Davvisámegiella

Jettenes morgen

Sunna Kitti

Čálliid Lágádus

Fra 10 år

Samisk mytologi gjenfødes i vellykket, ambisiøs tegneserie.

Med denne tegneserien gir finsk-samiske Sunna Kitti (29) nytt liv til det samiske nasjonaleposet «Solsønnens frieri». Den ble utgitt på nordsamisk i november. Den norske utgaven lanseres i dag. Ungdommen Isak finner en gammel verden «på den andre siden av den nordligste stjernen». 

For nordmenn som bare har overfladisk kjennskap til samisk kultur, er det ikke mye ved denne historien som ser samisk ut. Isak (som riktignok har på seg en samekofte som ligner Karasjok-koften) reiser over havet til et land preget av steile fjell, uvennlige kjemper, flyveøgler og andre merkelige fabeldyr. Men bak og under historien ligger noen gamle samiske opphavsmyter som klinger med, om ekteskapet mellom solsønnen og kjempens datter.  

Historien i tegneserien spinner videre på mytene som ble skrevet ned på 1800-tallet. Isak kommer til jettenes land flere hundre år etter hendelsene i mytene. Jettene husker fremdeles Solsønnens besøk som en urett, og Isak blir trukket inn i intrigene mellom jette-søsknene. 

Den svensk-samiske presten Anders Fjellner (1795-1876) var en unik skikkelse. Han har blitt kalt «samenes Homer» og «den samiske Snorre», men ligner nok mer på den finske legen Elias Lönnrot. Lönnrot samlet inn og diktet sammen det finske nasjonaleposet Kalevala. Fjellner mente som Lönnrot at han samlet inn restene av en muntlig tradisjon, og rekonstruerte et tapt folkediktverk. 

I «Solsønnens frieri i jettenes land» fortalte Fjellner hvordan solsønnen og jettekvinnen som han møtte og vant, ble foreldre til samenes slekt. Solsønnens reise går over havet – «bortenfor østligste stjerne, vestenfor måne og sol», som det heter i Laila Stiens oversettelse. Men sjøreisen er også en reise inn i en magisk, innviet verden, en overgangsrite og et fantasy-univers.

Det er et stort, fascinerende prosjekt som Kitti har jobbet med i seks år. Det har blitt 200 sider med unike skapninger og en historie med sterke følelser som er lavmælt framført. Kitti spinner videre på de grunnleggende samiske mytene med godt samspill mellom fortid og nåtid. Personene har fått dybde og bakgrunnshistorie, det er flere handlingstråder, og historien fortelles med alvor og autoritet. 

I tillegg finnes innslag av både humor og melodrama, og noen nydelige syrlige replikker som har potensial til å leve videre som livsvisdom på sosiale medier: «Vel, kanskje vi små mennesker ikke er trygge noen steder. Kanskje aller minst mellom ørene våre.»  

Så må det samtidig sies at serien ikke innfrir helt, tegneteknisk sett. Variasjonen i sidemontasjene er leken og avansert. Men mange av bildeutsnittene er trange, og det kan være vanskelig å få fullt overblikk over handlingen når den fortelles i små nærbilder. Det er heller ikke stor variasjon i ansiktsmimikken. 

Men dette blir mindre viktig når det episke ambisjonsnivået ligger høyt. Særlig i et debutarbeid. Samiske lesere har fått et fantasy-univers som springer ut av deres egne myter. Og vi andre har oppdaget en ny verden. 

Morten Olsen Haugen

Översättning till samiska i tidningen: Lea Simma 

Ingá Máiiá Blind från Karesuando ägnar sin fritid åt musik, ofta tillsammans med sin lillebror. Hittills har hon framfört covers under sina uppträdanden, men drömmen är att släppa egen musik. Materialet finns, men är inte redo för världen ännu, enligt Ingá Máiiá.

 Vad gör du musikaliskt just nu?

– Just nu sitter jag hemma och sjunger, inspireras och skapar. 

Hur började du med musik och sång?

– Jag har alltid älskat att sjunga och har alltid varit intresserad av musik. Men det var på en skolavslutning som jag för första gången sjöng och spelade själv. Där insåg jag att det var min grej. Sen har jag bara fortsatt med det. Sen blev det uppenbart att jag verkligen ville hålla på med musik när jag fick uppleva en större scen med en större publik i Kautokeino 2019 när jag medverkade i ”SGP COVER” – projektet där vi moderniserade äldre SGP-låtar. Jag fick dessutom en inblick i hur det är att jobba med musik, produktionen, inspelning, utgivning och så vidare. Det var stort för mig. Jag hade så otroligt roligt och förstod mer och mer att det var min dröm.

Har du någon i din släkt som med samma musikaliska talang?

– Jag har många släktingar, kusiner och familjemedlemmar som håller på med musik på olika sätt och det är en stor inspiration för mig.

Du är kanske mest känd för dina Sámi Grand Prix cover Muittut Du Birra och Dutnje. Hur var det att arbeta med dessa gamla 1990-tals låtar?

– Jag hade aldrig hört dessa låtar innan och de nya versionerna var inte lika min genre som jag var van vid. Även det nya scenspråk som jag fick visa var ovant. Hela projektet väckte dock ett intresse hos mig för den mer poppiga genren. Men det var väldigt roligt och spännande. 

Du kommer tävla med låten Fárruii Sámi Grand Prix under Påskfestivalen i Kautokeino i år, hur känns det?

– Det känns otroligt häftigt att få vara med! Det är ett steg i rätt riktning.

Årets tävling blir digital på grund av pandemin. Deltagarna kommer i stället spela in sina uppträdande och sedan skicka dem till tävlingen. Hur känns det att tävla i Sámi Grand Prix utan att vara på plats i Kautokeino? 

– Det är väldigt roligt och viktigt att man arrangerar ett sådant samiskt arrangemang trots pandemin. Det känns såklart väldigt annorlunda att inte få vara på plats i Kautokeino och se publiken. Man får ju en viss styrka från dem, att se människorna, höra och se deras reaktioner. Men jag är peppad och redo ändå!

Hur långt skulle du vilja gå med din musik? 

– Jag vill såklart ge ut min egen musik i framtiden. Det är en stor dröm. 

Vilka är dina musikaliska förebilder och varför? 

– Jag inspireras av stora, mäktiga röster så som Adele till exempel. Jag gillar att sjunga höga och starka toner. Sedan inspireras jag ju otroligt mycket av mina nära som håller på med musik.

Vilken är din favoritgrupp eller artist från Sápmi?

– Jag har ingen speciell som jag lyssnar på, lyssnar på alla möjliga. Alltid dyker det upp en ny favorit.

Vilken är din favoritlåt från Sápmi? 

– Som sagt jag har ingen speciell artist/grupp som är min favorit och inte heller någon speciell låt.

Frågeställare Marica Blin

Ungmöar och ungkarlar – Singel i Sápmi 

Lyssnar på Sameradios nya podd Dulvi. De pratar om jämställdhet. Där framkommer det att kvinnor inte har ett värde om det inte är tillsammans med en man. Eller att man har en man vid sin sida. OMG är det verklighet i Sápmi 2020? 

Först blir jag arg. Jag blir arg på kulturen, normerna och den samiska jämställdheten när jag hör detta. Men så börjar jag tänka på varför det är så här och hur man kan förändra det. Bakgrunden till detta kan vara att förr var vår kultur uppbyggd på familjer och släkten. Familjen, släkten och gemenskapen är viktig i Sápmi. För vedklabben brinner inte ensam. Man klarar sig inte ensam. Förr i tiden var man beroende av varandra och än idag frågar folk ”Vems flicka är du?” och ”Vilken släkt tillhör du”, så de kan placera mig i den släkten, familjen där jag tillhör. Men idag behöver man inte varandra på samma sätt. Idag är vi mer självständiga och lever för att uppfylla oss själva och våra drömmar. Idag klarar man sig själv också ekonomiskt. Så kanske det inte var förr i tiden. Kanske vedklabben brinner ensam nu. 

Idag klarar man sig själv. Det är kanske därför det finns så många ungmöar och ungkarlar i Sápmi idag. För man klarar sig själv och därför kan det vara svårt att hitta kärleken. För att alla är upptagna att uppfylla sina egna drömmar. Dessutom kom coronan vilket gör att man inte spontant träffar andra människor, vilket i sin tur gör det ännu svårare att träffa kärleken. Allt är inställt på obestämd tid. Dessutom är landsgränserna i Sápmi stängda och ingen samefest anordnas och man träffar i princip ingen. 

Förut träffades man ju på samedansen i Jokkmokk, på påskfestivalen i Kautokeino och på sommarens festivaler. Men idag ser man bara folk på snapchat och instagram där folk visar upp sina perfekta liv på sociala medier. 

Det är få människor som visar verkligheten på sociala medier. Bara dem som är singel i Sápmi vet att de lyckliga paren på sociala medier inte är så lyckliga. Det händer att upptagna män snapchattar med andra kvinnor när de är ensamma. De skriver med andra, men varför gör det de? Är de inte nöjda? För på Instagram står han ju bredvid sin flickvän och håller sitt barn famnen. Men varför skriver han med andra då? Hallå, på riktigt var nöjd med de du har. Du har en familj. Du är innanför normen. Du har tryggheten. Är det inte kul? Varför söker du efter mer? 

När du skriver med singeltjejer så får du dem osäkra. Du visar inte respekt för kvinnor eller förhållanden när du skriver med andra. När du tjatar och söker efter spänning. Men idag är det ju så lätt att snappa, skriva på mobilen och ingen vet vem du skriver med. Det är så lätt och ingen behöver få veta. Men ungmöar och ungkarlar är de som bryter de starka familje- och släktnormerna. Det är oss de ifrågasätter. Hur många gånger har man inte hört: ”Nå, har du hittat kärleken än?”. Som om det vore hela världen. Vi klarar ju oss själva och vi har ett värde fast vi inte har en man bredvid oss. För vi har ju lagt all vår tid på att uppfylla våra drömmar. Och hallå, på riktigt det är ju 2020. Dags att förändra våra normer för alla är ju VÄRDEFULLA. 

Nästa gång någon frågar om du har hittat en pojkvän kan du alltid svara:

”Ja, jag har hittat en pojkvän. Det är din pojkvän. För han skriver till mig hela tiden.”

Elin Marakatt

Elin Anna Labba, som fick Augustpriset 2020 för boken Herrarna satte oss hit. 

Hur känns det? 

– Åh, jag är alldeles omtumlad. Det kanske tar ett tag att smälta det här. Jag har faktiskt lite svårt att hitta rätt ord för min känsla, trots att jag egentligen arbetar med ord. 

Trodde du att du ens skulle bli nominerad till priset? 

– Nej, jag var jätteglad att boken över huvud taget kom ut, att den blev så fin och togs väl emot av både de som medverkat i den och av Sápmi i stort. Jag hade lagt undan pengar för att kunna ge ut den själv, och från det till ett förlag och nu Augustpriset… det var ju universum bort för mig när jag började med boken. 

Vad betyder det att få Augustpriset? 

– Det betyder naturligtvis jättemycket. Boken når väldigt många fler. Men det är inte min röst, utan de äldres, de tvångsförflyttades, röster som nu flyger ut till fler. Jag ser det inte som ”min” bok, jag delar den med så många andra som bidragit med bilder, ljudfiler och berättelser, och jag är glad och stolt över att jag fått deras berättelser, att jag fick deras förtroende. Jag ser det också som ett pris för Sápmi, det är så mycket som hänt i den samiska historien som vi kämpar för att få på plats. Det här är inte ett pris bara för mig och boken, det är ett pris för hela Sápmi. 

Det är många som gläds med dig. Vad känner du att boken betytt och betyder för det samiska samhället? 

– Den är en liten pusselbit i ett stort pussel. Den är en del av många berättelser som berättas just nu. Som jag ser det arbetar Sápmi just nu med att omskapa sig självt, och ta makten över sitt eget samhällsbygge, och det sker på många olika plan. Det här är berättelser om tvångsförflyttningen, andra har tagit sig an berättelserna om rasbiologi, om nomadskolan, en sanningskommission är på gång och kyrkan gör upp med sitt arv. 

Vad har arbetet med boken betytt för dig? 

– Det har vänt ut och in på mig på alla möjliga sätt. Det har gett mig språket, och en tro på att jag kan skriva. Ja, jag är journalist, men att skriva en bok är något helt annat. Många gånger kände jag att jag var ute på djupt vatten, där jag inte nådde ytan. Men framför allt har det betytt att jag mött många fantastiska personer, jag har kommit många människor väldigt nära och jag har sörjt djupt när de gått bort. Jag har också rest, sett och upplevt nya platser under de sju år jag jobbat med den här boken. 

Upplever du att boken har gjort skillnad i det svenska samhället? 

– Jag hoppas att den gör det, men det är ju svårt att säga. Den läses i alla fall på ett sätt jag inte trodde, och av fler än jag trodde. Jag trodde att den i första hand skulle intressera i Sápmi, men jag får brev som vittnar om att många fler läser den. Jag har fått brev från lärare som nästan ber om ursäkt för att de inte vetat om det här, för att den samiska historien ligger utanför deras kunskap. Någon av de som skrev ville gå tillbaka till jobbet och berätta om det här. 

Augustgalan genomfördes digitalt i år. Berätta om din upplevelse av den. 

– Haha, det var jättemärkligt, att sitta hemma alldeles ensam i sin glittriga kolt framför skärmen. Men det blev faktiskt högtidligt, det kom en fotograf med blommor och tack vare sociala medier befinner man sig i ett slags socialt sammanhang ändå. Men, vad är väl en bal på slottet? Tänk att ha fått vara med på Augustgalan i verkligheten, och träffa alla, det hade förstås varit en ännu större upplevelse. 

Vi fick besked om att vi skulle vara förberedda innan sändningen började, eftersom en fotograf skulle komma hem till vinnaren. Men det kändes ju lite konstigt att klä upp sig och bara sitta där och vänta, så när jag fick telefonsamtalet om att jag vunnit blev det jättestressigt att bli klar. När fotografen kom var jag nog mest stressad, men också jättejätteglad, och lite förvirrad tror jag. 

Vad består Augustpriset av? 

– Det är ett stipendiepris på 100 000 kronor, helt ovärdeligt för mig eftersom man inte tjänar något på att jobba med så här långa projekt. Jag visste inte om det, jag trodde att det bara var äran. Sedan betyder ju priset förstås att man får sälja mer böcker. Och jag fick en jättefin och tung bronsstatyett. 

Vad ska du göra nu, har du någon ny bok på gång? 

– Jo, jag har ju det. Det kommer inte att bli på samma tema, jag behöver lite paus från tvångsförflyttningarna. Den frågan har krävt mycket av mig, det är ett ämne där man måste balansera noga eftersom många fortfarande är berörda och bär en stor sorg. Det finns också konflikter kvar, och det blir väldigt känslosamt.

Jag fortsätter arbeta med nya intervjuer och gamla sparade, så just nu är det ett journalistiskt arbete jag gör. Men jag har en tanke om att skriva skönlitterärt, det känns spännande. Just nu har jag inte så mycket tid att ägna mig åt mitt projekt, men det får ta den tid det tar. 

Text Marianne Hofman