Davvisámegiella

Hon är prisad för sitt artisteri och har vunnit både Sámi Grand Prix och Stjernekamp. Nu kliver Ella Marie Hætta Isaksen, 24, in i filmens finrum. För Nuorat berättar hon att hon lever sin dröm och om hur nöjd hon är över sina prestationer i den nya samiska storfilmen Ellos Eatnu.

– Jag blev Ester, då jag var helt inne rollen, och jag är väldigt nöjd. Jag hade inte kunnat göra det bättre.

På 1970-talet blev Alta centrum för en konflikt mellan staten och samerna eftersom Norges regering ville dränka byn Máze och renbetesmarker under vatten då vattenkraften skulle byggas ut. Men regeringen möttes av hårt motstånd av både samer och naturvänner. Konflikten är utgångspunkten i filmen Ellos Eatnu där Ella Marie Hætta Isaksen har huvudrollen.

Inspelningen har tagit två år, men hon har ägnat tre år av sitt liv åt att bekanta sig med huvudrollskaraktären, Ester.

– Ole Giever såg mig i teveserien Stjernekamp och lärde känna mig. Han tyckte att jag passade in i rollen som han hade föreställde sig det. Han frågade om jag var intresserad. Men jag fick genomgå många castingar och tester, berättar Ella Marie.

Det hela har varit en stor utmaning för henne som inte hade andra skådespelarerfarenheter än hennes insatser på kulturskolan i Tana under sin uppväxt. Trots att ingen annan i familjen var i branschen kände hon att scenen hade en dragningskraft. Men hennes liv skulle först ta henne åt ett annat håll. Hon gillade nämligen att uttrycka sig i ord och att skriva låttexter och melodier.

– Jag tror det kom naturligt för mig då jag kände ett stort behov av att uttrycka mina känslor. Jag behövde lätta på mitt hjärta ibland genom att skriva. 

I Sápmi slog hon igenom 2016 då hon vann Sámi Grand Prix med sin egenskrivna låt, Luoddaearru, som hon även vann minoritetsmusikfestivalen Liet International med. Hon skrev själv text och musik till låten.

– Det känns så länge sen.

Du såg så självsäker ut på scenen?

– Jag var bra på att spela. Jag var van vid att stå på scen efter mina teaterupplevelser. Men jag var inte van att sjunga, berättar Ella Marie.

2017 startade hon bandet ISÁK tillsammans med Daniel Eriksen ja Aleksander Kostopoulus. Det tog inte länge förrän det gav eko. Året efter ställde hon upp i TV-tävlingen Stjernekamp där det blev guld.

Det känns som att stjärnorna stod rätt när du föddes. Hur känner du själv över dina musikframgångar och utmärkelser?

– Jag är stolt att det gått så bra. Det har känts som om jag följer magkänslan. Den är viktig för mig. Mitt mål har alltid varit att jag ska livnära mig på det här. Nu har jag gjort det några år, jag lever min dröm, säger Ella Marie.

Innan pandemin var hon till Jordanien med norska kungahuset och spelade inför Jordaniens prins. Under coronapandemin hann hon avverka varenda viktig talkshow i Norge, Kåss til Kvelds, Senkveld och Skavlan. Ain Du utnämndes som årets låt i Sápmi och hon blev årets nykomling i Sápmi music awards och tävlade om samma titel i P3:s guldgala.

Hon lyckades ändra namnet på det etablerade varumärket joikakakaker i Norge. Från en leende same i kolt till bild på renar. Istället för Jojka och jojkekaker är namnet nu Vilti och köttbullar i viltsås. ISÁK gav ut albumet Roasut 2021, hon skrev en bok, startade podcast och lärde känna karaktären Ester.

Hur hinner du med allt?

– Jag räknar aldrig hur mycket jag jobbar för jag jobbar jämt. Jag har inga ledigheter eller helger. Då reser jag som oftast och gör konserter. Men jag gillar att jobba, det ger mig kraft och jag känner att jag befinner mig på en plats som är menad för mig. Man ska vara tacksam.

I hennes hemstad Oslo försöker hon delta på kulturevenemang så ofta som möjligt tillsammans med vännerna, då får hon prata samiska berättar hon. För det finns en stor samisk omgivning i Oslo.

– Jag hämtar också kraft från det samiska samhället speciellt där vi är i majoritet. Jag gillar att vara på festivaler och med min familj. Jag brukar åka till Kautokeino där min mors släktingar bor och vara där och prata samiska. Där behöver jag inte förklara någonting utan bara vara.

Ella Marie är numera rutinerad och älskad podcaströst. En podcast hon gör tillsammans med Sajje Solbakk där de tar upp ämnen som är viktiga att lyfta i Sápmi. De har två säsonger bakom sig och ämnena är allt från att ragga till att visa samisk kraft men även tunga ämnen som våldtäkter, ämnen som de diskuterar tillsammans med inbjudna gäster.

– Vi brukar skratta även om det är tunga ämnen. 

Ella Marie kallar sig själv för multikonstnär och har många bollar i luften. Hennes grupp ISÁK jobbar med ny musik men även annat som inte är offentligt ännu. I hennes roll som samisk i offentligheten har hon träffat många som vill prata. Det gav henne idén om att skriva en bok, då hon kände att hon inte alltid har tid att förklara allt för främlingar. Boken, Derfor må du vite at jeg er same, är hennes debutbok.

– Jag träffade många i Sápmi men även på andra håll som delade med sig av sina berättelser. Både samer och de som förnorskats och andra. De visste inte så mycket om samer. Jag började skriva svar på alla frågor jag fick. Som till exempel hur samer bor och om samer upplever det som att de har fått det bättre eller sämre. Jag hade inte alltid tid att förklara hela den samiska historien för alla. Det här är mitt sätt att ge människor konkreta svar, berättar hon.

När vilar du?

– Jobbet ger mig energi. Min kille sköter om mig. Vi sköter om varandra. Efter att jag träffat min kille är jag bättre på att ta hand om mig själv. När vi är tillsammans kan vi slappna av. Även mina släktingar, min syster och mor är viktiga för mig. 

Hur ser din vardag ut?

– Dagarna är väldigt olika. Ibland är jag på resa, jobbar med något musikprojekt. Träffar olika människor. Det är väldigt roligt. När jag inte jobbar är jag i Oslo med min pojkvän och träffar vänner.

Ella Marie är aktuell i filmen Ellos Eatnu som visas på filmfestivaler runtom i världen. Filmen har redan hunnit vinna ett pris på Göteborg filmfestival, kritikerpriset på Dragon Awards FIPRESCI där Ella Marie lovordas för sina insatser i filmen. Hon själv tackar regissören och filmskaparen Ole Giæver för hennes insatser.

– Han har lärt upp mig. Han har jobbat som lärare på teaterhögskolan här i Oslo. Han brukar säga att jag nu har en bachelorutbildning i teater efter de här åren. Han har varit mitt stöd. Det var inte alltid det var så svårt och utmanande, för det mesta löste det sig naturligt. Vi har pratat mycket om varför Ester väljer som hon gör. Så det har varit ett nära samarbete med Ole och jag kände mig trygg trots att allt var nytt för mig, berättar Ella Marie som själv fick lära upp Giæver.

För mitt under projektet fick han reda på att han också tillhör urfolket när han började kolla upp sin historia. 

– Han fick reda på att han är same. Jag har lärt honom samiska. Han hittade motivation till att lära sig. Det måste komma inom en själv. Men det är inte lätt.

I Filmen Ellos Eatnu får vi bekanta oss med Ester, som kommer hem till Alta och börjar jobba som lärare samtidigt som protester kring dammbygget tagit fart.

Ester väljer att prata norska och gömma sin samiska identitet. Ella Marie själv är född 1998 och har inte behövt skämmas för sin samiskhet berättar hon.

Det svåraste under inspelningarna var att hitta rätt mindset då inget spelades in kronologiskt och Esters utvecklingskurva är brant. Det var även svårt för henne att ta in varför Ester skäms över att vara same.

– Jag har själv varit skrytsam och stolt över min samiskhet. Ester är ganska tyst och vill inte veta av hennes samiska identitet. Det tog ett tag att förstå det där.

Ella Marie fick hämta inspiration från hennes egna äldre släktingar, på sin mors sida. I Kautokeino har alla upplevt förtrycket, berättar Ella Marie.

– Alla mostrar och morbröder har gått på internat i Kautokeino. Alla har upplevt förnorskningen och trots det har de lyckats behålla språket. Men det har blivit stora ärr kvar och jag har tänkt mycket på det, om Esters sorg.

Hur tycker du själv du lyckats i din första långfilmsroll?

– Jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag var totalt uppslukad av rollen. Det är jag stolt över. Jag låtsades inte, jag var Ester. 

Filmen Ellos Eatnu hade premiär i Máze i mitten av januari i år. Ella Marie var på plats och berättar att det var en varm stämning och fin upplevelse.

– Många tackade för att de valde att visa filmen där först, berättar hon.

Hur var det att se filmen under Tromsö filmfestival?

– Ganska intensivt. En stor upplevelse, skrämmande att andra ska utvärdera vad jag gjort. Det var lite konstigtmen en bra upplevelse och jag var så glad när jag var där då det var många som tog väl emot filmen och det var en varm energi.

Men trots att Tromsö är en stad med stor samisk närvaro är det inte alltid samma varma energi att offentligt visas sig med gákti i stan, berättar Ella Marie som fick vara med om en obehaglig upplevelse under Tromsö filmfestival. På kvällen när de firade kom en äldre man och ställde till en scen när en av Ella Maries kompisar hade sin gákti på sig.

– En man satte sina händer innanför hans gákti och frågade om han hade torrkött med sig. Vi andra fick gå emellan, och påpekade att så gör man inte. Vi sa att de var en rasistisk inställning att agera på det sättet. Han ville bråka och sa att samer inte tål någonting. Det där är tyvärr inte första gången det skett liknande händelser, berättar Ella Marie.

Hon har fått lära sig mycket om hur saker och ting förhöll sig på 1970-talet. Efter att ha träffat dem som var och demonstrerade i Alta säger Ella Marie att det både är bättre och sämre. Trycket är stort på marker i Sápmi på grund av industrialiseringen och klimatförändringarna och det görs många intrång. Men i kultursektorn ser hon en klar utveckling till det bättre, en utveckling där hon själv har med ett finger i spelet. 

– Det är spännande att känna att jag är med och påverkar samhället.  

Ella Marie kämpar för samiska rättigheter och kallar sig själv för aktivist.

– När det är som det är i Sápmi och många lider under staten då känner jag att jag inte har något val. Jag måste kämpa och slåss för våra rättigheter för att framtida generationer ska ha det bättre än vi har det. Jag har inte valt det utan det har blivit så.

– Jag hoppas att samer och majoritetsbefolkningen ser filmen. Att de lär känna Ester och genom henne förstår vad vi samer har gått igen så att vi i framtiden har möjlighet att komma överens på ett bättre sätt.

Text Lars-Ola Marakatt

“Har en talang som jag inte trodde att jag hade”

Hon har aldrig gillat att stå på scen eller spela teater. Hon har inte ens en favoritskådespelare. Men tack vare sin storasyster har hon fått chansen i filmbranschen. Tintin Poggats Sarri debuterade i filmen Charter och nu är hon aktuell i en ännu en storfilm, Avgrunden.

– Nu har jag fått bekräftelse på att jag kanske har skådespelartalang. 

Katastrofen i gruvstaden i Kiruna är temat i SF:s film Avgrunden, som har premiär nästa höst. Tintin Poggats Sarri spelar mot bland andra Tuva Novotny och Edvin Ryding som setts i långköraren Gåsmamman där han spelar lillebrorsan i en kriminell familj, och i succéserien Young Royals.

– Själva upplevelsen när man får vara med på en inspelningsplats är halva grejen. Sådant får man inte uppleva annars. Man arbetar verkligen i ett stort team, berättar Tintin efter att inspelningarna nu har avslutats.  

Hur har det varit? 

– Det har varit coolt att få vara med och se hur de jobbar, berättar Tintin Poggats Sarri och fortsätter:

– Man märker att alla är människor. Först var jag spänd, då det var så stora skådespelare. Men det har gått jättebra. 

Tintin har en biroll som syns i hela filmen. Hon får inte berätta så mycket om filmen men säger att hennes karaktär inte är helt olik henne själv. 

– Den här karaktären jag spelar är nära mig själv. Både jag och karaktären jag spelar bor i Kiruna och vi har båda samma ståndpunkter i livet. Så det var ganska skönt att spela någon nära sig själv, det är lite lättare att hitta alla känslor, säger Tintin.  

Hon är uppvuxen i en renskötarfamilj i Nikkaluokta och hennes mamma är konstnären Barbro Poggats. Tintin är född sex dagar innan julafton och meningen var att hon skulle heta Kristina. Men hennes två år äldre kusin Larsa kunde inte säga Kristina. Han kallade sin lillkusin för Tintin. Så Kristina fick bli Tintins andra namn istället. Idag finns det närmare 600 personer som har namnet som tilltalsnamn, av dem är 200 killar. På franska betyder Tintin den starka och den svårtagna. 

– Det visste jag faktiskt inte, men så kanske det är, säger Tintin och ler. 

Tintin har gått sameskolan i Kiruna och i somras tog hon studenten från Vård- och omsorgsprogrammet. Sedan i höstas jobbar hon som undersköterska på Kiruna hälsocentral. Yrket är inget som hon drömt om som liten. Istället var det bland annat pilot hon ville bli även om hon än idag tvekar om hennes framtida yrke. 

– Min mamma ville att jag skulle bli sjuksköterska. Jag vet egentligen inte varför jag gick vård- och omsorgsprogrammet, men nu kan jag tänka mig att utbilda mig till sjuksköterska. Jag gillar att jobba med människor, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men jag vill plugga vidare i alla fall, säger hon, även om hon har alla dörrar öppna för filmskapare som letar skådespelare. 

– Jag kanske själv också måste anstränga mig och söka efter skådespelarroller, säger hon. 

Hittills har hon inte behövt leta själv. För tre år sen fick Tintin Poggats Sarri en roll i Amanda Kernells andra långfilm, Charter. De mest tack vare kontakter, och det var nära att hon tackade nej, berättar hon för Nuorat. 

– Min storasyster jobbade i produktionen och Amanda Kernell frågade om någon hade småsyskon som skulle kunna vara aktuella att provfilma. Jag fick förfrågan och tänkte länge tacka nej, för jag tänkte att jag inte kunde. Men jag provfilmade och var med i flera uttagningar och fick rollen, berättar Tintin. 

Trots noll i erfarenhet tyckte Amanda Kernell att Tintin var helt rätt som tonårsdotter i ett skilsmässodrama och i tidningen NSD sa Kernell efter premiären att Tintin “borde få en Guldbagge, alla dagar i veckan. Hon gör det jättejättebra”. Själv är Tintin ödmjuk och lyfter produktionen istället för sig själv: 

– Jag har aldrig tyckt om teater eller stå framför folk. Men det är något annat med skådespeleri på film. Jag vet inte riktigt varför, men det blir som ett teamarbete. Det är så många olika parter och man ska gå in i sin egen roll och få samspelet att fungera. Det är något fint med det. 

Trots hyllningar och bra recensioner och trots att hon själv sagt att hon vill fortsätta som skådespelare avslöjar Tintin att hon egentligen tänkte att Charter var en engångsgrej. 

– Jag tänkte jag att jag inte skulle göra det här mer, eftersom det var så svårt att stå där framför kameran och ta fram känslor oförberett. När jag provfilmade för den här rollen tänkte jag att det skulle bli enklare. Men det är fortfarande lika svårt att hitta allt i sig själv och få ut det på ett bra sätt, även om jag hade erfarenhet kring situationen. Men man måste våga. Charter var ett stort steg, den här gången kändes det mest roligt, även om jag får prestationsångest vid provfilmningar, berättar Tintin.

Hon har nu fått hänga med både Tuva Novotny och Edvin Ryding när katastrofen i Kiruna, i alla fall på film, är ett faktum.

– Man har tänkt jättemycket när vi har spelat in. När man läst manus och när vi gått igenom vad som kommer hända med Kiruna i filmen blir man lite skraj och tänker att det här kan ju faktiskt hända på riktigt. Det har känts konstigt att man ska skildra Kiruna på det sättet. Men att det ändå är så nära sanningen på något sätt. Sen har det varit sättningar i gruvan också när vi spelat in. Då har man funderat på att det kanske händer på riktigt också. 

Vad tycker du om filmen och manuset?
– Jag tycker den är bra. Jag tror den kommer ses och tyckas om av många. Samtidigt finns det nog många som inte kommer tycka så. Jag är mest nervös kring vad kirunaborna ska säga, erkänner hon. 

Tintin berättar att hon var spänd inför inspelningarna, då skådespelarna är bland de mest erfarna i Sverige just nu. Hon har dock ingen önskan att bli lika känd som Edvin Rydberg som hon hängde med vid inspelningarna. 

– Han har många fans efter sig som man får träffa på när man är med honom, skrattar Tintin. 

Kan du tänka dig själv i en sådan situation? 

– Nej herre gud. Jag jobbar ju på sjukhuset här i Kiruna. Själv får man patienter som känner igen en ibland som säger “är det inte du som var i tidningen idag”, bara de är helt overkligt. Jag vill ju helst inte prata om det så mycket. Jag tycker inte det är så trevligt. Det känns konstigt när folk känner igen mig. 

Hon har beskrivit sig själv som en riktig “hemmakatt”.När hon helt plötsligt skulle resa till Gran Canaria, där vissa scener spelats in, var hon tvungen att berätta för sina arbetskollegor på sjukhuset att hon hade ett extraknäck som skådespelare. Några av scenerna har dessutom spelats in i Finland. 

– Jättespännande. Sjukt att en film kan utspela sig i en stad men man filmar i tre olika länder. 

Då Tintin Poggats Sarri är uppvuxen i Kiruna har hon även fått en viktig roll i arbetet med filmen. Hon har fått kommentera manuset och skådespelarkollegorna har velat ha tips, berättar hon. 

– Regissören och även skådespelarna har frågat om man kan säga så här i Kiruna, om det funkar. Det är mycket jag sagt till om. Det är skönt att vara med. Men man är nervös. Det kanske inte är granskat ur alla perspektiv, så det kan ju bli fel. 

Hon är nöjd med sin insats och tror att filmen kommer bli bra. Hon har dessutom lärt sig en del av sina kollegor: 

– Det har varit så lärorikt att spela mot skådespelare som är så erfarna. Inför en roll kunde jag stå där bakom kameran och tänka “wow”. De var så duktiga. De var skönt att spela med sådana som vet var de har sig själva. 

Nu säger hon att hon fått blodad tand och tänker ta alla chanser hon får. Vem vet, kanske vi får se henne i kommande Netflixserien som baseras på Ann-Helén Laestadius bok Stöld, då Tintin varit på casting.

– Tidigare hade jag inte så bra självförtroende. Jag var lite osäker men nu när jag fått bekräftelse, att jag kanske är duktig och har lite talang. Nu känns det värt att fortsätta, jag har uppenbarligen en talang som jag inte trodde jag hade. 

Text Lars-Ola Marakatt

Ordförande 2009-2011

Hur blev du ordförande i Sáminuorra?

– Jag hade suttit två år i styrelsen innan jag blev ordförande. Min upplevelse var att ingen riktigt vill ha den rollen. På den tiden var det ingen större tävling om vem som skulle bli ordförande. Vi var unga och det kändes lite skrämmande. Jag har alltid varit samhällsintresserad och jätteintresserad att utveckla det samiska samhället. Det var nog det som lockade mig och gjorde att jag vågade ta ordföranderollen

Hur var det att vara ordförande i Sáminuorra?

­­­– När jag ser tillbaka så inser jag att så roligt som jag hade då kommer det aldrig mer att bli att vara samhällsengagerad eller vara med i en organisation. Sáminuorra är så speciell, det är väldigt socialt, styrelsemötena var att umgås med sina vänner. Det är en självständig och smidig organisation. Det var bara att styra hela organisationen åt det håll vi ville. Det är bland det roligaste jag har varit med om inom samiskt samhällsliv.

Vad minns du mest under din tid som ordförande?

– Det är två delar – det ena var att vi lärde oss om dekolonisering. Vi tittade på vår organisation och jobbade med hur vi kunde dekolonisera oss själva och såg igenom hela organisationen. På så sätt förändrade vi hela beslutandesystemet i Sáminuorra. Vi ändrade från majoritetsval till att det skulle vara konsensus vid beslut. I praktiken hade styrelsen jobbat på det sättet redan men nu lade vi till det i stadgarna.

Det andra är att vårt intresse för miljö- och klimatförändringar ökade i hög grad. Vi gjorde alla möjliga aktioner. På COP 15 i Köpenhamn gick vi i en stor demonstration med 20 000 människor och vi urfolk gick allra längst fram. Vi jobbade också ihop med andra organisationer, som 350.org vars mål var att koldioxiden inte skulle överstiga 350 ppm, nu ligger vi på 415 ppm. Vi började arbeta mer internationellt då, i FN, i Arktiska rådet och då var vi också med för första gången på World Reindeer Herders kongress. Genom dem växte vårt nätverk.

Vad har du gjort sedan du var ordförande och vad gör du nu?

– I Sáminuorra lär du dig hur det formellt fungerar att jobba i en organisation, du lär dig hela grunden, hur det är, vad det är och vad som är styrelsens ansvar. Du syns och blir en kändis i Sápmi på en sådan position. Jag har suttit i styrelsen för World Reindeer Herders association och lett en arbetsgrupp i Arktiska rådet. Idag är jag vice ordförande i Laponiatjuottjudus och ordförande för samebyn Unna tjerusj. Vi behöver vara välutbildade för att kunna styra vårat eget samhälle. Jag började studera samiska och har inte slutat med det. Idag är jag doktarand vid Sámi allaskuvla i Kautokeino.

Vad har Sáminuorra betytt för dig?

– Jag tror att Sáminuorra har varit jätteviktig för mig för att utvecklas i min roll i det samiska samhället. Jag lärde känna så många människor och lärde känna Sápmi när jag fick resa över hela Sápmi.

Text Anna Sunna