning, för befolkningens bästa. Jag tycker det var viktigt att följa de riktlinjerna, situationen var ju ändå densamma för alla och det vi gjorde var ju för vårt och samhällets bästa.

Jag började tänka över mina planer för vårvintern, våren, vårsommaren och sommaren. Jag förstod och förstår att inga av de planerna skulle bli av. Det kändes så klart tråkigt att alla planlagda evenemang inte skulle bli av. Samtidigt kände jag att det skulle bli skönt att inte ha något speciellt inplanerat, annat än att vara hemma och vara mycket till fjälls.

Den största delen av tiden har jag spenderat hemma i Tysfjord. Jag har fått lägga krutet på skolarbete och samtidigt vilat tankarna från allt som vanligtvis händer och sker i vardagen. Från vecka till vecka vande jag mig med den nya tillvaron. När Norge stängdes ner mötte jag bara mitt hushåll som var min moster och min morbrors familj. I ungefär åtta veckor var det på det viset, från mars till maj.

Efter det åkte jag över till min familj i Sverige. Jag hade avvaktat länge på att passera gränsen. Det kändes till en början fel att korsa gränsen från Norge till Sverige, med tanke på coronaviruset. Men till slut var tvungen att göra det då jag hade ärenden att göra, samt att familjen och mina vänner var oerhört saknade, kanske extra saknade med tanke på tiden. När jag väl kom över till Sverige kändes det som att komma ut ur ett fängelse, i jämförelse med hur det var i Norge. Vilken skillnad länderna emellan att hantera och agera utifrån denna pandemi, som dag och natt.

När jag tänker över på pandemin finns det många delar som skrämmer mig, exempelvis människor mentala hälsa, ekonomi, samhällsviktiga funktioner och så vidare. Och samtidigt kan jag inte sluta tänka på hur otroligt bra denna tid är för samhället och människor. Kanske denna tid i gengäld har gett oss och ger oss en ny syn som kan utveckla oss? Kanske tiden ger oss tid för att reflektera över våra liv, hur vi lever och vad vi gör bra för oss själva och för andra. Kanske vi påminner oss om att stressa mindre i vardagen, att bry oss mer om miljö, natur och marker, att låta markerna styra oss istället för tvärtom. Med tiden kanske vi blir ännu bättre versioner av oss själva. Vem vet. Men jag tror det är bra att ibland reflektera över sånt. Jag tror att människan själv kan ändra om det finns något man vill förändra eller förbättra med sig själv, men för det krävs det att reflektera först.

För mig har denna tid varit både bra och jobbig. Jag har fått fundera över mitt liv, vad jag gör och hur mycket tid jag spenderar på det ena och det andra, och om jag vill fortsätta med det jag gör och leva som jag gör. Jag har vilat från vardagen. Jag tycker det är viktigt att ibland stanna upp och analysera sitt liv. Jag har också påmint mig själv om vad jag tycker är viktiga prioriteringar i vardagen så att jag ska kunna trivas på bästa möjliga sätt.

En annan tanke som slagit mig är dåtidens samer och andra urfolks levnadssätt. Om man tänker historiskt på hur och av vad just samer har levt förut, är min känsla att en liknande pandemi inte skulle göra nöd på folk förr i tiden.. Näringar, natur, kultur och levnadssätt har ju sett annorlunda ut jämfört med det moderna samhället vi lever i dag. Jag funderar vidare och tänker att samerna förut nog hade klarat av denna tid bättre än vi idag gör, jag tror att vi har en del att lära oss av våra förfäders sätt att leva.”