Elin Anna Labba, som fick Augustpriset 2020 för boken Herrarna satte oss hit.
Hur känns det?
– Åh, jag är alldeles omtumlad. Det kanske tar ett tag att smälta det här. Jag har faktiskt lite svårt att hitta rätt ord för min känsla, trots att jag egentligen arbetar med ord.
Trodde du att du ens skulle bli nominerad till priset?
– Nej, jag var jätteglad att boken över huvud taget kom ut, att den blev så fin och togs väl emot av både de som medverkat i den och av Sápmi i stort. Jag hade lagt undan pengar för att kunna ge ut den själv, och från det till ett förlag och nu Augustpriset… det var ju universum bort för mig när jag började med boken.
Vad betyder det att få Augustpriset?
– Det betyder naturligtvis jättemycket. Boken når väldigt många fler. Men det är inte min röst, utan de äldres, de tvångsförflyttades, röster som nu flyger ut till fler. Jag ser det inte som ”min” bok, jag delar den med så många andra som bidragit med bilder, ljudfiler och berättelser, och jag är glad och stolt över att jag fått deras berättelser, att jag fick deras förtroende. Jag ser det också som ett pris för Sápmi, det är så mycket som hänt i den samiska historien som vi kämpar för att få på plats. Det här är inte ett pris bara för mig och boken, det är ett pris för hela Sápmi.
Det är många som gläds med dig. Vad känner du att boken betytt och betyder för det samiska samhället?
– Den är en liten pusselbit i ett stort pussel. Den är en del av många berättelser som berättas just nu. Som jag ser det arbetar Sápmi just nu med att omskapa sig självt, och ta makten över sitt eget samhällsbygge, och det sker på många olika plan. Det här är berättelser om tvångsförflyttningen, andra har tagit sig an berättelserna om rasbiologi, om nomadskolan, en sanningskommission är på gång och kyrkan gör upp med sitt arv.
Vad har arbetet med boken betytt för dig?
– Det har vänt ut och in på mig på alla möjliga sätt. Det har gett mig språket, och en tro på att jag kan skriva. Ja, jag är journalist, men att skriva en bok är något helt annat. Många gånger kände jag att jag var ute på djupt vatten, där jag inte nådde ytan. Men framför allt har det betytt att jag mött många fantastiska personer, jag har kommit många människor väldigt nära och jag har sörjt djupt när de gått bort. Jag har också rest, sett och upplevt nya platser under de sju år jag jobbat med den här boken.
Upplever du att boken har gjort skillnad i det svenska samhället?
– Jag hoppas att den gör det, men det är ju svårt att säga. Den läses i alla fall på ett sätt jag inte trodde, och av fler än jag trodde. Jag trodde att den i första hand skulle intressera i Sápmi, men jag får brev som vittnar om att många fler läser den. Jag har fått brev från lärare som nästan ber om ursäkt för att de inte vetat om det här, för att den samiska historien ligger utanför deras kunskap. Någon av de som skrev ville gå tillbaka till jobbet och berätta om det här.
Augustgalan genomfördes digitalt i år. Berätta om din upplevelse av den.
– Haha, det var jättemärkligt, att sitta hemma alldeles ensam i sin glittriga kolt framför skärmen. Men det blev faktiskt högtidligt, det kom en fotograf med blommor och tack vare sociala medier befinner man sig i ett slags socialt sammanhang ändå. Men, vad är väl en bal på slottet? Tänk att ha fått vara med på Augustgalan i verkligheten, och träffa alla, det hade förstås varit en ännu större upplevelse.
Vi fick besked om att vi skulle vara förberedda innan sändningen började, eftersom en fotograf skulle komma hem till vinnaren. Men det kändes ju lite konstigt att klä upp sig och bara sitta där och vänta, så när jag fick telefonsamtalet om att jag vunnit blev det jättestressigt att bli klar. När fotografen kom var jag nog mest stressad, men också jättejätteglad, och lite förvirrad tror jag.
Vad består Augustpriset av?
– Det är ett stipendiepris på 100 000 kronor, helt ovärdeligt för mig eftersom man inte tjänar något på att jobba med så här långa projekt. Jag visste inte om det, jag trodde att det bara var äran. Sedan betyder ju priset förstås att man får sälja mer böcker. Och jag fick en jättefin och tung bronsstatyett.
Vad ska du göra nu, har du någon ny bok på gång?
– Jo, jag har ju det. Det kommer inte att bli på samma tema, jag behöver lite paus från tvångsförflyttningarna. Den frågan har krävt mycket av mig, det är ett ämne där man måste balansera noga eftersom många fortfarande är berörda och bär en stor sorg. Det finns också konflikter kvar, och det blir väldigt känslosamt.
Jag fortsätter arbeta med nya intervjuer och gamla sparade, så just nu är det ett journalistiskt arbete jag gör. Men jag har en tanke om att skriva skönlitterärt, det känns spännande. Just nu har jag inte så mycket tid att ägna mig åt mitt projekt, men det får ta den tid det tar.
Text Marianne Hofman