Nr 2/2020

Mari Anna Buljo hann bo ett par månader i sitt nya hemland Irland innan coronaviruset spreds över världen. Två dagar innan firandet av Saint Patricks Day infördes hårda restriktioner i landet.Jag blev besviken.

– Jag har missat det i USA och såg fram emot att uppleva firandet här, säger Mari Anna som tycker att tillvaron under våren varit overklig.

Mari Anna gillar att resa och uppleva andra kulturer. Det intresset väcktes i tonåren då familjen var till Thailand. När hon var sexton år lämnade hon Alta och drog till Kina för att lära sig kinesiska. Ett par år senare flyttade hon till Japan och lärde sig japanska. Därefter blev det USA och Washington där hon jobbade på norska ambassaden.

I slutet av december förra året flyttade Mari Anna till Dublin för ett konsultjobb där hon jobbar med företagsutveckling och marknadsföring och kunderna är främst från de nordiska länderna. 

I sin nya hemstad hann hon komma in i jobbet och skaffa sig några nya vänner innan coronarestriktionerna blev verklighet.

– Det är inte helt lätt att flytta till ett nytt land, hitta vänner och saker att göra när reglerna är väldigt stränga, konstaterar hon.

Reglerna på Irland, liksom i många andra länder, har varit stränga under våren. Mari Anna berättar att bara matbutiker och apotek varit öppna och folk har bara fått vara ute när de motionerar eller går för att handla.

– Det har gått bra att vara ute och springa, men sätter man sig på en bänk eller i en park kommer polisen och jagar bort en. 

Hon berättar att de sociala och pratglada irländarna försökt att samlas i parker, men blivit bortjagade av polisen. 

Den 17 mars firas Saint Patricks Day, Irlands nationaldag. Den firas bland annat i USA, men det blev det inget av i år. En besvikelse för Mari Anna, även om hon förstår det allvarliga läget. 

– Jag gillar att resa och om folk gör som mig och drar från kontinent till kontinent så tänkte jag att viruset kan spridas väldigt fort. Jag förstod nog inte allvaret förrän i februari, men jag vet hur mycket folk reser och oavsett vem man är så kan man drabbas.

Mari Annas strategi under landets lockdown har varit att behålla rutinerna. Hon har jobbat hemifrån och stigit upp tidigt på morgonen, tagit en paus för att jogga mitt på dagen och jobbat fram till fem-sextiden på dagarna. Efter det har hon lagat middag och kollat på serier.

– Jag har egentligen inte träffat folk, men jag har haft videosamtal varje dag med kunder och arbetskompisar. Ibland har jag pratat med familjen på Skype och det brukar vara särskilt roligt att ha gruppsamtal med hela familjen.

Hon beskriver våren som speciell. För henne som reser mycket i vanliga fall har det varit lite overkligt.

När Nuorat når henne på telefon skulle hon egentligen befunnit sig hemma i Norge för att träffa familjen och vara med på syskonens konfirmation. 

Mari Anna är försiktigt positiv och försöker att inte oroa sig alltför mycket över situationen, även om hon säger att det är en svår och overklig tid och många mister sina nära och kära i viruset.

På frågan vad hon saknat mest under landets lockdown svarar hon frihet.

– Att få resa var man vill, att lära känna nytt folk och så saknar jag familjen förstås. Men jag försöker att få ut något av det här ändå, jag vill inte att min personliga utveckling ska stanna av.

Hennes sommarplaner var att äntligen få resa runt i Europa, nu när hon flyttat till Irland, och nämner Portugal och Spanien som två resmål. 

– Det blir nog ingenting av det. Det är svårt att göra planer just nu. 

I september hoppas Mari Anna att få åka hem till Norge och Alta, men än vet hon inte hur det blir till hösten.

Hur det än blir tror hon att världen kommer att vara väldigt annorlunda åtminstone ett år till.

– Så småningom kommer nog en hel del bli som vanligt igen. Jag tror att det kommer bli mer socialt accepterat att arbeta hemifrån och jag tror det som hänt under våren kommer att vara bra för miljön. Kanske man ändrar sättet att hälsa på varandra i fortsättningen till att inte ta i hand eller kramas.

Text Katarina Hällgren

som är aktuell med en roll som renskötare i andra säsongen av tv-deckaren om den kirunabaserade kammaråklagaren Rebecka Martinsson, som gått på tv i vår. Caroline bor i Stockholm men är uppvuxen i Piteå och har släkt i Stenudden i norr om Arjeplog.

Vad händer i ditt liv just nu?

– Det är en väldigt speciell tid. På ett sätt är det som en period mellan jobb med maxad familjetid, förutom det att vi inte kan besöka våra familjer varken i söder eller i norr, varken min familj eller min killes familj. 

Du är skådespelare och musikalartist är det dina drömyrken?

– Ja det är det, det är verkligen det. 

Du spelar renskötare i andra säsongen av tv-serien om juristen Rebecka Martinsson, hur fick du den rollen?

– Jag blev kontaktad av en rollsättare för att komma och provspela för den rollen. Jag blev tillskickad en del av manuset och fick provfilma. Jag kände direkt att jag blev intresserad av den här historien och rollen. Till slut fick jag den och rollbesättarna fick inte veta förrän jag fått den att jag var same. Då tyckte de att det var spännande. 

Vad kan du berätta om din rollfigur?

– Hon är ensamstående med en liten flicka och hon har inte någon vidare bra relation till sin familj förutom till hennes faster. Hennes pappa sitter i fängelse och hon har inte heller någon bra relation med sin kusin och sin farbror. Hon kämpar på för att klara sig och med det hårda klimatet för renskötare. 

Kvinnan du spelar känns som en olycklig människa. Hur är det att spela någon som har haft ett så tungt liv?  

– Det känns som att hon har varit med om mycket och att hon jobbar i motvind. Men hon känns ändå driven och som att hon vet vad hon vill. Man kan ta från egna erfarenheter, jag tycker att det är så intressant att man kan arbeta med flera lager, man jobbar med egna och andras erfarenheter när man gestaltar en roll. Även om alla inte har det tufft inom sina familjer så kan det vara tufft för att man känner sig lite utelämnad. Det är myndighetsbeslut och konflikter med dem som inte är samer. Det belystes i den här tv-serien, och jag försökte jag lägga på de delarna och göra henne så pass verklighetstrogen som jag kunde. Även om det är fiktion så hade det kunna hända på riktigt.  

Hur gjorde för att ”din renskötare”skulle kännas äkta?

– Jag hoppas främst att folk tycker att jag lyckas med det. Det är ju andra som får bedöma det egentligen. Jag försökte tänka vad jag själv känner för känslor och vad hon kan tänkas bära inom sig. Vad hon har för relationer med människor och vad det ger för känslor. Till exempel att hon är ledsen över sin pappa. Sedan kunde jag lägga på kulturen och så försökte jag tänka vad hon hade för känslor inom sig. 

Hur var det att spela in i Kiruna-trakterna? 

– Det var kul. Jag har aldrig varit där förut så nu fick jag äntligen komma dit upp och se den platsen. Det kändes på ett sätt som hemma för jag är bekant med fjällmiljön. Det är så vackra vyer som de verkligen har fångat i tv-serien. 

När spelade ni in tv-serien? 

– Förra sommaren. Jag var uppe två svängar om totalt två veckor.

Skulle du vilja göra en huvudroll i en tv-serie eller film?

– Ja, verkligen, det är min stora dröm.

Har du någon ny filmroll eller tv-roll på gång?

– Ja, det är något som kommer att spelas in under sensommaren och hösten som jag inte kan berätta vad det är. Sedan hoppas jag på något mer. Men jag vet inte, det är hård konkurrens. 

Hur gjorde du för att bli skådespelare och musikalartist?

– Redan när jag var liten har jag dragit mot skådespeleriet. Jag började spela kvällsteater när jag var åtta eller nio år gammal. Då kände jag inte att det var det här jag vill jobba med, men det kom stegvis eftersom det var så himla roligt och jag trivdes så bra i den miljön. Där var det alla möjliga människor, alla olika storlekar och utseenden. Det tyckte jag var så fint, att alla fick plats. Jag började sjunga lite mer offentligt när jag var 15 år och då märke jag att jag brinner för extra mycket för skådespeleri, dans och teater. Då fick det bli musikal för då får jag göra allting. Jag har jobbat sedan jag gick i gymnasiet. 

Covid-19 påverkar mycket i samhället, hur har viruset påverkat ditt liv? 

– Vi var på Sverigeturné med Grease och den ställdes in en hel månad och då visste vi inte om vi skulle jobba igen. De ville skjuta upp turnén till maj-juni, men det visade sig att det inte gick att börja igen då, men nu är det tänkt att vi ska köra den i januari. Så det känns skönt att få ett avslut och att få komma ut i landet och få ge folk föreställningen som de vill ha. Jag hoppas att det blir av. 

Vad är det första du ska göra när alla coronarestriktioner upphör? 

– Jag ska åka hem till Piteå. Sedan så vill jag till min farmor och min mormor, och det hade varit härligt att komma upp till fjälls. Det lär bli en resa till min killes familj i Skåne. Och så vill jag träffa mina vänner. 

Text Marica Blind

Fem snabba frågor

Film eller teater:

Jag vill helst inte välja. Det beror sammanhanget. 

Hund eller katt:

Hund.

Kjol eller byxor:

Byxor.

Smink eller naturlig:

Naturlig.

Modern samisk musik eller traditionell jojk:

Jag kan inte välja. 

Vilka är de samiska författarnas bästa tips till dig som vill skriva? Nuorat har i samarbete med Tjállegoahte frågat några aktuella författare och bett de ta fram sina allra bästa skrivtips. 

Moa Backe Åstot

Vinnare av bland annat Sveriges Radios skrivarpris. Debuterar med sin första bok 2021 på förlaget Rabén & Sjögren. 

”Du ska skriva det du skulle vilja läsa och du ska skriva för din egen skull, även om drömmen kanske är att bli utgiven på ett förlag eller även om du redan är utgiven. 

När jag skrev kontrakt med mitt förlag började jag fundera väldigt mycket på min nästa bok och vad jag BORDE skriva om. Det begränsade mig jättemycket.

Jag vill påminna både mig själv och dig om att skriva den berättelse du önskar fanns, inte det du tror är populärt eller det du tror att andra vill läsa om. Det är när du skriver något som betyder något för dig som det blir allra bäst. ”

Juvvá Pittja

Debuterade 2018 med diktboken Duođain in dieđe, har vunnit pris i estradpoesi 

och skriver nu på en ny poesibok. 

”Döm inte det du skriver. Låt det hända oavsett hur det ser ut eller vad för ämne du avhandlar – och när du är klar, gå då tillbaka och se över vad du har skrivit. Det är i dina händer vad du vill att andra ska läsa, men borde aldrig dölja eller inte våga uttrycka det för dig själv.

Förvänta dig inte att första utkastet av något ska vara det bästa du producerat – det kan ta 5-10 omskrivningar, över perioder med flera veckors mellanrum där för att det ska bli som du vill ha det. När du inte längre ser texten du jobbar med, eller hur du kan förbättra den – så lägg undan den, och kom tillbaka efter en tid och se på den med nya ögon.

När du har en text du är nöjd med, skala av den till sin renaste form. Ta bort vad som är överflödigt, eller formulera det med så få och slagkraftiga ord/beskrivningar du kan. Jag brukar tänka på en matematisk process där du ska hitta den minsta gemensamma nämnaren för bråk – att säga det du vill få sagt, med så få ord som möjligt i sin klaraste form.”

Elin Marakatt 

Debuterade 2020 med ungdomsromanen Sáve Sápmi och skriver nu på en barnbok.

”Jag har några tips som man kan tänka på om man vill skriva. Det första är att bry sig. Skriv om något som du verkligen brinner för, då blir det lättare och mycket roligare att skriva.

Det andra tipset är platsen. Skriv om en plats som du är bekant med. Den är lätt att beskriva och du kan naturen. Och där finns många bra berättelser och huvudkaraktärer.

Det tredje tipset är tid. Ta ditt skrivande på allvar och lägg tid på ditt skrivande! Släck allt, tv, mobiler. Och när du har skrivit lite är det bra att skriva ut det på papper och då kan du läsa och se vad som ska ändras.”

Ann-Helén Laestadius 

Augustprisvinnare som nästa år kommer ut med sin första roman för vuxna på förlaget Romanus & Selling. 

”Ett av mina författartips är att gå ut och gå. Det händer oftast jättemycket när man är ute och går. Tankar, idéer, inspiration. För mig funkar det allra bäst när jag är hemma i Soppero och är någonstans kring Lainioälven. När man är ute och går kan man också ha med sig någon scen eller någon idé man har – och laborera lite med dem. Fundera lite på dialog och prova lite olika dialoger. Och så bör förstås alltid ha med mobilen så att man kan prata in när man kommer på något som man vill ha med i sitt manus.

När du kommer hem så skriv ett kapitel eller någon sida och läs sedan högt. Att läsa högt gör alltid skillnad för hur manuset blir.

Och låt också manuset ligga, ett par dagar, en vecka, eller som jag har gjort nu – några månader. Då läser man det med helt andra ögon. ”

Annica Wennström 

Romanförfattare som också har skrivit många böcker för barn och ungdomar. Omtyckt skrivlärare på Tjállegoahtes skrivarkurser för blivande samiska författare. 

”Tänk ut varför din historia börjar just där den börjar, för i början finns slutet. Och tänk ut några centrala scener för det blir en motor för texten att komma framåt och för dig som författare.

Tänk också ut några vändpunkter och framförallt – lustskriv. Det är då det blir bäst. Är man i början av skrivandet kan man hitta många svar genom att flödesskriva. Då jobbar det undermedvetna och det finns ingen censur. Strunta i att det inte är rättstavat, skriv bara!”

Elin Anna Labba

Debuterade tidigare i år med Herrarna satte oss hit. Arbetar till vardags på Tjállegoahte. 

”Jag brukar läsa texten samtidigt som jag går runt i rummet och liksom känner texten i kroppen. Kroppen känner ganska instinktivt vad som är en bra rytm.

Stryk, stryk, stryk. Jag hade en lärare som sade att man nästan alltid kan stryka en tredjedel av sin text utan att den mår dåligt av det. Jag tror att det är sant. Sedan när man har strukit bort en hel del, kan man lägga till saker där det gör ont eller känns. Man hittar igen smärtpunkterna i texten och ser vad som är viktigt och vad som inte är det.

Låt inte svenskan ta över texten. Det är lätt hänt, även för personer som har samiska som modersmål, för vi är alla så vana att skriva på svenska. Och även om du skriver på svenska kan du hitta formuleringar eller tonfall i samiskan som du kan plocka in i den svenska texten. Samiskan är oerhört poetisk och genom att använda den som klangbotten hittar man också en slags rytm för texten som hör ihop med platsen och människorna man skriver om. ”

Text Elin Anna Labba och Lea Simma