Från nr 3 2018 – En resedagbok
I somras var Johan Sandberg McGuinne språkreseledare. Det är inte första gången, men för första gången ska han och ungdomarna resa genom Kanadas naturreservat. Här berättar Johan om resan som bland annat bjöd på försoningsevent för urfolken, torvhus liknande torvkåtor på marker som urfolken aldrig officiellt överlåtit åt den kanadensiska staten. Här berättar han om de fyra veckorna i Kanada.
Jalhts gïele-fealadimmieööhpehtæjjine joe bijjelen luhkie-akti jaepiej barkeme, raaktan daelie manne dearkoes.
Trots att jag jobbat som språkreseledare i snart elva år känner jag mig för första gången nervös.
Tolv ungdomar, en chaufför, och så jag, tältandes genom västra Canadas naturreservat, och jag hinner fråga mig själv om det är det här som folk brukar kalla för resfeber, men slår hastigt bort tanken. Ändå vittnar väskan framför mig om någonting annat. Bara några timmar tidigare har jag köpt mig en ny vandringsryggsäck, noga lagt fram sovsäck, liggunderlag och allsköns annat jag eventuellt skulle kunna behöva, men alla kunskaper om hur man egentligen borde packa för en månad i tält i det som så ofta kallas vildmark av de med koloniala kompasser är plötsligt som bortblåsta.
Till slut rullar jag ihop ytterligare en ledartröja och svär över hur mycket jag hatar gult, samtidigt som jag plockar ut aajjas kniv ur packningen, suckar och tänker att det är bäst så – det hade nog ändå blivit för svårt att förklara för gränspolisen i Vancouver att jag känner mig kulturellt, bokstavligt och bildligt naken utan kniv i skogen.
När jag väl landar på den kanadensiska västkusten några dagar efter min existentiella packningskris, känns allting bättre. Mina elever och jag blir snabbt ett väloljat urverk av tidsprecision, skratt och hälsosam wraps-baserad mat, styrda med en hippie-doftande järnhand av Rick, vår chaufför, och själv känner jag mig lugn, glad och ovanligt hemma på marker som urfolken här aldrig officiellt överlåtit åt den kanadensiska staten.
Markerna här sjunger motstånd.
Jeatjah aalkoealmetji maadtoeh vuastalimmien bïjre laavloeminie.
Jag tvingar mina elever att lära sig varje plats ursprungliga namn, och efter ett tag slutar de att protestera. Kanske är det så, för den som vant sig vid dem tar det tid att kliva ur kolonisatörens bekväma skor. Ändå står namnen där, synliga, på ett sätt som i vissa delar av Saepmie hade varit omöjligt, och det slår mig hur långt efter vi i Saepmie befinner oss när det kommer till just denna del av den dekoloniala debatten. I det officiella ifrågasätter ingen urfolkens rätt till sina marker här, i stark kontrast till den svenska oviljan att erkänna sin egen koloniala historia.
Viljan att hela kolonialismens sår är ständigt närvarande bland folket här, även om nyheterna vittnar om att motsättningar mellan urfolk och kolonisatörer fortfarande är stora – under den månad vi befinner oss i landet berättar nyheterna om tre brutala överfall som blir till ytterligare siffror i en databas över alltför många försvunna och mördade urfolkskvinnor i Canada – och vid Oak Bay tvingar jag Rick att stanna för att vi skall kunna delta i en försoningsceremoni som en kvinna i Victoria tipsat mig om under en stressad lunchrast på resande fot.
Vi möts av kanoter, och det årligt återkommande ”Pulling Together”-eventet, som förenar hundratals människor som tillsammans paddlar i veckor för försoning mellan olika urfolks traditionella områden på Vancouver Island. Jag passar på att fråga om det är okej att fota för att inte bryta mot några protokoll, och plötsligt har jag hamnat i en diskussion med en elder som delar med sig av sin mormors kanotsång i utbyte mot umeälvens jojk.
Våra vatten och kampen för dem förenas i de två melodierna. Det är fint så.
Vid slutet av den första veckan rör vi oss sakta från Victoria mot den lilla kuststaden Tofino. Nästan varenda en av de jag träffar här visar sig komma från Nuu-chah-nutlh-folket som bott i området i åtminstone 5000 år och medan mina elever glatt leker hippies med Rick – området är känt som ett pilgrimsmål för surfare – hamnar jag mest i diskussioner om språk, fisk och markrättigheter.
Och kanske är det inte så konstigt, egentligen. Under mina fyra veckor i landet blir det så tydligt att vi urfolk delar så mycket, trots de stora avstånden mellan våra respektive marker.
I Whistler byter jag staaloe-sagor mot berättelser om den onda jättekvinnan från bergen med Squamish-ungdomar. Föga förvånande besegrar vi Staaloe och Kalkalilh på samma sätt.
På samma plats blir jag ombedd att visa bilder på sydsamiska visten, för att snabbt bli medtagen av en Lil’wat7ul-elder till en replika på deras traditionella torvhus, som i allt väsentligt, med undantaget att man grävt ner golvet i marken, visar sig se likadant ut som våra torvkåtor, och några dagar senare, vid det högsta berget i de kanadensiska Klippiga Bergen pratar jag gruv- och oljeutvinningsmotstånd med Secwepemc-aktivister.
De har hört om Gállok och Raavrhjohke och jag tänker att världen är mindre än vi så ofta vill tro.
Fyra veckor går fort, och när jag sätter mig på planet för att åka hem är jag fylld av energi, men också en djup tacksamhetskänsla. Det känns fantastiskt att ha fått resa runt i ett av världens vackraste områden tillsammans med ungdomar från hela Europa, men mest nöjd är jag kanske ändå över alla de spontana, oväntade möten jag haft med andra urfolksmänniskor på den kanadensiska västkusten.
