Reportage

Filmskaparen Mihkkal Hætta bosatte sig i en lávvu utanför Stortinget i Oslo i fem veckor för att protestera mot att vindkraftverken i Fosen fortfarande snurrar trots att det är ett folkrättsbrott. Han fick träffa många under sin vistelse i Oslo och alla hade förståelse för hans protest.

– Den här upplevelsen kommer att följa med mig resten av livet, säger Mihkkal Hætta.

10 september reste Mihkkal Hætta från Kautokeino till Oslo, slog upp lávvun och bosatte sig i Norges huvudstad. 

Tanken var att uppmärksamma att det gått 700 dagar sen Fosendomen. Tillsammans med aktionsgruppen, som de kallar sig, bestämdes att han var rätt man att protestera mot att norska regeringen inte följer samernas uppmaning och riva vindkraftsturbinerna i Fosen. 

– Vi ville ha en lågmäld protest, och kom på idén att slå upp en lávvu utanför Stortinget, berättar Mihkkal. 

Hur var första natten? 

– Jag sov sjukt bra i min rákkas. Jag kunde vila. Jag hade ett bra noice cancelling-headset och hörde ingenting.  

I medier kunde man läsa att han tänkte bo i lávvun så länge det behövdes. Det var inte hela sanningen, för allt var planerat. Han skulle bo där i fem veckor för att visa sitt motstånd innan fler skulle ansluta och hålla en större manifestation. 

Varför åkte du istället för någon som drabbas konkret av vindturbinerna i Fosen?

– De har ju varit emot det här i 20 år. De har gjort så mycket de kan. Nu är det vi andra som måste göra det här och visa vårt stöd, därför valde jag att göra det. 

Mihkkal Hætta var också med vid första vändan, i slutet av februari, då samiska ungdomar manifesterade mot Norges regering på grund av att Fosendomen inte efterföljs. Då erkände statsministern Jonas Gahr Støre att Norge begår ett folkrättsbrott då 151 vindturbiner byggdes norr om Trondheim 2019 och 2020. Något som Högsta domstolen i Norge har funnit är just ett lagbrott då bygget hotar samisk kultur och rennäring. Två norska samebyar kan i och med vindturbinerna inte använda traditionella vinterbetesmarker för sina renar. Det här fick Mihkkal Hætta berätta för bland annat Aljazeera och Reuters journalister. 

– Det var många som gav sitt stöd till mig. Många Oslobor, men det var roligt när vänsterpartiets partiledare och röda partiets partiledare stannade till och pratade med mig. Jag blev även bra vän med Stortingets säkerhetschef. Han kom över ofta och pratade och vi hade det koselig och trevligt i lávvun, berättar Mihkkal Hætta. 

Han hade en strikt plan som han följde på plats i Oslo. Han var heller aldrig ensam i lávvun. Och om han inte hade nån där så hade han någon som vaktade utanför, dygnet runt. Varje dag hade han två träffar med media, eller fem timmar totalt. Men han hade även en vilopaus mitt på dagen för att hinna återhämta sig. 

Hur var det att bo i centrala Oslo? 

– Det var mycket action. Det var mycket folk som gick längs med Karl Johan. Många kom fram och pratade. Givetvis fanns det många underliga människor också, men de var inte emot mig. En del jojkade och så. Ibland kändes det konstigt, när jag var i lávvun då var jag i lávvun. Och när jag kom ut tänkte jag ibland “jag är verkligen här, i Oslo”. 

En kväll drog en känd norsk musikgrupp bort lávvustänger, vilket blev uppmärksammat i media. Mihkkal låg och sov så tungt att han inte ens uppfattade händelsen. 

Varje kväll hade han middagstid då han även umgicks med vänner innan det var sovdags. 

Det var även några event planerade. En dag bjöds det på renkok som han fick hjälp med. Det kom över två hundra personer för att äta, vi rymdes inte i lávvun, ler Mihkkal. En annan gång lärde han Osloborna samiska. 

Nu när det gått över en månad sen Osloäventyret berättar Mihkkal att det tog på krafterna. Han lärde sig hur mycket han orkar jobba innan det blir för mycket. Nu i efterhand har han fått mycket stöd och många har skrivit till honom. 

– Till och med folk här i Kautokeino har berömt mig och sagt att det där var bra gjort. Och det hör du inte ofta i Kautokeino. Det var som om vårt folk enades. Jag hoppas att det hade någon effekt både politiskt och för vårt folk. 

Hur var det att träffa kungen och prinsen på slottet? 

– Det var en bra upplevelse att träffa människor som förstår och lyssnar på en. Det kändes som att de gav oss sitt stöd. Men de har ingen politisk makt. 

Åker du tillbaka?

– Jag väntar mig att de inte kommer göra något, och att vi måste vara förbereda att åka tillbaka dit. Men nu tänker jag vila lite, efter det är jag beredd att slåss för vårt folk i framtiden. 

Text Lars-Ola Marakatt

Sara Labba som slöjdat på heltid i tre år och fick din belöning i november, när du klarade klarade att ta gesällbrev i duodji skinn och textil. Det betyder att din slöjd är kvalitetssäkrat av slöjdmästare. Första november var du i Stockholm för att ta emot diplomet som bevisar att du är en av de cirka tusen personer i 70 olika yrkeskategorier som får ett gesällbrev i år.

Hur blev du intresserad av duodji? 

– Jag har slöjdat sen jag var liten, men ändå inte haft så stort intresse. Det ändrades när jag var 12 år gammal och hade Solveig Labba som lärare. Jag kommer ihåg att jag jobbade hela tiden för att hinna göra så mycket som möjligt. Och så har jag haft en syster som gick på Samernas i Jokkmokk. När jag såg vad hon gjorde tänkte jag “wow det där vill jag också kunna”. Men när jag gick på Samernas utbildningscentrum var det pandemi och jag var tvungen att lära mig digitalt. Det var svårt. Jag började gå till Solveig Labba och hon visade och lärde mig. Men jag har även haft en farmor som slöjdat, och som jag brukar fråga av.  

Hur var känslan det inför Gesällbrevsprovet? 

– Jag fick veta hur provet skulle gå till lite innan och nätterna innan provet hade jag svårt att sova för jag oroade mig så mycket. 

Hur svårt var det? 

– Jag måste säga att det varken var svårt eller lätt. Vi hade teori samtidigt som vi gjorde det praktiska provet. På tre dagar skulle vi sy i åtta timmar. Jag var så stressad att få färdigt min väska och samtidigt kom slöjdmästarna och frågade ut mig. Jag var tvungen att säga “vänta lite så att jag hinner andas”. Det värsta var nog att någon tittade när jag sydde. Och så satte jag ganska stor press på mig själv, jag ville så gärna lyckas.

Vad är det roligaste med att slöjda? 

– Jag tycker det är bra då jag kan slöjda så många olika saker. Om jag inte vill väva då börjar jag sy en kolt istället. Jag tycker om att sy mössor. Att skrapa bort hinnan på bellingar är inte lika roligt. 

Har du provat på hårdslöjd?

– Jag har gjort en kniv. När jag sydde ett gehäng där jag ville ha en kniv. Mjukslöjd är lättare, då kan jag bara sprätta en söm istället för att börja om med en ny kniv. 

Du fick också Orre Vytnesjäjja-stipendiet som Sámi Duodji ger till unga slöjdare. Prissumman var 10 000. Hur värdesätter du det? 

– Jag tycker det är jättebra att det finns ett sånt stipendium. Det tar mycket tid och kraft att jobba med slöjd. Det är roligt att det finns ett stipendium för unga för det är dyrt idag. Maskiner är dyra men bra att ha som hjälpmedel. 

Du har ett jobb vid sidan om slöjden. Vilka utmaningar finns det att leva på slöjden? 

– Jag vill nog ha ett vanligt jobb där jag vet att jag får lön. Jag vill jobba 50 procent och slöjda också. Om man bara ska slöjda måste man vara som en maskin. Jag vet att jag hade klarat det men man måste ha inspiration till att jobba hela tiden. Man vill ju inte sy likadana mössor hela tiden. Nu ska jag i alla fall fortsätta slöjda så får vi se vad som händer. 

Vad ger du för råd till andra ungdomar som vill börja med duodji? 

– Första steget är nog att gå Samernas. De var det som fick mig att börja slöjda. Men om man inte vill flytta till Jokkmokk finns det kurser att gå. Och man ska inte vara rädd för att fråga om hjälp. Jag vet att många testar själva. Det blir ju en mössa men du vet inte om du hållit rätt eller så. 

Text Lars-Ola Marakatt

Fem snabba: 

Pizza eller renkok? 

Renkok.

Rita eller skriva? 

Skriva.

Sy nuvttahiid eller väva? 

Väva.

En varm strand i ett varmt land eller fjällstuga vid renhjorden i februari?

Fjällstuga.

Få fortsätta med duodji eller två miljoner kronor i handen nu? 

Slöjda. 

Herman ”Manne” Rundberg, mest känd som en del av gruppen Violet Road, släppte i höst sitt soloalbum Manne som han arbetat med i sju år. Inspirationen kommer från sjösamiska psalmer och traditionell jojk. 

Vad gör du musikaliskt just nu? 

– Just nu har jag släppt skivan Manne, så jag har gjort några konserter. I övrigt komponerar jag musiken till min frus dansföreställning Tungrodd i samarbete med Den Norske Opera & Ballett, och kompletterar filmmusiken till regissören Endre Luns Eriksens animerade film Noras Ark.

Kan du berätta vem Manne är för den som inte vet?

– Manne är jag, Herman Rundberg från Gáivuotna-Kåfjord. Artist, musiker och kompositör.

Du släppte nyligen ett album, kan du berätta mer om den? 

– Manne är mitt debutalbum som artisten Manne. Jag har arbetat med albumet i nästan sju år, så det är ett väldigt personligt och givande projekt för mig.

Du har hittat inspiration till albumet från sjösamiska psalmer och traditionell jojk, kan du berätta hur? 

– Jag har lät mig inspirerats av jojkens rytmer och melodier och psalmernas tonalitet och tonspråk. Detta har varit utgångspunkten och utgjort hela grunden för albumet.

Har du någon favoritlåt från albumet?

– Svårt att välja.. men jag är väldigt stolt och nöjd över att jag vågade göra en egen jojk och framföra den själv. Den heter Gáivuotna – Kåfjord och är till min hemort.

Kan du berätta mer om den jojken och hur den kom till? 

– Jag körde hem från Tromsö mot Gáivuotna – Kåfjord med min dotter i baksätet. Precis när jag rundade kurvan in i fjorden kom en melodi till mig. Det var en lite annorlunda melodi än jag hade gjort tidigare. Jag stannade bilen och tog telefonen. Det visade sig vara en jojk, och det fick naturligtvis bli Gáivuotna – Kåfjord.

Du har några gästartister på ditt album. Hur var det att arbeta med de artisterna? 

– Ja! Det är Arktiska Filharmonikerna, Inger Márjá, Elina Ijäs, Emil Kárlsen, Mari Boine, NOHR, Petter Carlsen och Sámi Lávlunjoavku. Det är fantastiskt fint och tryggt att samarbeta med andra artister. Jag måste lyfta fram Inger Márjá, som har varit jojkmentor för mig också i processen.

Du driver också ett skivbolag, Mano music. Varför startade du skivbolag?

– För att kunna var med och att bygga branschen från nord. Kanske inspirera och hjälpa till att lyfta upp nya talanger från Sápmi.

Vad är det bästa med att driva ett eget skivbolag? 

– Friheten! Vi kan skapa vårt eget race och vårt eget schema anpassat för varje release.

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

– Jag drömmer om att fortsätta och leva av det. Utveckla mig som låtskrivare och att jojkrösten blir ännu bättre!

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi? 

– Mari Boine.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?  

– Idjagieđas med Mari Boine.

Frågeställare Marica Blind

Rapparen Slincraze släppte i höst låten Sáivvu, en låt som handlar om kampen för de samiska markerna. I Nuorats musikintervju berättar han om sina hittills 15 år som artist.

Vad gör du musikaliskt just nu?

– Jag känner att jag är som vinden när det kommer till min musik, jag blåser åt alla håll egentligen. En dag känner jag mig väldigt seriös, allvarlig och skriver om riktiga saker á la Saivvus. En annan dag känner jag mig dum och oseriös, då kommer låtar som Amma. Så jag känner att jag inte riktigt har någon specifik riktning.

Kan du berätta vem Slincraze är för den som inte vet?

– SlinCraze är en clown, om jag är ”Pennywise” eller ”Kalle”, det är upp till lyssnaren. SlinCraze har gjort musik i nästan 20 år, många klassiker under bältet, men 90 procent onödigt nonsens. Han rappar på både nordsamiska, norska och engelska. Rest runt i världen, och varit inblandad i en massa konstiga saker egentligen. Googla på SlinCraze så förstår man.

Du släppte nyligen singeln Sáivvu, kan du berätta mer om den? 

– Sáivvu är en sång om hur vi samer genom historien har jagats bort från våra områden, vår kultur och blivit utsatta för otroligt mycket orättvisor. Jag är ingen aktivist och jag ser mig inte som en, men jag kommer alltid att kämpa för en underdog. Jag kämpar mot orättvisor. Jag gör det med musik, text och predikan.

Varför skrev du en text på det temat?

– Varje gång jag såg en nyhet som handlade om samer, positiv eller negativ, var kommentarsfältet ett hav av hatretorik mot oss. Detta gjorde mig arg så jag skrev texten av ren frustration. Som samer hör vi negativa kommentarer dagligen och storsamhället i stort låter oss inte reagera på det, för då är vi lättstötta på det och orkar inte med ett skämt, fy det! Säg till, rapportera, do whatever men var inte tyst! Således skrev jag Sáivvu som en sorts anthem för oss! Man uppmanar faktiskt till krig! Vi ses i paradiset!

Kommer du släppa mer singlar eller rent av ett album snart?

– När man har upplevt och blivit övergiven flera gånger vid altaret är det svårt att fortsätta en karriär. Så jag är i princip pensionerad som artist, men släpper låtar då och då. Jag har två eller tre planerade släpp efter det nya året.

Du har varit musiker och rappare i över 15 år. Varför började du med musik och varför blev det rap och hiphop?

– Jag började rappa för att jag kände igen mig i Eminems texter. En pojke som blev mobbad mycket och tillbringade mycket tid ensam. Så jag behövde ett sätt att uttrycka mina känslor så att jag inte tog livet av mig och hiphop var precis där. Mycket text och ilska!

Ditt artistnamn Slincraze, varför valde du det namnet?

– Jag är Stan i en Eminemlåt, eller Slim Shady. Jag gillade idén med ett alter ego, så det blev SlinCrazy, efter det blev det SlinCraze. Slin är mitt förnamn baklänges, och Craze betyder ”mani”. Easy Peasy.

Har det blivit lättare eller svårare att göra ny musik med åren?

–Att göra musik är enkelt. Det och att säga något är svårt. Sápmi bryr sig inte om seriös rapmusik, så jag försöker hålla mig borta från den. Tyvärr lämnar jag också gärna mitt hjärta i min musik. Annars är partymusik kul. Enkla beat och jojk är en säker vinnare!

Vad har du för drömmar och mål med din musik?

Jag hade drömmar när jag var 16 år. Nu är det realiteter jag letar efter. Jag har tilldelats Áillohas-priset, så nästa mål är ett Spellemannpris, men det är svårt med samisk rapmusik. Kanske måste jag göra ett exotiskt jojkalbum?

Vilken är din favorit grupp/artist från Sápmi?

– Rolffa, utan tvekan! 

Vilken är din favoritlåt från Sápmi?

– Solju med Heargevuoddji.

Frågeställare Marica Blind