Estrid Gustafsson-Fjellheim som spelar Sajje i NRK:s samiska ungdomssatsning, serien Oro Jaska, som rosats av publiken. Estrid är uppvuxen i Karasjok men flyttade till Stockholm som barn.
Hur var det att flytta tillbaka för att vara en av karaktärerna i serien?
– Det var spännande att komma tillbaka. Jag var där i två månader. Jag har inte varit där under så lång tid sen jag flyttade därifrån, så det var härligt. Jag fick uppleva påskfirande i Karasjok och tillbringa mer tid med pappa och bo med honom och träffa barndomskompisar. Det var väldigt nostalgiskt att vara i simhallen.
Hur gick det till när du fick rollen i Oro Jaska?
– Jag hade hört om Oro Jaska och att de sökte skådespelare. Men jag fick veta att de bara sökte samisktalande. Då tänkte jag nej, jag klarar inte det, så jag struntade i att söka. Men min barndomskompis Vegard (Bjørsmo som är en av manusförfattarna och även spelar en roll i serien, reds anm) sa att jag borde söka. Jag skickade in en castingvideo och så gick det vidare därifrån.
Hur kom det sig att du började med skådespeleri?
– Det är något som jag hittade när jag var väldigt ung. Jag började på Kulturama i grundskolan, mamma visste att jag gillade att utrycka mig kreativt. Då märkte jag att teater och skådespeleri var något för mig. Jag kunde använda min fantasi och utmana mig i det. Så det har jag hållit på med sedan tolvårsåldern. Jag var väldigt teatralisk, det kändes väldigt naturligt att börja med det.
Hur tänker du när du sätter dig in i rollkaraktärer?
– Jag brukar försöka få en tydlig bild av manus i början, vad min karaktär är för sorts person. Sedan utforskar jag vad som är känsliga ämnen för karaktären. Vad karaktären tycker är roligt, vad hon har för bakgrund. Sen utgår jag mycket från mig själv. Om det är en situation jag varit med om och känner igen brukar jag försöka implementera det i mitt skådespeleri. Sen bollar jag och regissören hur vi ska utveckla det. För regissören är också ögat utifrån som gör att vi tillsammans kan hitta det uttryck som passar den karaktären i den situationen.
Vad tänkte du om manuset till Oro Jaska?
– Jag tyckte det var otroligt bra. Välskrivet och anpassat till hur unga pratar idag. Jag kan tycka att det finns en tendens att vissa ungdomsserier är skrivna av vuxna som inte vet hur unga uttrycker sig. Men manuset fångade viktiga teman och att man visade flera sidor av problem och av viktiga ämnen. Som till exempel övergrepp och sexualitet. Även hur man får ta del av olika människornas bild av det och hur de hanterade det.
Var det en svår roll att spela för dig?
– Det skulle jag inte säga. Jag kan känna igen mig mycket i rollen och med att hon flyttade tillbaka till Karasjok, kom från storstaden, vill passa in, vill stärka sin samiska identitet. Sajje känns mycket som en yngre version av mig själv.
Hur tycker du att ni lyckades med att förmedla en så pass allvarlig berättelse?
– Jag tycker det porträtteras på ett ganska tydligt sätt hur samhället ser ut idag i och med att de som skrivit manuset utgått från riktiga berättelser. Den är ju fiktiv berättelse men de har gjort research och pratat med människor som varit med om liknande saker. Jag tycker vi har kunnat skapa en stor igenkänning.
Vad har du fått för reaktioner?
– Jag har fått jättefina reaktioner. Det är flera som kommenterat att de känt sig sedda i serien och att de förstått vad som räknas som övergrepp. I en scen utsätts min karaktär. Båda har först lust att ha sex, men det övergår till att hon säger nej, stopp, men han lyssnar inte på det. Om det inte är ett tydligt ja så är det ett nej.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag skulle vilja jobba med både filmskådespeleri och teaterskådespeleri. Hoppas jag kan göra båda. Drömmen vore att livnära mig på skådespeleri.
Funderar du på att någon gång flytta tillbaka till Karasjok?
– Jag tror inte det är omöjligt, men jag trivs bra i Stockholm då jag söker mig till arbete och utbildning. Som det ser ut nu är det mest i storstäder där scenskola finns som jag håller på och söker in på. Men i framtiden, vem vet, om livet tar mig till Karasjok har jag inte något emot det.
Text Lars-Ola Marakatt