Nr 2/2025

Matias Tunold. Du föddes i Etiopien, i Afrika, adopterades till Sápmi och har spelat huvudrollen i Lappjævel som Beaivváš Sámi Našunálateáhter producerat. 

Ditt liv har varit en riktig resa, eller hur?
– Jag har haft väldigt tur och fått jobba med saker jag gillar. Jag tycker det varit en jättebra resa hittills. 

Vad är det med skådespelaryrket som lockar dig?
– Jag tycker det mest speciella är att få beröra människor med berättelser. Att vi får bli en del av människors liv. Att skådespela är väldigt terapeutiskt. 

Varför valde du att säga ja till huvudrollen i Lappjævel?
– Just då var jag kontrakterad av Beaivváš Sámi Našunálateáhter. Vi jobbade med ett stycke som heter Ædnan och jag visste inte vad nästa föreställning skulle bli. När jag fick veta tänkte jag att det blir en rolig utmaning. Jag är väldigt nöjd med att jag fick den rollen. Den var väldigt viktig för mig. 

Viktig på vilket sätt?
– Det har varit roligt att få jobba med samiska skådespelare och samiska teatern. För jag har jobbat mycket inom det norska och i Oslo. Det var en stor händelse att flytta till Kautokeino och jobba för min egen kultur. Det här är min största roll inom teater. Jag fick utmana mig själv eftersom det var jättemycket text. 

Vad kan du berätta om föreställningen?
– Det är om en ung kille som sänds till ett internat. Det utspelar sig då det var svårare att vara same och då vi inte fick prata samiska. Vi följer honom i skolan där det uppstår utmaningar. Trots att det är ett allvarligt tema så har vi fått in mycket humor. 

Hur har det varit att spela Lappjævel?
– Intressant. Jag tycker vi fick till en bra produkt. Givetvis var det mycket jobb, och tungt ibland men när man väl får resa och göra föreställningar är det bara roligt. 

Vad har du lärt dig?

– Väldigt mycket om förnorskningen. Vilka problem det var när norskarna försökte osynliggöra samerna. Jag fick en större förståelse för de här frågorna. Det är en stor del av vår historia och kultur. Jag är tacksam att jag fått lära mig mer. 

Har dina egna erfarenheter i livet hjälpt dig att göra rollen?

– Jag tror att det är väldigt många som kan relatera till den här rollen. Känslan av att inte passa in. Det där att du inte vet hur du ska bete dig i ett nytt ställe med nya människor. En rädsla för att göra fel. För min egen del fungerade det bra att knyta an till min barndom. 

Hur har din barndom i Karasjok varit?
– Jag adopterades när jag var åtta månader. Jag hade en jättebra uppväxt i Karasjok. Jag har alltid haft bra vänner. 

Du har bland annat haft en roll i Stöld och i norska teveserien Makta och nu teater. Vad är roligast?
– Jag tror jag gillar när vardagen förändras. Jag var lite trött och ville testa något annat när jag flyttade till Kautokeino. Teaterjobb är något helt annat, om man jämför med film och teve. I en teater övar man i månader med samma människor. Man måste hålla en hög nivå vid varje framträdande. I tv är det mer att man jobbar själv och möts när det ska filmas. Det är ditt eget ansvar att du kan. Det är roligt att jobba ett tag med tv och sen med teater. 

Hur är det att vara samisk skådespelare? 

– Jätteroligt. Jag får göra saker som andra inte får. För mig är det viktigt att berätta berättelser. Min bästa vän är skådespelare och vi navigerar tillsammans i livet. Jag är jättetacksam över att jag får jobba så mycket som jag får. 

Vad är din drömroll?

– Oj, oj, jo. Svår fråga. Kanske att spela någon som blivit tokig. 

Har du tips till andra som vill bli skådespelare?

– Det viktigaste är att jobba. Det hjälper mycket om du är duktig. Men de som kommer längst är de som jobbar hårdast. Man måste även tro på sig själv. Då tror andra också att du är bra. 

Vilka framtidsplaner har du? 

– Får se vad som händer. Jag kan jobba med vad som helst. Jag vill testa lite olika eftersom jag fortfarande är i en läroprocess. Just nu bor jag i Oslo och har lite tevejobb. Sen har jag en föreställning av Lappjævel i Kautokeino här i juni månad. 

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba frågor: 

Oslo eller Karasjok? Karasjok.

Stad eller fjäll? Stad. 

IPhone eller Android? IPhone.

Kvällsmänniska eller morgonpigg? Kvällsmänniska. 

Skriva eller läsa? Läsa.

Ann-Helén Laestadius som släppt boken Skam som är den tredje och avslutande boken i Sápmitrilogin. 

Var det befriande att släppa den tredje boken?

– Det är alltid dubbelt. När man jobbat så hårt blir det tomt. Nu var det ännu värre på ett sätt. Eftersom det var en trilogi och man levt med historierna så länge – Samtidigt är det väldigt skönt att vara klar med alla trauman och gå vidare. 

Var namnet på boken ett självklart val?

– Jag bytte faktiskt titel under arbetets gång. Först skulle boken heta Synd, men jag kom på att synd var för snävt och mer inriktat på det religiösa. Boken handlar mer om skam på flera plan.

Hur har det varit att skriva boken? 

– Precis som med de andra böckerna var det ganska tungt då det är svåra ämnen. Det var inte lika mycket research den här gången eftersom den bygger mycket på egna erfarenheter från Kiruna på 1970- till 1990-talet. Det har varit en balansgång, och det är viktigt att påpeka att det inte är en självbiografi även om det lätt kan uppfattas så. Den handlar om förlusten av språket och skammen i olika situationer. Men det har också varit kul att skriva om 1980-talet och tänka tillbaka på hur man hade det då, hur man såg ut och vad man gjorde. Tiden utan mobiler. Jag är glad att jag hade den uppväxten. Då var vi inte nåbara och översköljdes inte av information som nu. Vi var mer fria från föräldrar och övervakning. Det var tufft på ett sätt men hade många fördelar. Man blev självständig tidigt på ett sätt som dagens unga kanske inte blir. 

Är det något av händelserna i din uppväxt som har präglat boken?

– Det är ingen specifik händelse, utan mer känslan man växte upp med. I skolan, när man började skydda sig själv, och lät bli att säga att man är same. Ett annat tydligt exempel på att det fanns hat var när vägskyltarna med samiska ortnamn började bli övermålade. Det var ett anonymt påhopp och en jobbig påminnelse om att det fanns hat, vilket skapade en känsla av otrygghet. Rädslan för att man skulle råka illa ut som same. Men samtidigt, de positiva delarna som styrkan och tryggheten i släkten och hur viktig den äldre generationen är, det har format mig och finns också med i boken. 

Vad har du fått för reaktioner från läsare? 

– Jag får så otroligt mycket meddelanden från folk som känner igen sig. De delar med sig och känner igen sig i att förneka sitt ursprung. Den verkar ha slagit an även för många på andra sidan. En person berättade hur de i familjen fick lära sig att hata samer. Det har varit väldigt rörande och berörande på många sätt. Igår fick jag ett otroligt mejl där en person skrev att han läst min bok och tänker ta kontakt med samer som han inte behandlat så väl. 

Du debuterade 2007 med Sms från Soppero och du har gett ut Stöld, Straff och nu senast Skam. Hur har ditt liv förändrats från en okänd till en känd författare i Sverige?

– Det har blivit en stor skillnad om man ser på den samiska litteraturen överlag. Från att jag och Annica Wennström ofta var i princip ensamma samiska författare på bokmässan i Göteborg till att mässan ifjol hade samiskt tema och det var fantastiskt att se på så många i i gákti och höra folk prata samiska. Det är kul att vara en del I det som sker och att vi är fler samiska författare och en starkare röst. För egen del hade Augustpriset 2016 stor betydelse och boken Stöld vände allting. Innan dess sa min revisor att jag nog kommer bli fattigpensionär. Nu är jag publicerad på 29 olika språk. Det har förändrat mitt liv. Jag har min agent Kaisa Palo att tacka för så mycket, det har verkligen varit en resa. 

Hur går du vidare efter Sápmitrilogin? 

– I natt vaknade jag och började tänka på nästa bok. I Skam finns en karaktär som är värd en egen historia. Jag har skrivit en väldigt kort idéskiss. Det blir en en fjärde fristående bok och den ska utspela sig i Kiruna. Jag ska inte säga för mycket eftersom det är dumt att skapa förväntningar för tidigt. Boken Skam pratade jag om redan för femton år sedan och folk har frågat efter den sedan dess, haha. 

Text Lars-Ola Marakatt

Piera Eira vann årets sångdel i Sámi Grand Prix med låten Dálkkid čađa. Ifjol debuterade han tillsammans med NTÏV och lovade sig själv att ställa upp igen – med en vinnarlåt. Och det gjorde han.

Kan du berätta vem artisten Piera Eira är, för den som inte vet?

– Jag är från Máze på norska sidan av Sápmi och jag är 31 år. Jag kommer från renskötseln och jobbar med renar. Jag började inte jojka för att bli en artist, men nu kan man säga att jag är en artist. 

Du vann sångdelen i årets Sámi Grand Prix, hur känns att ha vunnit? 

–Det känns helt sinnessjukt. Det var väldigt kul. Det är svårt att beskriva för man är inne i en lyckobubbla. Att vinna Sámi Grand prix är väldigt stort i alla fall om man vill jobba mer med musik. Det öppnar väldigt många nya dörrar. 

Du tävlade i Sámi Grand Prix redan ifjol tillsammans med NTÏV och låten CÁHCI. Varför ville du tävla igen? 

–I fjol, första gången jag var med, var jag featuring till artisten NTÏV. Då kom jag in i slutet, två veckor innan vi releasade den låten. Det var väldigt stressigt och jag visste inte riktigt vad jag gick in i. Men när jag stod på den där scenen så tyckte jag om det väldigt mycket. Då tänkte jag för mig själv nästa år ska jag skicka in en låt som kommer att vinna. 

Hur kom vinnarlåten Dálkkid čađa till?  

– Jag försökte inte göra en Sámi Grand Prix-låt. Det jojken kom till mig när jag var på vidda i ovädret. En jojk är vanligtvis till en person eller ett fjäll. Men jag kände med en gång att de är inte en personjojk, den handlar om något mer. Den ska passa alla. 

Vilka har du gjort vinnarjojkentillsammans med? 

– Jag jojkade den till min kompis Johan Ivvár Gaup och när han hörde jojken så sa han med en gång det är en bra jojk. Men han ändrade en liten detalj på slutet av jojken och den lilla ändringen gjorde mycket. När jojken var klar började jag med en text till jojken och vi kom på att vi behövde sång och helst en kvinnlig vokalist. Då hade jag hört Máijá sjunga på scenen i Alta och jag hörde på en gång att hon är väldigt duktig, hon kan lätt jämföras med de största artisterna. Hon har en röst som är enormt bra. Jag tog kontakt med henne och när hon kom med så började vi skriva en text till låten. Máijá har skrivit de mesta av texten men Elin Oskal hjälpte också till för att få texten perfekt. 

Vem är Máijá?

–Hon är från Alta och är 22 år. Hon har inte varit någon offentlig person. Men hon har gått musik- och dans på gymnasiet och sjungit har hon gjort väldigt länge men inte offentligt. Första gången var på den stora scenen i Alta när jag hörde henne sjunga.   

Varför ville du tävla med Dálkkid čađa Sámi Grand Prix?

–Det var inte planen. Jag hade glömt att jag sagt att jag ville delta i Sámi Grand Prix. Det var bara planerat att jag skulle släppa den här som singel. Men då var det en karl från produktionen i Sami Grand Prix som kom ihåg vad sagt i fjol, så de ringde två dagar före sista anmälningsdag och sa ”du har ju inte skickat in en låt. Du lovade ju att du skulle skicka in en”. Då hade jag bara jojken och musiken klar, men skickade in den och kom med. 

Hur kändes det att kunna dela vinsten med Maija?

–Det kändes väldigt bra att samarbeta med så duktig artist. Det var kul. För mig kan hon mäta sig med internationella artister, de största i branschen.   

Vad betyder vinsten i Sámi Grand Prix för din musikkarriär? 

–Det betyder väldigt mycket. När man vinner en sådan här musiktävling så får man många möjligheter. Jag har fått kontakt med människor som jobbar i musikbranschen som producenter och låtskrivare. Så de har öppnar väldigt många nya dörrar. Jag har även fått en del konsertförfrågningar, så det är väldigt bra för karriären. 

Hade du kunnat tänka dig att tävla i Sámi Grand Prix igen?

–Nej, det tror jag inte. När man har vunnit så tror jag inte man ska göra det igen. Det var mycket jobb och så var det mycket nerver. Det är en stor scen och det är live-tv. Det var väldigt kul när det var över. 

Hade du kunnat tänka dig att tävla i Melodi Grand Prix? 

–Det hade jag kanske kunnat göra om jag gör en låt som är lika bra som Dálkkid čađaeller bättre. 

Du har släpp ett antal singlar. Kommer du släppa en EP eller ett album snart?

–Det kommer mer, antingen ett album, EP eller någon singel, men jag vet inte riktigt när än. 

Kommer du spela live någonstans i sommar? 

–Det är inte något planerat. Jag har fått förfrågningar på livekonserter, men jag har inte musikrepertoar klar för en hel konsert än. Men kanske till hösten. 

Har du någon favoritjojk eller favoritsång från någon tidigare års Sámi Grand Prix?

–Elen Inga Eira som jojkar Jonny Mathis. 

Intervju Marica Blind