Davvisámegiella

Birra nord, nr 3/2021

Bästa uppsats med urfolkstema

Ánná-Káisá Eriksen Partapuoli har fått årets Árdnapris för sin masteruppsats i matematik. Uppsatsen är skriven på samiska och handlar om hur körning med ren och släde kan bidra till att förstå och förmedla vektorberäkning i matematikundervisning.

Hennes uppsats ger ny insikt och nya perspektiv på hur undervisning kan ske, och den är utsedd till årets bästa masteruppsats med urfolkstema.

Árdnapriset delas ut av UiT (Norges arktiske universitet) och Senter for samiske studier. Det här är fjärde gången priset, som består av 10 000 NOK, delas ut, och det skedde i samband med årets Riddu Riđđu.

Samer och kurder samarbetar

Under ett års tid ska fem samiska och fem kurdiska författare träffas digitalt, i Sápmi och i Turkiet, för att samarbeta och skriva tillsammans. Målet är att ge ut en bok.

Elin Anna Labba, Tjállegoahte, säger till Sameradion & SVT Sápmi att det finns många olikheter mellan samiska och kurdiska kulturer, men också många likheter.

”Det här att vi lever i många olika länder, vi har gränser som skiljer oss åt, vi har en språksituation där man inte haft en stark skriftkultur, där många talar men inte kan skriva sitt språk”, säger hon.

Tjállegoahte vill med detta samarbetsprojekt man arbeta internationellt med samisk litteratur och ge samiska författare nya möjligheter att nå ut.

Samiskt i Sommar

Det är hittills bara ett handfull samer som varit sommarpratare i P1, men i år fanns två samer med i Sommar i P1, nämligen författaren Elin Anna Labba och serietecknaren Mats Jonsson.

Aftonbladets Kristoffer Bergström är en av dem som hyllar deras insats och utnämner Elin Anna Labba till sin bästa lärare. I Svenska Dagbladet återfanns också Elin Anna Labbas sommarprat med på deras lista över årets tio bästa sommarpratare.

Berättarprojekt

En mick, en människa, en berättelse. Att ta fram vanliga människors ovanliga berättelser är grunden i Storydox verksamhet. Nu startar ett nytt berättarprojekt, där man söker de som vill berätta på meänkieli eller samiska. Berättelserna som framförs på scenen läggs upp på UR Play.

Temat för höstens föreställningar är ”Första gången”.

Klimatsmart kött

Renkött kan vara ett av världens mest klimatsmarta kött och de marker som fjällvandrare i Sverige rör sig i är ett av de få kvarvarande herdelandskapen i Europa. Det menar lantbrukaren Linda Elvingson. I en krönika i tidningen Jordbruksaktuellt utvecklar hon sina tankar kring renen och renskötseln. Hon pekar bland annat på att renens bete främjar en mångfald av gräs och örter, att deras rörelser mellan dalar och toppar lyfter näringsämnen från dalarna upp till topparna, och att näring i form av gödsel bidrar till smaragdgröna fjällängar och ett rikt insektsliv i bäckar och tjärnar. Hon pekar också på att renköttet produceras på ett småskaligt och naturanpassat sätt, samt att vi har gått från att exportera smör och ost till resten av Europa, till att nu importera nästan hälften av vår konsumtion av kött och mejeriprodukter. ”Endast renskötseln verkar ha blivit kvar och motstått avvecklingen. Det som har försvunnit får vi nog inte tillbaka men det finns tid för att värna renskötseln.”, skriver hon.

Nya Zeeland blir återigen Aotearoa?

Maoripartiet Te Pāti Māori vill att Nya Zeeland ska byta namn tillAotearoa och har lämnat in ett förslag om detta. I förslaget vill man också att städer och platser bör byta namn enligt det maoriska språket te reo Maori. Enligt partiet bör processen kunna vara klar till 2026. Det skriver tidningen NZ Herald.

Unga som chefar över sig själva, nr 2/2021

”Typ nästan alla samer har ju eget företag”, sa en kompis till mig en gång. Vi pratade företagande i samband med att jag bestämt mig för att starta min frilansverksamhet. Hennes slutsats var att det är ovanligare att inte driva företag än att faktiskt göra det.

Det är oklart om hennes bild stämmer överens med verkligheten, men det finns onekligen en hel del företagaranda i den samiska världen.

Och vi vet att det finns en hel del unga samer som också är företagare. Somliga har mer eller mindre varit tvungna att starta företag för att kunna bedriva renskötsel. Andra vill inget annat än att vara sin egen chef och kombinerar lite av varje för att gå runt ekonomiskt.

Nuorat har träffa fyra unga företagare som försörjer sig på olika sätt. Tanja vill helst av allt vara renskötare och ser konsten och musiken som ett komplement för att göra det hon brinner för. Isak vill slöjda, men tvekade att starta företag. Trots det gjorde han det mitt i en pandemi och nu ångrar han sig inte. Jon-Krista började som renskötare, men valde att satsa på eventverksamhet och har ständigt nya planer på gång, även om han inte vill lämna renskötseln. Lina Maria är konstnären som släppt flera böcker och även designar olika produkter. Hon tycker det är underbart att få jobba med sin hobby.

Vet ni förresten vad en hisspitch är? Det får ni reda på i detta nummer. Det kan vara en bra grej att öva på oavsett om man är företagare eller inte.

Och så har det ju varit sametingsval. Resultatet kom i slutet på maj, även om vi får vänta några månader på att få veta vilka partier som ska styra de fyra kommande åren. Marica Blind, vår sametingsreporter från förra numret presenterar lite smått och gott när det gäller valresultatet i detta nummer. Ol-Ánte Sikku som blivit valkommentator inför detta val, ger sin analys om resultatet.

Kanske längtar ni, precis som våra enkätpersoner i detta nummer, efter att gå på samefest, fika hos vänner och dansa? Kanske, kanske blir det snart verklighet. Låt oss hoppas på det. Trevlig sommar!

Katarina Hällgren

Birra nord, nr 2/2021

Om hatspråk

”Varför skjuter man fortfarande renar och i vilken jordmån lever samehatet? Om mina barn skulle fråga, måste jag ju svara att vi bor i ett land som fortfarande vänder sin blick bort från Sápmi.”

Så skriver Elin Anna Labba i sin text ”Snöfågeln”, som publicerats i antologin ”Du blir vad du säger”, utgiven av Svenska Pen i samarbete med Norstedts förlag.

Jesper Bengtsson, ordförande i Svenska Pen och en av bokens redaktörer, säger i en intervju i Kulturnytt i P1 att han hoppas boken ska peka på problemet med det växande hatspråket, och åstadkomma en diskussion om vad vi kan göra åt detta. Han menar att hatspråket skadar det demokratiska samtalet.

”Hatspråk är ett språk som egentligen inte handlar om att upprätta en dialog eller ett samtal, utan som faktiskt handlar om att tysta den person man riktar det mot”, säger han i intervjun.

Konstpris

Sandra Wasara-Hammare är en av tre mottagare av årets priser från Kungliga sällskapet Skytteanska samfundet. Hon får samfundets konstpris 2021 till avgångselev vid Konsthögskolan i Umeå.

Sandra Wasara-Hammare får priset för sitt reflekterande konstnärskap, som utgår från ett universellt språk. Hon använder ofta sina egna erfarenheter från arbete i gruvor i Norra Sverige i sitt konstnärskap. ”Med fokus på begrepp som hård press och utmattning, men också de mycket flyktiga ögonblicken av omsorg och ömhet, omformulerar hon dessa till materiella accrochages och skulpturer.”, skriver samfundet i sin motivering.

Samtidigt är Sandra Wasara-Hammare aktuell med en skivinspelning med Kirunagruppen Veden.

”Att det jag lägger min tankekraft och mina händers tid till förstås och uppskattas är av största vikt för glöden, viljan och kraften att fortsätta framåt.”, säger hon till tidningen NSD.

Ren i Robinson

Att renkalvar försvinner spårlöst är tyvärr inte ovanligt. Att renägaren återfinner sin ren i ett tv-inslag är däremot väldigt ovanligt. Men det var precis vad som hände Sandra Karlsson i Kalix Sameby. Hon märkte en kalv sommaren 2019, men under vintern gick vajan ensam och Sandra Karlsson drog då slutsatsen att kalven dött.

I slutet av mars i år fick hon ett telefonsamtal från en renskötare som sett hennes ren i tv, i en trailer inför programmet Robinson.

– När vi var och hämtade henne i grannsamebyn såg jag direkt vilken ren det var. Ingen har sett henne sedan jag märkte henne 2019, så vi trodde ju att hon var död. Jag blev väldigt, väldigt glad, det är ju helt otroligt egentligen, säger Sandra Karlsson till Sameradion & SVT Sápmi.

Oväntad fråga

”Hur är det att vara en del av ett kolonialt folk?” Den frågan har Sofia Jannok länge drömt om att ställa till alla som undrar hur det är att vara same. I programmet Sverige! vände hon plötsligt på intervjun och ställde just den frågan till programledaren Fredrik Önnevall.

”Det känns inte så bra. Det känns som att… man får en stor sten på axlarna som man själv inte varit en del av. Men som man måste kollektivt bära runt på. Det kan kännas både orättvist och oinsatt ibland. ”, svarade han.

Kanske Årets bok

Ann-Heléne Laestadius bok Stöld är en av 12 böcker som nominerats till Årets Bok 2021. Nomineringen har gjorts av Bonniers bokklubbs redaktörer, och det är läsarna som röstar fram vinnaren. Röstningen pågår till och med den 6 september, och vinnaren avslöjas den 9 oktober. Den författare som får flest röster vinner en statyett och 30 000 kronor.

Projekt om mobiltäckning

Mobiltäckning är viktigt, inte minst om man ser till säkerhetsaspekten. Luleå tekniska universitet driver projektet Fulltäckning, vars mål är att på lång sikt kunna bidra med mobiltäckning över hela landet. I projektet deltar renskötarna i Laevas sameby. Samebyns ordförande Niila Inga berättar i en intervju med P4 Norrbotten att en så kallad hot spot med solcellspanel och en mast för bättre mottagning har placerats ut i Alesjaure.

”Att man faktiskt kan ringa efter hjälp, det är en otrolig trygghet och säkerhet för oss. ”, säger han i intervjun. Förhoppningen är att sådana här hot spots ska kunna placeras ut på fler ställen i fjällen.

Filmpris

Elle-Máijá Tailfeathers vann pris som bästa filmskapare på väg upp under dokumentärfilmfestivalen Hot Docs i Canada. Detta för sin dokumentär om drogsituationen i Nordamerika och vad den har orsakat hennes mammas folk, Kainai (Blood) Nation. Det berättar NRK Sápmi.

Sedan 2014 har fentanyl flödat in i Blackfoot-reservatet, och i Elle-Máijá Tailfeathers film med titeln Kímmapiiyipitssini: The Meaning of Empathy lyfts både de drogberoende människorna och hälsoarbetarna som kämpar för att hjälpa dem fram.

Juryn skriver i sin motivering att filmen porträtterar tragedierna med medkänsla och omsorg. ”Hvert klipp inneholder en følelse av kjærlighet og støtte for verdigheten til kulturen som har blitt såret og behandlet urettferdig.”

Om samehatet

2015 gjorde TV4:s Kalla Fakta en granskning om tjuvskjutna och ihjälplågade renar i Norrbotten i programmet Lappjävlar. Nu har Kalla Fakta återigen uppmärksammat problemet med två nya avsnitt, Samehatarna, och bland annat gått igenom samtliga 38 polisanmälningar som gjorts under åren 2017-2020. I ingen av anmälningarna har ett enda förhör gjorts med någon misstänkt. Den utredningen som regeringen lovade efter förra granskningen har inte heller blivit verklighet. Programmen finns att se på TV4 Play.

Ny serie om samtidskonst

I dokumentärserien Det är här det brinner – Dáidagiin muitalan får tittarna möta sju samiska samtidskonstnärer.

– Jag tänker att i det samiska så är det verkligen att det är här det brinner. Det är något som händer, som pågår, inte bara i det samiska. Det handlar väl om det som kan krympas ner till ordet identitet. Det handlar om alla som varit utanför majoritetskulturen och varit osynliga i en historieskrivning plötsligt spränger in och bara vill riva om, säger konstnären Carola Grahn som är en av de medverkande.

Övriga konstnärer som medverkar är Lena Stenberg, Anders Sunna, Joar Nango, Britta Marakatt-Labba, Outi Pieski och Tomas Colbengtsson. Första avsnittet sändes I SVT den 10 juni och samtliga tre delar finns att se på SVT Play.

Samisk skräckfilm

Inga Elin Marakatt har skrivit manus till kortfilmen Unborn Biru som nu har fått produktionsstöd av Nordnorsk Filmsenter. Filmen handlar om en fattig gravid kvinna som stjäl från en gammal samisk kvinna som dött. Den gravida kvinnan får en förbannelse över sig som tar över henne och hennes älskade. Filmen ska produceras av Forest People och regisseras av manusförfattaren.

Hallå där…

Lina Maria Viitala, konstnären som blev författare. Hennes karaktäristiska bilder på sin morsfars mor Ingá finns nu i två barnböcker.

Hur gick det till när du började ägna dig åt konst?

– Jag tror faktiskt att konsten alltid har funnits naturligt i mig. I min släkt har vi konstnärliga gener och jag fick en del av det. Min mormor Mirja såg tidigt att jag hade ett öga för konst. Hon utmanade mig tidigt och uppmuntrade mig till att måla och vara kreativ. Hon tog med mig till en oljemålningskurs i finska Karesuando en helg. Jag var yngst bland en skara pensionärer på den kursen.

Du jobbar både med olja och med akvarell, vilket är roligast?

– Det varierar ganska mycket i vad för teknik som jag jobbar med. Jag vill testa något nytt hela tiden. Men det som återkommer är olja, akryl och akvarell och det går i perioder. Akvarell är helt klart svårast för det går inte att måla över. Det gör att man måste veta ganska säkert vad man ska måla innan man börjar. Men jag vet sällan vad jag ska måla innan jag börjar. Oftast blir det en helt oväntad bild och därför gillar jag akrylen bäst. Akryl torkar fort och det kan ligga ett lager av målningar under innan den slutliga bilden är klar.

Hur kommer det sig att du gett ut två barnböcker?

– Tanken var egentligen aldrig att ge ut några böcker, men det blev så ändå. Varje bild jag gör har en berättelse bakom. I de här böckerna har jag först gjort bilderna och efter det skrev jag berättelsen. Så brukar man vanligtvis inte göra. Jag börjande jobba med en klädkollektion och då började jag även jobba med böckerna eftersom det var så mycket tid där jag bara satt och väntade.

Berätta mer om Ingá, vem är hon?

– Ingá är en liten fyraåring i böckerna och hon är nog ganska mycket just så som småbarn är. Jag har försökt att skriva berättelserna lite utifrån barnets perspektiv och deras syn på världen. Jag har valt att tillägna boken till min máttaráhkku Ingá även om böckerna inte är om henne så är det en stor ära för mig att hennes namn får namnge huvudpersonen.

Är det fler böcker på gång?

– Det är många som önskar sig fortsättning av böckerna om Ingá. Många efterfrågar en i höst- och vinterversion. Dessutom har jag några ”manus” om hur berättelsen hade kunnat se ut men de är just nu bara i mitt huvud och nu väntar jag på att få inspiration.

Du driver eget företag, hur är det att driva eget företag inom design i Sápmi?

– Att jobba med design kan vara en utmaning, då det finns så många duktiga och kreativa människor runt om i Sápmi. Det kan vara lätt att dras med i sådan design som ofta syns, men jag försöker att alltid utgå från mig själv. Det kan också vara en utmaning att veta vart gränsen går till att inte exploatera den samiska kulturen för mycket. Men jag tror att nytänkande för kulturen med i tiden.

Vad skulle du själv kalla dig, konstnär, författare, designer?

– Jag är konstnär med ena foten i design.

Du har gått från tavlor till böcker och nu snart även porslin och tyger, hur får du dina idéer?

– Jag har bara tagit fram produkter som jag själv velat ha. Men jag har haft tur att andra också tycker om de. Det som driver mig till att ta fram nya produkter är min egen nyfikenhet om hur en slutprodukt skulle kunna se ut i verkligheten. För vi behöver mer, eller hur?

Vad har du för råd att ge till andra som funderar på att starta och driva eget företag?

– Om du inte är beredd att jobba för det, så låt det vänta. Det ligger många obetalda timmar bakom allt. Men vill du det, så är det helt underbart att få jobba med sin största hobby. Jag startade mitt företag precis innan pandemin drog fram över världen och har fått känna på nästan allt som det förde med sig. Men vi väntar och hoppas på att vindarna snart ska vända.

Text Elin Marakatt

Drygt ett år av pandemi

Över ett år har gått sedan coronapandemin spreds över världen och förändrade tillvaron på många sätt. Vi frågade några personer om hur deras tillvaro sett ut det senaste året och vad de längtar efter när världen så småningom börjar öppna upp igen.

1. Hur har du påverkats av pandemin och restriktionerna?

2. Vad ser du fram emot?

Saara Hermansson, artist och lärare

1. Genom att konserter blivit inställda och jag inte har kunnat sprida min musik lika lätt. Jag skulle ha min första egna konsert på påskfestivalen i Kautokeino och jag hade en tvåmånaders turné i Kanada, Danmark och Oslo inbokad när pandemin kom. Allt blev inställt och det var tungt att acceptera. Det var inte så mycket att göra åt och man tänkte att det skulle ordna sig till nästa år. Men nu är det nästa år och det har inte ordnat sig. Det har varit svårare att tacka ja till projekt eftersom man måste tänka på risker och att inte resa i onödan. Jag har inte kunnat träffa min familj i Västerbotten på samma sätt, eftersom jag behövt sitta i karantän i två veckor innan jag rest dit. Jobbmässigt har jag haft tur. Eftersom jag jobbar som fjärrlärare så har det inte blivit något stor omställning. Den sociala biten har definitivt påverkat mig mest. Det blev ingen påskfestival i Kautokeino, inget midsommarfirande i Ankarede och inga festivaler. Jag är rastlös och supersocial och jag har saknat de samiska mötesplatserna. Istället har jag fått lösa korsord och sticka tröjor.

2. Jag längtar så efter att få dansa! Dansa och träna. Det är så jobbigt att inte få dansa så jag vill nästan inte tänka på det. Man har så roligt när man dansar. Det första jag tänker göra när man får dansa igen är att åka på dansbandsveckan i Malung.

Sanna Vannar, tidigare ordförande i Sáminuorra

1. På alla möjliga sätt. Jag har fått hålla mig mer hemma, inte träffa så mycket folk och framförallt inte äldre människor. Det har inte varit så mycket flängande som det brukar vara. Alla samefester och samiska sammankomster har varit inställda och det är det absolut tråkigaste. Man har inte haft någonting kul att se fram emot. Sáminuorra har inte kunnat ha de medlemsaktiviteter vi brukar ha i och just att få träffas är det viktigaste för våra medlemmar. Många önskade sig ett fysiskt årsmöte, men det gick inte att genomföra i år heller.

2. En samisk samlingspunkt! En samefest eller ett same-SM, vad som helst där vi får träffa folk som man inte träffar så ofta, bara få träffas och ha kul. Jag hoppas att vi inte behöver vänta till Jokkmokks marknad 2022 för att få träffas. Jag hoppas verkligen det blir en marknad nästa år, Sápmi kommer att gå under annars! Konsekvenserna av att inte få träffa folk på så länge blir att det inte blir naturligt att träffa nya människor och inte heller att umgås över generationsgränserna.

Ailo Thomassen, DJ och artist

1. Jag har påverkats ganska mycket, framförallt som artist. Att inte kunna åka runt på olika arrangemang och möta sin publik har varit väldigt tråkigt. Jag hade en hel del spelningar inbokat i början på pandemin som bara försvann och så har det fortsatt. Privat har det varit en konstig vändning. Jag som bor i Umeå har inte kunnat åka till Gällivare och Luleå och träffa min familj. Framförallt märktes det när min syster fick barn mitt under pandemin och vi fick inte träffa dem på flera månader. Fast hon var på sjukhuset i Umeå så fick vi inte komma dit. Privat gillar jag att resa och det har inte gått. Man har blivit isolerad på ett sätt. En sak som är positiv är att jag fått mer tid att jobba med musiken när man inte kan hitta på så mycket saker annat än att promenera och träna.

2. Det jag ser fram emot mest är att åka på samiska arrangemang. Det är speciellt att möta andra samer på marknaden och på festivaler och man träffar så många människor som man annars inte skulle ha träffat. Det är något unikt med att få träffa andra samer. Självklart längtar jag också efter att stå på scenen och spela min musik för mina fans.

Ida Persson Labba, programledare på Sameradion

1. Jag har varit hemma mer och umgåtts med familjen på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Jag har jobbat hemifrån så hemmet är både ens hem och ens arbetsplats. Alla förberedelser med manusskrivning och research har jag gjort hemifrån. En gång i veckan har jag åkt in till studion och spelat in. Då har det bara varit jag, mina kollegor i radioprogrammet och tekniker på plats. Jag har fått lära mig att skilja på jobb och ledighet, när jag slutat jobba städar jag bort alla jobbgrejer och stänger av mobilen. Att inte kunnat träna på gym har påverkat mig mest, jag brukar träna jättemycket. Det finns dem som säger att man kan träna hemma, men det kan inte jag, det är så tråkigt och jag har inte den disciplinen.

2. Jag längtar att gå på gymmet med gott samvete – och att åka och fika hos folk. Bara att kunna hälsa på människor och röra sig fritt i samhället och inte vara så rädd hela tiden. Och så längtar jag efter att slippa vara irriterad på människor som inte följer restriktionerna.

Text Katarina Hällgren

Felgen Orkester gör folkrock på samiska

Numera är Felgen Orkester ett etablerat band som drar publik var de än spelar. När de bildades tyckte de att någon fattades på den samiska musikscenen.

– Vi hade lust att ge ut folkrock på samiska som vi tyckte fattades. De var ingen som spelade sådan musik då, så därför var vi tvungna att göra det själv, berättar Petter Hansen.

När syskonbarnen Hansen, Anti och Biti från Karasjok börja de spela musik på skoj i ett garage i Karasjok 2010, tyckte de att samiska artister mest gav ut rap och world music.

Garaget, där de började spela och umgås, användes vid den är tiden till att reparera cyklar och därför hängde cykelfälgar på väggarna. De kallade garaget för Felgens pub och eftersom de var ”pubens” husband så kallade de sig för Felgen Orkester. Till en början kunde bara några få av syskonbarnen spela instrument, bland annat Petter och Nils Mikael. Men när det började prata om att ge ut egna låtar och ge konserter så var det tvungna att lära upp de övriga bandmedlemmarna.

Första spelningen gjorde Felgen Orkester på påskfestivalen i Kautokeino 2013. Eftersom några av bandmedlemmarna var nya på sina instrument så började de öva på låtarna redan runt jul. Oron att alla inte skulle kunna spela låtarna på den stundande konserten var inte det enda problemet.

– Vi bara en EP med fem låtar så vi var tvungna spelade låtarna två gånger efter varandra. Då fick vi ihop tio låtar till en konsert, säger Nils Mikael Hætta Hansen.

Det blev en spelning även om alla bandmedlemmar var väldigt nervösa innan. Redan innan spelningen var det många i publiken som hade hört låtarna och därför var den utsåld. Så här i efterhand så minns Nils Mikael och Petter att det var god stämningen i publiken.

Sedan första EP:n har de gett ut fyra album och flera singlar och det har inneburit att de fått många lyssnare både i och utanför Sápmi. De har även fått fans som inte förstår samiska. Några av dessa har tagit kontakt på sociala medier för att få låtarna översatta.

– Vi har flera norska lyssnare som har skrivit till oss på Facebook och Instagram och berättat att de har börjat på samiskakurs för att lära sig våra texter, de har blivit inspirerade och vi veta vad vi sjunger om, säger Nils Mikael.

På svensk sida spelas Felgen Orkester främst i Sameradion. Men i Finland blev låten Jovvna, som gavs ut 2017, A-listad i deras motsvarighet till P3 där det vanligtvis spelas låtar på finska och engelska.

Deras mest spelade låt på Spotify är Buolli Dolla som gavs ut 2015. När detta skrivs har låten strax över en miljon streams. Låten kom till på ett hotellrum efter en konsert på Nilut-cup i Kautokeino.

– Vi spelade gitarr och de var kanske 10-15 personer på hotellrummet. Där började vi och spela och jojka på jojken som är i Buolli Dolla. Och på en gång blev det allsång, alla var med. På måndagen spelade vi in en demo i hemmastudion, säger Nils Mikael.

Två dagar senare spelade de in låten en riktig musikstudio i Alta och på fredagen samma vecka gavs låten ut på Spotify. Idag avslutar de varje konsert med Buolli Dolla.

För Felgen orkester har musiken blivit ett tydligt band mellan medlemmarna som gjort att de har träffats regelbundet. När de brukar träffas brukar de alltid prata musik, både sin egen den musik de tycker om.

– Musiken har också säkerställt att vi träffas regelbundet, även om produktionen av låtar funkar utan att träffas fysiskt – så vi måste alltid träffas när vi gör en liveproduktion, säger Petter.

Den pågående pandemin och att de idag bor utspridda över Alta, Karasjok och Härnösand har gjort de svårare att träffas på grund av gränser och reserestriktioner. Det har inneburit att de har spelat in den nya skivan Čuđitpå distans. Čuđitbeskriver de som ett indierockalbum som är deras mest personliga album som de någonsin gjort.

– Men albumet i sig har kanske lite mer politiska texter och personjojkar, säger Petter.

Felgen Orkester har aldrig spelat covers utan alltid skrivit sina egna låtar på samiska. Det gäller även för det flesta låtarna på det senaste albumet Čuđitmed ett litet undantag. Låten Giđđa beaivvitär skriven av Arne Hansen och Tore Lindi. Arne Hansen, som är pappa till Petter Hansen och Tom Stian, gick bort under arbetet med albumet.

Eftersom alla länder i Sápmi förbjudit alla stora folksamlingar under den pågående pandemin så har det inte kunnat spela live. Något som de tycket är trist eftersom inte har haft möjlighet att spela de nya låtarna för publiken.

– När vi har gett ut låtar så prövar vi dem på en publik och då får vi reda på om låtarna fungerar. Om de inte fungerar på publiken så prövar vi nåt annat. Då plockar ut de bästa låtarna från alla albumet, säger Petter.

– När vi spelar för publik så är det ofta de låtar som har jojkelement i sig som funkar. Då blir det mest tryck i publiken. Då blir det alljojk och sånt. Det är kul, säger Nils Mikael.

Förutom konserten så saknar de även att umgås under resorna till och från konserterna.

– En konsert i Tromsö, Jokkmokk eller Enare är ju bara en och en halv timme på scen. Men man saknar att resa på fredag och komma hem på söndagen, säger Nils Mikael.

Framtidsplanerna, förutom att producera musik, kommer att vara att göra en liveproduktion (konsertproduktion) så att de är redo när samhället öppnar för livekonserter.

Förutom det har de en tydlig plan. I och med senaste albumet så har det gett ut cirka 50 låtar. Men de har som mål att ge lika många till inom några år. I väntan på att få möjlighet att spela live igen har arbetet med de nya låtarna börjat.

– Vi har sagt att vi ska ge ut 100 samiska låtar. Vi räknade ut att 2027 ska vi ha 100-låtars-jubileum, säger Petter.

Text Marica Blind