Här är Sunna Kuoljok’s enkla guide till att fläta ditt eget armband. Slit den med hälsan!
På urfolkens marker i Kanada
Från nr 3 2018 – En resedagbok
I somras var Johan Sandberg McGuinne språkreseledare. Det är inte första gången, men för första gången ska han och ungdomarna resa genom Kanadas naturreservat. Här berättar Johan om resan som bland annat bjöd på försoningsevent för urfolken, torvhus liknande torvkåtor på marker som urfolken aldrig officiellt överlåtit åt den kanadensiska staten. Här berättar han om de fyra veckorna i Kanada.
Jalhts gïele-fealadimmieööhpehtæjjine joe bijjelen luhkie-akti jaepiej barkeme, raaktan daelie manne dearkoes.
Trots att jag jobbat som språkreseledare i snart elva år känner jag mig för första gången nervös.
Tolv ungdomar, en chaufför, och så jag, tältandes genom västra Canadas naturreservat, och jag hinner fråga mig själv om det är det här som folk brukar kalla för resfeber, men slår hastigt bort tanken. Ändå vittnar väskan framför mig om någonting annat. Bara några timmar tidigare har jag köpt mig en ny vandringsryggsäck, noga lagt fram sovsäck, liggunderlag och allsköns annat jag eventuellt skulle kunna behöva, men alla kunskaper om hur man egentligen borde packa för en månad i tält i det som så ofta kallas vildmark av de med koloniala kompasser är plötsligt som bortblåsta.
Till slut rullar jag ihop ytterligare en ledartröja och svär över hur mycket jag hatar gult, samtidigt som jag plockar ut aajjas kniv ur packningen, suckar och tänker att det är bäst så – det hade nog ändå blivit för svårt att förklara för gränspolisen i Vancouver att jag känner mig kulturellt, bokstavligt och bildligt naken utan kniv i skogen.
När jag väl landar på den kanadensiska västkusten några dagar efter min existentiella packningskris, känns allting bättre. Mina elever och jag blir snabbt ett väloljat urverk av tidsprecision, skratt och hälsosam wraps-baserad mat, styrda med en hippie-doftande järnhand av Rick, vår chaufför, och själv känner jag mig lugn, glad och ovanligt hemma på marker som urfolken här aldrig officiellt överlåtit åt den kanadensiska staten.
Markerna här sjunger motstånd.
Jeatjah aalkoealmetji maadtoeh vuastalimmien bïjre laavloeminie.
Jag tvingar mina elever att lära sig varje plats ursprungliga namn, och efter ett tag slutar de att protestera. Kanske är det så, för den som vant sig vid dem tar det tid att kliva ur kolonisatörens bekväma skor. Ändå står namnen där, synliga, på ett sätt som i vissa delar av Saepmie hade varit omöjligt, och det slår mig hur långt efter vi i Saepmie befinner oss när det kommer till just denna del av den dekoloniala debatten. I det officiella ifrågasätter ingen urfolkens rätt till sina marker här, i stark kontrast till den svenska oviljan att erkänna sin egen koloniala historia.
Viljan att hela kolonialismens sår är ständigt närvarande bland folket här, även om nyheterna vittnar om att motsättningar mellan urfolk och kolonisatörer fortfarande är stora – under den månad vi befinner oss i landet berättar nyheterna om tre brutala överfall som blir till ytterligare siffror i en databas över alltför många försvunna och mördade urfolkskvinnor i Canada – och vid Oak Bay tvingar jag Rick att stanna för att vi skall kunna delta i en försoningsceremoni som en kvinna i Victoria tipsat mig om under en stressad lunchrast på resande fot.
Vi möts av kanoter, och det årligt återkommande ”Pulling Together”-eventet, som förenar hundratals människor som tillsammans paddlar i veckor för försoning mellan olika urfolks traditionella områden på Vancouver Island. Jag passar på att fråga om det är okej att fota för att inte bryta mot några protokoll, och plötsligt har jag hamnat i en diskussion med en elder som delar med sig av sin mormors kanotsång i utbyte mot umeälvens jojk.
Våra vatten och kampen för dem förenas i de två melodierna. Det är fint så.
Vid slutet av den första veckan rör vi oss sakta från Victoria mot den lilla kuststaden Tofino. Nästan varenda en av de jag träffar här visar sig komma från Nuu-chah-nutlh-folket som bott i området i åtminstone 5000 år och medan mina elever glatt leker hippies med Rick – området är känt som ett pilgrimsmål för surfare – hamnar jag mest i diskussioner om språk, fisk och markrättigheter.
Och kanske är det inte så konstigt, egentligen. Under mina fyra veckor i landet blir det så tydligt att vi urfolk delar så mycket, trots de stora avstånden mellan våra respektive marker.
I Whistler byter jag staaloe-sagor mot berättelser om den onda jättekvinnan från bergen med Squamish-ungdomar. Föga förvånande besegrar vi Staaloe och Kalkalilh på samma sätt.
På samma plats blir jag ombedd att visa bilder på sydsamiska visten, för att snabbt bli medtagen av en Lil’wat7ul-elder till en replika på deras traditionella torvhus, som i allt väsentligt, med undantaget att man grävt ner golvet i marken, visar sig se likadant ut som våra torvkåtor, och några dagar senare, vid det högsta berget i de kanadensiska Klippiga Bergen pratar jag gruv- och oljeutvinningsmotstånd med Secwepemc-aktivister.
De har hört om Gállok och Raavrhjohke och jag tänker att världen är mindre än vi så ofta vill tro.
Fyra veckor går fort, och när jag sätter mig på planet för att åka hem är jag fylld av energi, men också en djup tacksamhetskänsla. Det känns fantastiskt att ha fått resa runt i ett av världens vackraste områden tillsammans med ungdomar från hela Europa, men mest nöjd är jag kanske ändå över alla de spontana, oväntade möten jag haft med andra urfolksmänniskor på den kanadensiska västkusten.
“Livet tvingande mig att välja en annan väg”
Från nr 3 2018
29-åriga konststudenten Juvvá Pittja har nyligen publicerat sin första diktbok Duođain in dieđe – Vet verkligen inte”där han berättar om hur han som ung samisk renskötare i Gällivare upplevde vardagsrasism och en hård gruvmentalitet som påverkade honom. Det var då han började skriva små texter som nu blivit till en diktbok.
Han behövde liksom många andra unga samiska renskötare en extra inkomst därför sökte han extrajobb i gruvan i Gällivare. Men kontrasterna mellan renskötseln samt gruvjobbet påverkade honom mer än trott
– Jag for från ett liv som var så härligt! Det var frihet, fjäll och renar. Och så tvingades jag arbeta i gruvan, i där all mark var stenig och död.
Juvvá berättar att många renskötare är tvungna att ta tillfälliga jobb i gruvan och att kontrasten blir för stor för många.
– Du är på fjället bland renarna. Då mår du så bra! Men så måste du fara till gruvan för att jobba. Du tvingar dig själv, för att senare kunna vara på fjället igen, och för att kunna köpa foder till renarna.
Han förklarar att han var tvungen att jobba där och att han förstår alla som väljer att jobba i gruvan för pengarnas skull.
– Vi ger allt för att vi bryr oss så mycket om vår familj och våra renar. Allt måste fungera. Men livskontrasterna i våra liv blir för stora och då blir det tungt att leva.
Men en dag på jobbet hände något, han var på en utsiktsplats och såg ut över gruvan då några ord kom till honom. När han kom hem skrev han ner dessa, vilket resulterade i dikten:
Har färdats
Har vandrat
Har vaktat detta döda fjäll
Sett döda gråa träd
Hårda vindar
Giftigt vatten
där inget liv finns
Är det här jag skall leva
var det här mina marker
(Juvva Pittja ur boken “Duođain in dieđe– Vet verkligen inte”)
– Jag kommer ihåg den känslan när jag stod där och såg över den döda markerna. Då kom orden till mig.
Då visste han ännu inte att han hade skrivit en dikt. Det var också då han kände att han inte längre orkade jobba där utan att själv veta i vilken riktning han skulle i livet.
– Jag kände bara att det här livet i gruvan inte passar mig. Det var som om något gick sönder, det var då jag bestämde mig för att sluta på gruvjobbet.
Livet tvingande honom att välja en ny väg. Allt för att må bättre och följa sitt hjärta. Men trots beslutet var han tvungen att fortsätta att jobba ett år till innan han slutade. Han var ekonomiskt bunden eftersom han då för tillfället matade sina renar med foder. Juvvá förklarar att renskötseln ligger närmast i hjärtat för honom, en det tvingade även honom att jobba i gruvan för att klara sig ekonomiskt, något som han inte ville.
Juvvá menar även att uppväxten i Gällivare påverkat honom, då han upplevt mycket vardagsrasism och en hård gruvmentalitet mot samer. Han förstod snart att inte kunde förändra andra människor, men han kunde förändra sitt eget liv till det bättre. De var då han beslutade sig för att flytta till Jokkmokk, där det fanns mer samer vilket gjorde livet lättare.
– Det hade påverkat mig så mycket att jag kände att jag inte kan fortsätta livet där i Gällivare. Det var inte bara en förgiftad miljö även människorna var förgiftade. I det miljön kan man inte skydda sig.
Det var först vid 22-års ålder när han ännu jobbade i gruvan som skrivandet kom till honom. Fast än han är uppvuxen i en konstfamilj med en mormor som är författare, en mor som är designer samt en moster som är konstnär hade han aldrig skrivit förut. Men allt eftersom började han skriva mer och mer och skrivandet blev en stor del av hans liv.
– Det blev mitt sätt att överleva, som en vardagsdrog. Jag måste skriva för att kunna leva då jag har mycket känslor och tankar.
Han förklarar även att texterna ger honom ett perspektiv och när han läser texterna som han skrivit han kan lämna dessa känslor bakom sig.
– När jag upplever något måste jag låta det landa och gro och när det börjar tynga ner mig det är då jag måste släppa ut det. Och så blir livet så lätt när jag har släppt ut det. Det är därför jag skriver.
Juvvá menar att varje dikt som han skrivet har en egen känsla som grund. Men han vet inte var orden tar honom, det kan bli en lång text eller ibland behövs bara några få ord för att förmedla känslan.
Juvvá fortsatte att skriva och en dag berättade han det för sin mormor och visade texterna för henne:
– Mormor som själv är författare förklarade för mig att jag hade skrivit dikter! Det var även hon som som övertalade mig att samla alla dikter och börja arbeta med manuset till en diktbok.
Det var då han visste vad han ville, att skriva en diktbok och han började att skriva utkastet till diktboken Vet verkligen inte. Men processen tog tid, det tog sju från den dagen då han skrev sina första ord från gruvberget tills hans diktbok publicerades i år.
Han berättar att det var en härlig känsla att se resultatet samtidigt som han kunde konstatera något med hans dikter:
– Jag har utvecklats enormt sedan jag skrev de dikterna.
Inspirationen till dikterna kommer till honom från alla upplevelser och känslor som han får. I diktboken finns dikterna både på samiska och svenska då han skriver på båda språken.
– En dag tänker jag på svenska då blir dikterna också på svenska, andra dagen tänker jag på samiska, därför har jag valt att ha dikterna på båda språken, förklarar han.
Idag har han lättare att välja vad han vill göra. Därför menar han att det är viktigt att välja med hjärtat för att må bra.
– När jag skrev den här boken då kunde jag inte välja – jag var fast i ett liv jag inte ville leva. Men ibland måste man besluta sig för att sluta med jobb man inte trivs med.
Idag prioriterar Juvvá sina hemtrakter och sina nära, och saker han mår bra av. Han uppmanar även andra att välja saker och människor till sitt liv som får en att må bra. Och att välja den väg som är bäst för just dig.
– Man han börja med små förändringar om man inte mår bra. Man kan åka på en resa eller börja en kurs sen ser man vad man tycker om och var man vill.
Han reflekterar även om den maskulina stereotypiska bilden av män.
– Man kan tro att vi män är så hård och att vi inte har några känslor. Men det är så lätt att gömma sina känslor och bedöva dem med till exempel alkohol. Men det fungerar inte i långa loppet utan det förstör ditt liv ännu mer. Jag kommer från en kultur där män ska vara så hårda och tuffa. Och det är väldigt svårt att förändras då man har varit så tuff och hård länge. Det är så lätt att gömma sig bakom en mask.
Därför är det viktigt att ha en kanal där man kan släppa ut känslor och för honom fungerar skrivandet och målandet som terapi.
Nu skriver Juvvá på sin andra diktbok samtidigt som han studerar andra året på Konstskolan i Karasjok. Idag vet han vad han vill i framtiden och vad han helst vill jobba med.
– Nu vet jag var jag ska. Jag vill leva på konst och på mitt författarskap. Därför ska jag fortsätta studera konst och kanske även litteratur. Drömmen är att kunna leva på det jag skapar.
Poesin har fått honom att öppna upp sig.
– Att öppna sig är en process. Men när man väl har gjort det så är det härligare och lättare att leva.
Juvvá Pittja uppmanar även ungdomar att pröva vara kreaktiva, att skriva eller måla.
– Just do it! Skriv, måla och så ser du vad som kommer, och ju mer du övar desto finare blir resultatet!
Text Elin Marakatt
Fakta Juvvá Pittja
Från: Gällivare men bor nu i Karasjok.
Gör: Studerar andra året på konstskolan i Karasjok.
Aktuell med diktboken “Duođain in diede – Vet verkligen inte”, Davvi girji 2018.
En helg i tävlingarnas tecken med Mirja
I mitten på augusti var det dags för Staare att ta sig an same-SM. Ungefär 350 deltagare tävlade om medaljerna och äran. Mirja Nilsson Utsi var en av dem. Här berättar Mirja om sitt SM.
På fredagen när jag vaknade var jag nervös. Jag hade fått veta att jag skulle springa med damer 18+ för det var bara jag och en till som var anmäld till terränglöpningen 15-16 år. Vi skulle springa på morgonen och ju närmare starten kom, desto mer nervös blev jag. Jag tävlade för Jijsen siebrie, ennystartad sameförening som anordnade same-SM tillsammans med Staare 2018 som höll i kvällsaktiviteterna. Tävlingarna höll till på Östersunds skidklubbs område, ÖSK det är en stor arena där skidskyttetävlingar inom världscupen bland annat hålls under vintrarna och där även VM i skidskytte kommer att anordnas kommande vinter.
Klockan 09:45 stod jag vid starten och väntade på startskottet. Till slut small det och alla började springa de tre kilometrarna. Första varvet gick bra, tyckte jag, det var inte jättejobbigt men det var inte lätt heller. Andra varvet gick också bra, det var endast på slutet när man gjorde slutspurten som man kände mjölksyran i benen. Men jag kom i mål som tvåa och är supernöjd med den placeringen.
På eftermiddagen var det kval till lassokastningen men eftersom vi var så få anmälda i min klass så gick vi vidare till semifinalen och behövde inte kasta på fredagen.
På lördagen var det äntligen dags för lassokastningen, det som jag tycker är roligast med SM. Vi for tidigt på morgonen till stadion för att hinna träna lite grann. Jag var väldigt trött eftersom vi hade varit på middagen på fredagskvällen och jag hade inte fått sova så mycket som jag hade velat. Men det var bara att bita ihop.
Sen efter långt väntande och mycket regn så var det dags för oss att kasta i semifinalen, men precis innan så var det en som hoppade av så vi gick istället vidare till finalen och fick vänta ännu längre. Och det var nu jag började bli nervös för vi hade inte fått kasta alls och skulle kasta i direkt i finalen. Till slut var klockan 15:00 och det var vår tur att kasta. Vi ställde oss vid de banor som vi hade fått och väntade, till slut small det och vi sprang fram och började kasta. De två första kasten gick bra för mig, men sen blev jag så nervös att jag började skaka lite för mycket så jag bommade de resterande tre kasten. Men det blev en tredjeplats för mig och det får jag väl nöja mig med.
Plötsligt var det söndag. Då var det stafett, men jag skulle inte tävla då. Istället satt jag och kollade på stafetten. Det var kul att titta, speciellt när herrarna tävlade för då tävlade min aehtjie. Söndagen gick fort och till slut var det prisutdelning. Sen var allt över och jag sa hejdå till alla konfavänner och andra vänner som jag träffat under SM och fick äntligen fara hem och vila efter en lång men rolig helg.
Text och foto Mirja Nilsson Utsi