1968 vann Saarivuoma över staten i norska HD. I sommar kom Norges Höyesterett med sin andra dom gällande Saarivuomas renbetesmarker på norska sidan av gränsen. För Therese Labba i Övre Soppero var domen väldigt viktig.
– Det var ren glädje och nu känner jag att det finns hopp inför framtiden.
Sedan början av 1900-talet har norska staten begränsat Saarivuoma och andra samebyars traditionella renbetesmarker. Från att samebymedlemmarna flyttat till öarna nära kusten till att idag enbart få hålla till nära gränsen. Syftet som även beskrivs i sommarens HD-dom har varit att norska staten velat ge plats åt norska bönder. Men när Norge på 1960-talet byggde en stor damm vid västra Altevann fick Saarivuoma nog och stämde staten.
Det blev en historisk seger för Saarivuoma i den så kallade Altevatn-domen 1968. Men bara fyra år senare beslutade Sverige och Norge att Saarivuoma skulle förlora 70 procent av sina dåvarande sommarbetesland på norska sidan av riksgränsen. Det var nämligen då Sverige och Norge senast kom överens om en renbeteskonvention. Efter den konventionen bildade norska staten renbetesdisktriktet Stállonjárga. Saarivuomas renskötare var tvungna att flytta på sig och bedriva kalvmärkning någon mil norrut istället, i Gáicačahca. 1985 fick dock samebyn tillbaka en del av sommarbetesmarkerna de förlorade tio år tidigare.
Sommarbetesområdet hade dock minskat till 1280 kvadratkilometer. Eller 182 000 fotbollsplaner. I och med att staterna blev osams under de pågående nya förhandlingarna kring en renbeteskonvention som skulle börja gälla 2005 började Saarivuoma nyttja sina områden som de haft innan 1972 års konvention. Sverige hävdade Lappekodicillen från 1751 och att renskötare hade rättigheter att flytta över gränsen. Norge höll inte med och stiftade istället en egen lag som döptes till grensereinbeiteloven. Den slog fast att Saarivuoma fick beta sina renar som länderna hade kommit överens om på 1970-talet. Man fick nyttja området från första maj till 14 september.
Saarivuoma har negligerat den här lagen och bland annat fått betala böter för att de inte följt den norska lagen. Det har kostat drygt en miljon kronor för samebyn men de har ändå betat sina renar väster om den av staten bestämda gränslinjen. Samebyn stämde staten och domen meddelades den 30 juni i år. Det var en historisk dag för Saarivuoma. Samebymedlemmen Therese Labba beskriver känslan.
– Jag blev så glad över att vi vann mot staten och att vi fick våra rättigheter bekräftade. Det firades med en hel del tårta och kaffe med familj och vänner.
Saarivuoma som förlorade i både första och andra instans hävdade ensamrätt till områdena. Men på den punkten vann man inte. För att driva ett sådant mål måste samebyn driva en process mot Stállonjárga. Men samebyn får utnyttja hela det större området som man förlorade på 1970-talet. Vilket innebär att man får 157 000 fotbollsplaner till att spela på. Eller totalt 339 000 fotbollsplaner, 2340 kvadratkilometer.
Det finns två viktiga lirare i Saarivuomas match mot staten. Docenten David Sjögren i Uppsala är en. Han gjorde en utredning som visade att Saarivuomas renskötare sedan i vart fall 1700-talet använt området till renskötsel och fiske. Den andra viktiga liraren i vinsten var Altevatn-domen.
Norska staten försökte kontra med att samebyn inte lidit någon ekonomisk skada genom åren, och att det som begränsar Saarivuomas renantal är storleken på vinterbetet och inte sommarbetet. Staten hänvisade här också till att Saarivuomas renhjord är större idag än år 1972. Staten tryckte även på att reinbeiteloven regulerar Saarivuomas betesområde. Staten betalade för rättegångskostnaderna i HD men resterande pengar var Saarivuoma tvungna att själva betala. Något som samebyn nu tittar på och tänker försöka driva i Europadomstolen.
För Saarivuomas renskötare betyder domen att de kan nyttja områden fram till Bardufoss och Setermoen för renbete när de vill. Och Therese Labba är nöjd.
– Det betyder att vi har lagstadgade rättigheter i området och nu finns det hopp för framtiden och den ser ljus ut.
Text Lars-Ola Marakatt