Hanna Keinil var Sáminuorras representant på det stora klimattoppmötet COP26 i Glasgow. För Nuorat berättar hon om en intensiv vecka med klimatfrågan i fokus och om sina tankar kring klimatförändringarna och framtiden.
”Det var egentligen jag och Martina Fjällberg som skulle åka för Sáminuorras räkning, men hon blev tyvärr sjuk så jag fick åka på egen hand till mitt första COP. Den största oron på väg dit var att gå vilse på flygplatsen. Det gjorde jag också, men lyckligtvis missade jag inga flyg. Jag bodde tillsammans med representanter för Samerådet och jag hade jättebra stöd från dem. De vägledde mig på bästa sätt.
När man inte varit på COP tidigare så vet man inte vad man ska vänta sig. Många tänker kanske att det är massa politiker som sitter i ett stort rum och förhandlar, men vi deltog inte i själva förhandlingarna. Istället har vi varit och lyssnat på olika talare och deltagit på events i de olika paviljongerna.
Varje morgon klockan nio hade vi ett morgonmöte med IIPFCC, International Indigenous Forum on Climate Change, där vi fick uppdateringar om vad som hände under förhandlingarna och de artiklar som kan tänkas beröra urfolk. Sedan kollade jag programpunkterna för de olika paviljongerna för att se vilka som verkade intressanta för mig och Sáminuorra.
Jag var mestadels på urfolkspaviljongen, men också på nordiska paviljongen där jag lyssnade och tog del av panelsamtal. Jag medverkade även i ett panelsamtal där jag, en representant från NSR Nuorat och två urfolksrepresentanter från Kanada, pratade om vad vi möter för konflikter i vår vardag på grund av klimatförändringarna. Jag kände mig rörd när jag lyssnade på de andra i panelen. Det är många känslor inblandade och det ligger så nära hjärtat och så nära ens vardag. Klimatförändringarna har en påverkan på oss alla och när de talade så talade de från hjärtat och jag känner detsamma som dem. Det berörde verkligen att delta och att lyssna på andra urfolksdeltagare.
Att delta på COP handlar till stor del om nätverkande och om att få träffa andra urfolk. Det har varit särskilt intressant att träffa andra urfolk i Arktis som möter liknande problem som vi i Sápmi. Något som jag insåg under COP var att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar som en själv. Det är viktigt med solidaritet och att man lyssnar på sina systrar och bröder i andra delar av världen och tar vidare det som de berättar. På samma sätt önskar jag att de som jag möter kan ta vidare min berättelse till deras arenor. Det är ett gemensamt problem vi står inför och därför är gemensam förståelse och att vi arbetar tillsammans viktigt.
COP har gett mig väldigt blandade känslor. På samma gång som det känns som att man står enade med vissa, så känns det som att det samtidigt finns en anledning varför klimatfrågan är en kamp och varför det inte händer något. Det finns tydliga meningsskiljaktigheter och därför lämnade jag COP med en ännu större klimatångest än vad jag hade innan.
Det som blev tydligt under COP var att det finns makthavare som inte tycker att klimatförändringarna är så oroande, vilket oroar mig. Vi i Sáminuorra oroar oss över den gröna omställningen som kan leda till att bolag får det ännu enklare att upprätta nya verksamheter. Som vi ser det är det urfolksmarker som blir än mer intressanta för det, inte bara i Sápmi utan i hela världen.
Dessutom tas besluten över våra huvuden och urfolken har inget att säga till om i beslutsprocessen som handlar om våra land och våra vatten.
Jag upplever också att många politiker vänder sig till oss för vår åsikt bara för att det ser bra ut utåt sett. Det kan verka som att de lyssnar på oss, men det återstår att se om det leder till konkreta handlingar. Det är svårt att förklara för någon som inte begriper vad man pratar om. Det blir många ord, men har man ingen känslomässig koppling till land och vatten blir det distanserat för många och de har svårt att förstå allvaret.
Det är svårt att veta hur stor skillnad urfolkens medverkan gör, men jag tänker att om urfolkens röster inte hörs överhuvudtaget, hur hade världen sett ut då? Om vi inte syns så finns vi inte och då är det någon annan som gör anspråk på ens land och vatten och på ens kultur. Det är jätteviktigt att vi syns och hörs och gärna att vi är jobbiga, för det måste vi tyvärr vara.
Jag är väldigt orolig för framtiden eftersom människan är egennyttig och vill maximera och vi måste sätta fokus på överkonsumtionen. Många är så bekväma med hur de lever idag, samtidigt som man är så distanserad från naturen så man tror att klimatförändringarna är något som händer någonstans men inte berör dem. Det oroar mig att det finns dem som inte tror att klimatförändringarna är ett svar på mänskliga aktiviteter. Jag är väldigt orolig för framtiden, men man måste ändå ha ett hopp.”
Berättat för Katarina Hällgren