Ann-Helen Laestadius, journalist och författare som gjort succé med flera barn- och ungdomsböcker, och bland annat vunnit Augustpriset. Nu är hon aktuell med boken Stöld.
Efter tio barn- och ungdomsböcker kom en roman för vuxna. Varför bytte du spår?
– Min dröm har alltid varit att bli författare och skriva en vuxenbok. Dessutom är den här historien ganska brutal, och för att kunna berätta hur vidrigt det är med rendödandet var det ett måste att skriva ur ett vuxenperspektiv.
Vilka skillnader finns i arbetet med att skriva för barn och unga jämfört med att skriva för vuxna?
– Skillnaderna är inte så stora, men kanske skriver jag lite tydligare för barn och unga, och lägger inte så mycket mellan raderna. Men jag tror att jag har haft fördel av att ha skrivit för unga läsare tidigare. Det har gett mig en vana i att skriva utifrån en ung röst, och i den här boken finns en del med Elsa 9 år, och en del med Elsa som ung kvinna.
I flera intervjuer berättar du att boken, och arbetet med den, inneburit en stor rädsla. Berätta om vad du är rädd för.
– Jag har varit, och är, orolig för att den kanske ska tas emot som en dokumentär skildring, och att någon ska försöka hitta vilken sameby och vilka renskötare och andra personer jag berättar om, och att det ska drabba någon på ett negativt sätt. Boken har visserligen en verklighetsbakgrund, bland annat i de hundra polisanmälningar jag läst, men min berättelse handlar om en fiktiv värld med fiktiva händelser och människor. Dessutom skildras flera känsliga frågor i boken, till exempel den om samisk identitet, och det är svårt att skriva om sådant.
Du är både journalist och författare. Varför valde du att lyfta de här frågorna i en fiktiv roman istället för granskande reportage?
– Genom att skriva en fiktiv roman så kan jag skriva mycket friare än vad jag kan göra som journalist, och jag kan nå ut till en bredare publik.
I samband med HD:s dom i Girjasmålet ifjol uppmärksammades hatet mot renskötare och renar i riksmedia. Samtidigt hade du jobbat länge med din roman på samma tema. Vad tänkte du när det blev så uppmärksammat utanför Sápmi?
– Så där har det varit under hela arbetet med boken, verkligheten har hunnit ikapp. Jag har följt samiska media och flera renskötare på sociala medier, och verkligheten har dykt upp och funnits där hela tiden. Att domen kom och att ämnet blev så uppmärksammat gör bokens existens ännu viktigare, eftersom den knyts till något som sker. För folk utanför Sápmi blev det en ögonöppnare efter domen, de blev medvetna om samehatet.
Vad hoppas du uppnå med din roman?
– Åh, jag hoppas förstås att den ska ge läsaren rolig och spännande läsning, kanske lära ut något nytt. Jag hoppas också att man i Sápmi ska kunna känna igen sig, att man ska få sin egen vardag, sitt språk och sitt folk i en bok. En annan önskan är förstås att okunskapen hos övriga ska minska, och att fler ska få upp ögonen för det samehat som finns.
Boken hyllas i svenska medier. Vilka reaktioner har du fått från samiskt håll?
– Jag har fått fantastiskt fina mejl och meddelanden via sociala medier. Jag har också fått vykort, och många samer har hört av sig och visat uppskattning på andra sätt. Speciellt renskötare har tackat för att jag vågat skriva den här berättelsen.
Boken har sålts till flera länder. Vad innebär det för dig och för den här berättelsen?
– Jag är förstås otroligt glad! Det ger en möjlighet att föra ut historien och den samiska kulturen i världen. För mig som författare är det jätteroligt att bli publicerad på flera språk, och det ger förstås en bättre plattform för kommande böcker.
Du nämner ofta en sten vid Lainioälven. Berätta om den stenen, hur hittade du den och vad är det för speciellt med den?
– Åh, ja, det finns en plats i Lainioälven där vi alltid fiskat efter lax, varje sommar. Den platsen ligger vid en udde, och jag brukar gå runt på den udden och fundera för mig själv. Den här stenen är en sten i mängden, den utmärker sig inte så mycket, men kanske är den lite högre än de andra. Jag ställde mig på den en gång, för att komma upp lite och se de som fiskade, och plötsligt började jag tänka på böcker och karaktärer. Jag liksom hörde deras samiska röster i mitt huvud. Sen har jag gått dit igen, ställt mig på samma sten och upplevt samma sak. Om det är stenen, platsen eller vattnets brusande som ger mig den här upplevelsen vet jag inte, men det är något speciellt som händer där.
Livet med en bok upphör inte bara för att boken är tryckt. Hur ser din vardag ut just nu?
– Oj, det är helt galet. Jag hade inte kunnat föreställa mig den här uppståndelsen. Sen i början av januari har jag gett en till tre intervjuer varje dag, så det tar nästan all min tid. Men det är kul, och det är väldigt spännande att möta olika journalister och deras frågor, som visar hur de läser boken och vad de ser i den.
Text Marianne Hofman
Fem snabba frågor:
Tryckt bokeller e-bok? Tryckt bok.
Stad eller fjäll? Fjäll.
Journalist eller författare? Författare.
Kötteller vegetariskt? Kött.
Vintereller sommar? Vinter.