Áslat Eira spelar i hårdrocksbandet Not My Time To Die som i våras släppte den samiska hårdrocks-EP:n Sáivu. Vi på Nuorat ville så klart veta mer om Áslat och hans musik.
Vad gör du musikaliskt just nu?
– Jag flyttade nyligen till Tromsö för att studera, vilket innebär att medlemmarna i Not My Time To Die är spridda över hela landet. Så det är lite aktivitet i bandet just nu, men jag har en önskan om att samla lite folk i en replokal och spela musik som skiljer sig lite från Not My Time To Dies stil. Annars roar jag mig med att skriva filmmusik och längre symfonier. Det är mest för att utmana mig själv, och inte något som jag funderar på att ge ut till allmänheten.
Berätta, vem är Áslat Eira?
– Mitt fullständiga samiska namn är Iskkon-Máhte Niillasa Áslat Issát, och jag kommer från Guovdageaidnu. Jag föddes i en renskötande familj tillhörande Gearartenjárga-distriktet, men de flesta känner mig nog som en galen rockare! Jag spelar främst gitarr och sjunger lite för rockbandet Not My Time To Die, vilket är en historia för sig. Musik och konst är något jag brinner för, och att få spela musik har varit en stor välsignelse för mig.
Hur kom det sig att du började med musik?
– Min familj är lite konstnärlig, men jag har mycket att tacka min bror, Ánte Máhtte, för. När han var yngre spelade min bror gitarr och att höra min storebror plocka strängar till olika rocklåtar från sitt rum gav mig obeskrivlig glädje och en känsla av samhörighet. Han lärde mig det första jag kunde på gitarr, och som tonåring började jag musikskola och började spela i olika band. Att i ung ålder bli exponerad för så mycket olika slags musik, från jojk till hiphop till rock, gav mig en bred musikalisk vokabulär. Det tog inte lång tid innan jag började känna att jag har mycket att säga.
Hur kom du in på hårdrock?
– Precis som otaliga andra blev jag mobbad som barn. Jag har varit i fruktansvärt dysfunktionella relationer och vänskaper och som ung same upplever man det vi samer tyvärr gör. Det skapar otroligt mycket frustration hos en ung människa, och jag resonerar och identifierar mig så djupt med ljudet av aggressiv musik att det aldrig rådde någon tvekan om vilken väg jag gå. Dessutom tror jag att det är mycket hälsosammare att fördjupa sig i musiken snarare än att vara utåtagerande på andra sätt.
Varför heter ni Not My Time To Die?
– Haha! Bandet fick det hemska namnet långt innan jag gick med. Det kommer från någon låt tror jag, men jag har alltid velat byta namn. Nu är det kanske lite sent att byta namn, men det ger en ganska rolig punkig attityd. Vi är unga så länge vi lever, och kommer aldrig att dö!
Vilka fler än du är med i Not My Time To Die?
– Bandet bildades 2014 av bröderna Sander (vokalist, gitarrist) och Marcus Persen Esperås (trummis). Not My Time To Die har gått igenom många basister (!). I dag är Trygve Karlsen vår basist och han har hållit positionen i tre år nu.
I våras släppte Not My Time To Die ep:n Sáivu, vad kan du berätta om den?
– Sáivu är en musikalisk utveckling som var viktig för mig att gå igenom efter vår tidigare musik. Visst har det en annan, lite mer personlig betydelse när jag får sjunga på samiska. I den EP:n har jag tagit med så mycket av det som gör mig till mig. Låten Benne är en hyllning till min avlidna vallhund, Áigin återberättar historien från Nils Gaups första långfilm, och Boraspire handlar om allt det läskiga och äckliga som jag och de andra i bandet har upplevt när folk försöker utnyttja oss på något sätt.
Låten Sáivu i sig är något av det svåraste och mest personliga jag skrivit, där jag försöker få en slags introspektiv överblick över min egen mentalitet. Där hör du en rad, ”Seavdnjat fas, vaikko buohkat lehpet dás mu bálddas”, som jag känner resonerar hos många. Unga män, och särskilt inom same- och rennäringskulturen, håller tillbaka allt och jag vill visa att det är okej att säga ifrån om de svårigheter vi kan ha. Den psykiska hälsan är viktig att ta hand om i Sápmi, där vi är så få.
Kommer ni spela några konserter i höst eller i vinter?
– Not My Time To Die hade två konserter nu i september, i både Trondheim och Tromsö. Det blir nog våra sista konserter på ett tag, då vi har kommit överens om att ta en paus från att spela konserter. Sen hoppas jag innerligt på att kunna bara göra något spontant, vara med som gästartist på några konserter eller spela under eget namn en stund. Jag vet att jag kommer att vara med på ett par konserter i Kautokeino i december, i samband med Lounge Sápmi.
Kommer det mer ny musik från dig snart?
– Förhoppningsvis snart! Not My Time To Die har en mängd material i arkivet, och vi gör en hel del nytt. Tanken är att släppa ett längre, mer sammanhängande album med låtar på engelska, samiska och norska. Jag personligen har mer än tillräckligt med material för att spela in ett soloalbum, men det är inte min prioritet just nu, eftersom jag inte vet vilken typ av inställning jag ska ta till något sådant. Men ett nytt Not My Time To Die-album är på gång! Albumets preliminära titel är Sick of Suicide och förhoppningsvis siktar vi på 2024 eller 2025. Jus eallin ja dearvuohta!
Finns det några artister eller grupper som du inspireras av?
– Jag har blivit ett fan av Sofia Isella (från USA), som skriver helt fantastiska texter och dikter, och jag blir jävligt inspirerad att skriva något riktigt bra av att lyssna på henne. Niko Valkeapää är också någon jag gärna lyssnar på när jag vill bli inspirerad att skriva och spela. Men i slutändan kan jag alltid lita på att mitt hjärtas band, Guns N’ Roses, fyller ett tomrum. Axl Rose är min personliga Jesus.
Vad har du för drömmar och mål med din musik?
– Att hjälpa någon som är ung att känna sig lika träffad som jag, och följa sin dröm om att göra vad de vill.
Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?
– Áillohaš är en självklar favorit, men för tillfället är jag verkligen förtjust i Katarina Barruk och Gabba!
Vilken är din favoritlåt från Sápmi?
– Davás.
Frågeställare Marica Blind