Han är hyllad i Sápmi för sina insatser som renskötaren Mattias i filmen Stöld. Men Sápmis nya skådespelarstjärna Lars-Ánte Wasara trodde inte alls att han skulle få en roll i filmen, och säger att det blev en chock när han fick förfrågan:
– Jag tyckte inte det gick så bra på castingen och när de erbjöd mig rollen tänkte jag för mig själv “hur ska jag ta mig ur detta”.
När Lars-Ánte Wasara, 26, gick på casting till filmen Stöld hade han inga tankar på att han skulle få jobb som skådespelare. Han, som till vardags är renskötare i Könkämä sameby var inte så nöjd med hur han skötte sig på castingen heller.
– Det var obehagligt och det var en konstig känsla att stå inför främmande människor och skådespela.
Efteråt gick det lång tid utan att han hörde något ifrån castinggruppen, och han berättar att han till och med hann glömma det hela när de hörde av sig och bad honom komma på en andra castingrunda. När han sedan erbjöds rollen bestämde han sig för att ta den även om han först ville ta sig ur situationen.
Han berättar att temat i filmen Stöld ligger nära honom då han både varit med om att renar försvunnit och hittats dödade. Men vardagsrasism säger han sig varit förskonad ifrån i Karesuando där han är uppvuxen.
Hur var det att vara med i filmprojektet?
– Det var stelt till en början och kändes inte så bra. Men under de sista scenerna var det som om jag alltid jobbat som skådespelare,.
Han beskriver filmjobbet som något naturligt för honom när han är renskötare till vardags. Mellan filmdagarna var Lars-Ánte i renskogen, inte så många mil från inspelningsplatserna. Och hans erfarenheter från vardagen hjälpte honom också framför kameran.
– För mig var det där jobbet som en del i mitt vanliga liv, när jag var hemma var jag i skogen och när jag åkte för att filma åkte jag till skogen. Det var samma, samma men annorlunda.
Dagen innan han skulle filma en scen fick han även vara med om en händelse som påminde om innehållet i filmen.
– När vi en morgon kom till våra renar upptäckte vi massor av skoterspår där vi haft renarna, som hade skingrats. Den kvällen bestämde jag mig för att vakta renarna. När jag var där såg jag flera skotrar som var på väg mot renarna och jag körde efter. När jag hann ikapp dem var de mitt i renhjorden. Jag frågade varför de körde mitt bland våra renar. Först sa de att de inte sett mer än någon ren och att de då vänt. Men jag sa att jag sett alltihopa då jag varit på fjälltoppen och spanat.
Dagen efter skulle Lars-Ánte filma en scen där den misstänkta rentjuven har tagit sig till en sjö för att pimpla där det är skoterförbud.
–Jag kom till jobbet och berättade för regissören Elle-Márjá om händelsen. Hon frågade om jag fortfarande var arg och det var jag. Då sa hon att jag skulle använda den där ilskan i mitt skådespeleri. Den där dagen kändes det som om jag var hemma och inte framför filmkamerorna.
Hur gick det för dig med skoteråkarna?
– Det var finländare som kommit från södra Finland för att köra på svenska sidan om gränsen då friåkning inte är lagligt i Finland. De bad till slut om ursäkt.
Lars-Ánte Wasara är nöjd med filmen men tyckte det var konstigt att se sig själv på en stor bioduk.
– Jag tänkte “Herregud, hur hamnade jag där”. Men jag orkade hålla de tankarna borta när jag såg resten av filmen. Jag kände att jag kunnat göra det bättre, men i det stora hela var jag ändå nöjd. Det blev en bra film och alla gjorde ett bra jobb.
Skulle du göra det igen?
– Ja. Det var en rolig upplevelse och en spännande film med ett viktigt tema. Jag tror den kan betyda mycket och ge många en inblick i hur vi renskötare och samer har det. Men samtidigt finns det säkert andra som inte tar emot den lika väl och kanske tänker att det där inte kan vara sant.
Vad kommer du att komma ihåg när du är 70 år och tänker tillbaka på upplevelsen?
– Jag kommer minnas min duktiga hund. En sådan duktig hund som Bittus, 8, har man bara en gång i livet. Det kommer vara roligt att titta på min bästa vän när jag så vill.
Text Lars-Ola Marakatt