I år är det internationella året för urfolksspråk. Året då vi ska lyfta och uppmärksamma urfolksspråken. Här i Sápmi berörs vi i allra högsta grad. Flera, om inte alla, av våra språkvarieteter är mer eller mindre hotade. För varje dag som vi använder vårt lands majoritetsspråk försvinner en liten del av vårt språk. Lite mer för varje dag, kanske för varje timme.
Jag är själv en del av det, många med mig är det. Men det finns också många av oss som kämpar, sliter, som älskar samiskan. Som lägger ner sin själ och sitt hjärta i språket. De borde förstås uppmärksammas varje dag och varje år. Urfolksspråkår eller inte, i det här numret har vi valt att uppmärksamma samiskan.
Vi har träffat några av Sápmis alla språkälskande kämpar. Saara som lärde sig sydsamiska i vuxen ålder och nu jobbar som språklärare och nyligen vann Sápmis största musiktävling. Sara-Hélen, Sophia, Katarina och Daniel som med oförminskad energi tragglar umesamiska ord och språkbadar med unga och gamla. Elias som brinner för sin lulesamiska och gläds åt att prata med sin mormor på hennes språk. Anna-Kajsa och Linn som lämnade Arjeplog ett år för att lära sig nordsamiska från grunden. Peter Steggo som aldrig tycks få nog med att nörda ner sig i såväl umesamiska som pitesamiska. Fred Buljo som är en av medlemmarna i Eurovisionaktuella Keiino och drömmer om att göra ett album på flera urfolksspråk.
De finns runtomkring oss och de är inte så få som man kan tro. Tillsammans med alla urfolksvänner världen runt som arrangerar festivaler, träffar, konferenser, språkcaféer och annat gör de att jag börjar tro att ett urfolksspråkår kan gör skillnad.
Känner ni peppen? Vi hoppas det. För vi vill att ni ska njuta av de positiva exempel som finns i vår närhet och bli inspirerade. Är det här året då du bestämmer dig för att ta tillbaka ditt språk? Lära dig mer? Våga låta dina språkkunskaper bli en tillgång i skolan, arbetslivet och för Sápmi?
För det måste ju finnas skäl till att vi fortsätter kämpa. Skulle vi inte ha gjort det så skulle vårt språk höra till de som redan försvunnit och så är det ju faktiskt inte. Och förhoppningsvis kommer det aldrig att bli så. Ska vi skaka hand på det?
Glad språksommar på er!
Katarina Hällgren