Julevsámegiella

Jokkmokksbandet Superstars består av fem tjejer från Jokkmokk. Under årets marknadsvecka i Jokkmokks uppträdde på ett flertal platser. 

Superstars har funnits i tre år och består av IdaSofi Pavval Suorra, ElleSiri Skinnar Påve, Máridja Simma-Sjaggo, Hilma Li Pirak Falk och Briita-Márge Sevä Nutti. De går i femman och sexan på sameskolan i Jokkmokk. 

De tycker om att vara tillsammans och det märks. När Nuorat pratar med dem över ett videosamtal pratar de många gånger i mun på varandra. 

– Det är roligt att uppträda och det är kul att sjunga och stötta varandra, säger IdaSofi på frågan varför de bildat band tillsammans.

Alla sjunger i Superstars men de spelar olika instrument. IdaSofi spelar gitarr, Máridja spelar synt, Hilma Li och ElleSiri spelar piano, Briita-Márge spelar bas. Ibland spelar de sina instrument på spelningarna och andra gånger inte. 

Intresset för Superstars under Jokkmokks marknad var stort. De var med på SVT:s nationaldagssändning, på vernissage på Samernas, på Ajtté museum och i en kåta på marknadsområdet. De fick även frågan att medverka i TV4, som de tackade nej till  på grund av tidsbrist. 

Uppträdandena under marknadshelgen var inte Superstars första spelningar. Tidigare har de uppträdd på Kulturskolans shower och festivalen Saltofolk. Även om de är vana att kunde de kännas otäckt innan spelningarna, medger de. Hur nervösa det var berodde på storleken på publiken. 

– Det var nervöst, men eftersom vi var där tillsammans så stöttade vi varandra, säger Briita-Márge.

På nationaldagssändningen framträdde de med nationaljojken Sámi Eatnan Duoddariid. Andra låtar de brukar uppträda med är Jon Henrik Fjällgrens Norrsken och Zara Larssons Symphony. Deras favoritlåt är en som de tränat på väldigt mycket,  Sofia Jannoks Snölejonnina. 

– Vi tycker att den har ett bra budskap eftersom den handlar mycket om vad som händer nu. 

Även om de tycker om att vara tillsammans finns saker som känns jobbiga. 

– Vår sånglärare Julia ska flytta och våra tidigare sånglärare flyttade också, säger Máridja.

Trots att de är ledsna över deras sånglärares stundande flytt och att alla utom en av tjejerna börjar högstadiet höst svarar alla snabbt på min sista fråga:

Kommer Superstars finnas kvar i framtiden? 

– Ja,  de hoppas vi.  

Text Marica Blind

Goh nænnoes soenh – Som starka sentrådar. Så hette årets utställning med avgångseleverna på Samernas utbildningscentrum. Kön ringlade rekordlång när de tio förväntansfulla eleverna öppnade upp dörrarna för att visa upp sin duodji.

– Det var så mycket folk att det nästan blev överväldigande. Det blir ju lite som att visa upp sin lilla bebis att få dela med sig av vad vi gjort, säger Elin Olsson Svonni.

Den traditionsenliga utställningen brukar vara minst sagt välbesökt. I år nådde kön ut på innergården utanför Samernas utbildningscentrum innan dörrarna öppnades.

Utställningens namn, Goh nænnoes soenh – Som starka sentrådar, beskriver styrkan som håller ihop slöjden och sentråden som kommer från renen som håller samman allt, berättar Elin Olsson Svonni.

– Vi ville bygga upp utställningen som en hyllning till renen, med renspår på väggarna, inslag av natur och ett gärde i mitten.

I år består avgångsklassen av elva elever. Under några års tid har elever saknats på trä- och hornutbildningen, men i år har de hårdslöjdande eleverna gjort comeback. De har också samarbetat med skinn- och textileleverna i några av de alster som ställdes ut.

– Jag har bland annat gjort en skinnryggsäck där Marko Pylvänäinen gjort hornspännet. Det har varit en rolig process att ta fram designen och diskutera med någon annan och få in hårdslöjdsdetaljer, säger Elin.

Andraårseleverna har bland annat gjort examensarbeten som innefattar ett pälsbeklätt alster. Som examensarbete hade Ibbalina Aira sytt en davekvuossa, en väska av lom.

Idén kom när hon och hennes syster spånade på tänkbara alster.

Den är inte så avancerad som man kan tro, försäkrar hon.

– Man börjar med att flå huvudet, sedan går man vidare och tar ut kroppen och sedan syr man igen vid vingarna och fötterna.

Men visst var det en utmaning, eftersom det var första gången hon sydde en väska i lomskinn.

– Det är ju lite att tänka på. Men vi hade så tur att Lisbeth Kielatis kom till skolan och hjälpte till. Hon har sytt i lom tidigare och det var väldigt kul att hon kom och visade hur man gör.

Ibbalina fick en hel del reaktioner på väskan under marknadsdagarna.

– Det är många som tyckt att det är läcker och cool. Det är många som inte sett en sådan väska tidigare och det är ju väldigt kul.

Väskan kommer Ibbalina Aira att använda själv.

– Ja, när jag ändå sytt den så vill jag använda den själv.

Elin Olsson Svonni säger att åren på Samernas varit väldigt lärorika.

– Det roligaste för mig är att jag hittat vad jag är mest intresserad av. Jag har stor kärlek för vävning och jag tycker om att jobba i skinn, och att få ägna tid åt att göra det man själv vill och utveckla det har varit roligt. 

Text Katarina Hällgren

Hon har varit språkstödjare på förskola, jobbat som översättare, varit programledare på tv och gjort en lulesamisk podd. Bland annat. Nu jobbar Naima Khan Nergård som lulesamisk språkrådgivare på Same Giellagálldo.

– Jag brukar säga att samiskan är en ingång till att få jobb. Hade jag inte haft samiskan hade jag aldrig fått göra alla de roliga saker som jag gjort.

Naima säger att hon fått samiskan från ”alla håll och kanter” sedan hon föddes, både genom familjen och genom de platser som familjen bott på. I Drag utanför Tysfjord, i Tromsö och senare Gällivare.

– Den allra närmaste familjen och vännerna har alltid haft språket närvarande på ett eller annat sätt.

För Naima har samiskan dessutom följt med genom sameskola, högstadiet och gymnasiet.

– Jag minns en lärare på sameskolan som sa: ”Ni är framtiden. Det är ni som ska se till att samiskan bevaras”, berättar hon och skrattar.

– Man tänkte ju, gud samebarn har ett stort ansvar, men jag fattar ju vad hon menade. 

Efter gymnasiet så har Naima pluggat och hon har en bachelor i lulesamiska. Fast egentligen var det lärarutbildningen i Bodö som först lockade, men den tog hon sig inte in på och valde då att plugga lulesamiska.

– Jag tänkte att jag kan plugga det till att börja med, så egentligen halkade jag in på ett bananskal. Men jag är så glad att jag började läsa lulesamiska och kunde kombinera det med andra jobb.

Sedan dess har Naima som sagt jobbat med en rad olika saker. Ett jobb som hon beskriver som all-time-high är när hon gjorde den lulesamiska podden Dálla ja Dalloj genom NRK Sápmi. 

– Det var ett riktigt drömjobb. Att få träffa äldre som jag beundrar och genom journalistiken prata lulesamiska och lära mig om deras liv och få höra variationen i deras språk. Det har varit en helt fantastisk grej.

Sedan februari i år är Naima språkrådgivare i lulesamiska på Giellagálldo, som jobbar med normering av skrivregler, nya ord och allt som har med skriftspråket att göra. Hennes tjänst omfattar lulesamiskan på den svenska sidan av Sápmi.

– Det är en helt ny grej för mig. Kommunicera har varit mitt verktyg, men här handlar det om uppbyggnaden av språket och språkvård. Det är lite utmanande och jag har mer och mer förstått hur viktigt det är att det finns folk som jobbar med de språkvårdande insatserna.

Giellagálldo jobbar bland annat med att ta fram ord i samiskan, nu senast var det sminkord på lulesamiska. En lista tas fram av språkrådgivarna eller av språkanvändare som skickar in förslag på ord som de vill ha standardiserade. Det tas sedan tas upp i Giellagálldos språknämnd som har möte fyra gånger per år. 

Förutom arrangerar Sáme Giellagálldo bland annat seminarier och konferenser i de olika samiska språken och fungerar rådgivande för institutioner och jobbar med språkvård.

Men att jobba med samiskan kan också vara utmanande, säger Naima.

– Å ena sidan är jag tacksam att jag har samiskan, men det händer att jag tvivlar på att jag är nog bra. I mitt jobb har jag på ett sätt stort inflytande för språkets utveckling och då gäller det att det man gör är rätt.

Naima kan inte tänka sig en tillvaro utan språket, och även om hon inte alltid gjort medvetna val så har hon alltid hamnat på jobb där samiskan varit i centrum.

– Inte förrän jag blivit äldre har jag förstått att det är många tjänster jag aldrig hade haft om det inte vore för språket. Man kan göra nästan vad man vill om man kan samiska, skapa egna serier, skriva böcker och göra poddar. Samiskan är nyckeln till Narnia, säger Naima och skrattar.

Text Katarina Hällgren

Izabel Nordlund som, tillsammans med Per-Henning Mathisen och Janne Hirvasvuopio, deltar i Samerådets projekt ReCap ASáp Advocacy program. De tre deltagarna ska under ett år utbildas i samiskt organisationsarbete och lära sig att argumentera för samiska frågor.

Berätta mer, vad innebär det?

– Vi ska lära oss hur det är att arbeta inom en samisk organisation, men också få de samiska perspektiven och använda oss av dessa för att utveckla och jobba för Sápmi. Utbildningen kommer se lite olika ut beroende på vilka intresseområden vi har. För mig är rätten till sin kultur, duodji, språk och identitet det som intresserar mig mest. Jag känner så starkt att jag vill jobba för det samiska folket och för Sápmi och jag tror att programmet kommer att kunna hjälpa mig med att förstå samiska organisationers arbete. Programmet pågår under ett år och våra mentorer är Petra Laiti och Rune Fjellheim.

Hur blir man antagen till programmet?

– Det är precis som att söka ett jobb. Min kusin skickade annonsen till mig och tyckte att jag borde söka. Jag sökte och fick komma på arbetsintervju. Den gjordes på en fredag och på måndagen hörde de av sig och sa att jag blivit antagen.

Vad kommer ni att göra under detta år som programmet pågår?

– Det är som en utbildning så det vi ska prestera är att lära oss saker och kunna hjälpa Samerådet med det vi kan. Vi kommer inte att göra något prov i slutet på utbildningen, utan det handlar om att lära sig saker under ett år. Flera av dem som gått programmet tidigare jobbar nu på Samerådet så det känns lovande.

Vilka erfarenheter hoppas du kunna få av det här året?

– Jag tror att mycket handlar om att förstå hur man jobbar med olika frågor från samiskt håll. Vi som deltagare ska ta in information och katalysera den. Storsamhället har en efterfrågan på urfolkskunskap. Vårt jobb är inte att utbilda majoritetssamhället, men vi ska advokera och jobba för samiska frågor, dels för att det finns ett jättebehov av det, men också för att det är viktigt att ha ett helikopterperspektiv på olika frågor. Det känns verkligen som en lyx att få vara med på detta.

Text Katarina Hällgren

Nils Ove Kuorak, 29, från Gällivare vann Sámi Grand Prix jojkdel med Njealječalmmat som beskrivare Máhtte Ánte och hans hund. För Nuorat berättar han hur det kännes att vinna och om det kommer mer musik från honom.

Kan du berätta vem Nils Ove Kuorak för våra läsare? 

– Jag är 29 år gammal, född och uppvuxen i Gällivare. Min mor är från Kautokeino så jag har spenderat mycket tid där också genom åren. Jag var iväg söderut och bodde bland annat i Göteborg i sex år, men kände att det inte passade mig eftersom att jag trivs bäst ute i naturen i vårat vackra Sápmi. Jag har förutom jojk ett stort intresse för slöjd och lägger därför mycket tid på det också i den mån jag hinner.

Du vann jojkdelen i årets Sámi Grand Prix, hur känns det?

– Först och främst så är jag glad över att ha varit med och lyckats framföra något som jag kan känna mig nöjd med. Det är givetvis jätteroligt att de som röstat har tyckt om det jag framförde och det har varit ett kvitto på att det var rätt för mig att delta.

Innan Sámi Grand Prix har inte så många vetat om att du jojkat, hur länge har du jojkat? 

– Det har väldigt länge varit något som jag håller varmt om hjärtat, både att lyssna på jojk och att jojka själv. Jag kan inte säga exakt när jag skulle ha börjat men det har nynnats och lyssnats i princip så länge jag kan minnas.

Varför började du jojka? 

– Jag har alltid tyckt att det kan vara väldigt vackert både melodiskt men också hur man kan beskriva den eller det man jojkar. Jag har nog bara fastnat för det och ryckts med.

Vad jojkar du mest? 

– Egentligen gillar jag det mesta, jag jojkar med när det spelas nyare typer av jojk med mycket musik och fart men hemma är det lite mer traditionella och äldre jojkar. Men mest av allt jojkar jag närmaste släkten och familjen.

Det är din ipmi Máret Ristiina Haetta Sara som gjort jojken 

Njealječammat, varför ville du tävla med den i Sámi Grand Prix? 

– Tanken att vara med i SGP har länge funnits men det har ändå inte varit så lockande förrän jag hörde just den här jojken. Jag fick en sån sinnesro och texten var som en berättelse för mig så där och då bestämde jag att om jag ska vara med så ska det vara med den jojken.

Du gjorde lite ändringar i jojken innan du tävlade, varför?

– Det var mer omedvetna än medvetna ändringar. Hon har sitt sätt att jojka medan jag har mitt så ändringarna har vuxit fram i takt med att jag har övat in jojken, en del ”svängar” har fått en annan ton som jag är bekvämare med.

 Vad sa Máret Ristiina Haetta Sara när du vann? 

– Egentligen inte så mycket om själva resultatet, men det var givetvis roligt för oss bägge två att det gick bra på scenen för mig. Jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått av henne genom åren och för att jag fick lov att tävla med en jojk som hon har gjort.

Årets Sámi Grand Prix kunde man se i Norge, Finland och Sverige, vad betyder för dig att nå ut till så många i Sápmi?

– Det är fint att hela tävlingen har fått en större spridning och det är som sagt roligt att få ett kvitto på att mitt bidrag har uppskattats av en större publik.

När du tävlade så hade du en snygg ljusshow, hur visualiserar man jojkar med ljus och lampor? 

– Jag hade själv ingen aning om hur det skulle se ut på scenen innan långfredagen så jag fick också en överraskning av det. Jag tycker att det ramar in hela upplevelsen på ett bra sätt eftersom att man i jojkkategorin är ganska blottad annars.

Vad har vinsten i Sámi Grand Prix betytt för din musikkarriär?

– Jag har fått lite förfrågningar så tanken är att uppträda lite redan i sommar. Jag har också med hjälp av nya bekanta börjat fila på konserten till nästa påsk.

Kommer du släppa mer jojkar?

– Än så länge så har jag faktiskt inte gjort någon egen jojk men målet är att komma igång med det också. Jag har en liten tanke om att det hade varit roligt att spela in ett album med både nytt material och lite mer kända jojkar.

Kommer du spela live någonstans i sommar?

– Det är inte helt spikat men tanken är att uppträda som en del av större arrangemang.

Har du någon favoritjojk eller favoritsång från någon tidigare års Sámi Grand Prix?

– Det finns många fina jojkar men jag har nog ingen som jag kan peka ut som favorit.

Intervju Marica Blind