Hur mycket en ren egentligen kan betyda för en människa är svårt att förklara för någon som aldrig har haft en, men det är mycket. De är inte som vilka andra djur som helst, även om andra kanske tänker det. Har man en gång fått uppleva kärleken till och från renen så vill man aldrig vara utan den igen.
Min fina tamren, Nemo. Hon var en vaja, men jag tyckte ändå att namnet passade henne. Hon var en sådan ren som ofta försvann, som inte alltid var med på alla samlingar, men som alltid dök upp till slut. Trots detta var hon lika tam varje gång vi fick tag på henne. Hon var vacker, ståtlig och hade stora horn, för att vara vaja. Hon var mörkbrun, men vitspräcklig över mulen och i ansiktet.
Djur är som människor, olika individer var och en av dem. Man kommer bättre överens med vissa människor än med andra, lika är det med renarna. Självklart tyckte pappa också om Nemo, förutom familjen så är det renarna som betyder mest för honom. Men jag skulle inte påstå att Nemo och han kom särskilt bra överens. Hon gav honom bara en massa extrajobb med att vika av från resten av renhjorden och försvinna på sina egna upptäcktsfärder. Men jag och Nemo, våran relation var något alldeles unikt. Man hör ofta om speciella hundar, sådana man bara får ha och uppleva en gång i livet. En sådan ren var Nemo för mig.
Jag minns sommaren, kalvmärkningsnatten som hon blev min. Jag fick henne av pappa, just för att hon var så säregen. Jag var så lycklig när jag satt och märkte henne. Månaden efter hittade vi henne ensam och förvirrad på fjället, inte långt därifrån låg hennes mor död. Vajan hade blivit tagen av en varg. Inte en köttbit saknades, hon var endast sönderriven. Hennes liv hade tagits och till vilken nytta? Vargen dödade henne inte ens för mat, bara för nöje. Det är lika jobbigt varje gång vi hittar någon av våra renar på det viset. Inte heller får vi göra något för att försvara våra djur. Vi brukar oftast bara ta hem och tämja upp tjurkalvar, men det fanns inte en chans i världen att Nemo skulle överleva, så liten och hjälplös utan sin mamma. Så hon fick följa oss hem. Hon blev tam med en gång. Vi släppte henne och de andra tamrenarna i samband med vårflytten upp till fjällen, tillsammans med renarna som hade varit nere i skogen på vinterbete.
Inför höstens renslakt såg vi alla de tamrenarna vi hade haft hemma, alla utom Nemo. Det är klart att jag blev lite orolig då, men till vinterns skiljning hade hon kommit tillbaka igen. Hon hade verkligen vuxit mycket sedan sist jag såg henne, men det gick inte att ta miste om att det var hon. Jag kan inte förklara lättnaden jag kände när jag såg henne, mer än att den var enorm. Det var då hon fick namnet Nemo och flera år därpå fick vi det bekräftat att namnet passade henne, hennes beteende upprepade sig varje år. Hon kom och gick som hon kände för.
Det gällde att ta med henne hem de gånger vi såg henne, för vi kunde inte garantera att hon skulle vara med nästa samling. Det var bara mig hon ville ta promenader med, för det var bara mig hon tillät sätta på henne grimma. Hon var den som alltid kom fram och hälsade först när vi kom för att ge henne och de andra tamrenarna mat.
Nu när jag står här och ser ner på hennes döda kropp svischar alla underbara minnen av henne förbi i mitt huvud och jag kan inte hejda tårarna. 6 år blev hon, innan vargen även tog henne. Det var pappa som hittade henne, inte alls långt härifrån. Då levde hon fortfarande, men det var knappt. Hela hennes högersida av kroppen var riven och hon hade förlorat mycket blod. Det fanns inget annat alternativ än att avliva henne.
Livet är orättvist. Hon var så snäll och tillitsfull. Trots att hennes kalvar speglar henne på många vis och trots att jag älskar dem och de andra renarna med djupet av mitt hjärta, så är Nemo nu borta föralltid och jag vet att jag aldrig kan få henne tillbaka igen. Jag är så ledsen och arg över vad som hände henne.
Text Evelina Solsten